Etikett: magont

Resdagen till stugan, den magiska Stugan

Det går troll i våra semestrar

I lördags morse kom Simon upp ganska tidigt. Han gick på toa, kom in till oss och sa att han hade ont i magen, och sen låg han alldeles stilla i vår säng. Det, för Simon, är fullständigt onaturligt.

“Mamma, det känns som att jag ska kräkas,” sa han efter en stund.

“Mår du illa?”

Han nickade. Vi gick upp, som vanligt, och Simon studsade ner för trappan. Som vanligt.

“Mamma jag har ont i magen! Måste äta! Hungrig!!” hojtade han och jag undrade om han inte ville gå och kräkas istället. Han skakade på huvudet så jag gjorde havregrynsgröt till honom. Som vanligt.

Grejen är den att Simon har känslig mage, och sånt här händer ibland – minus stillaliggandet i sängen. Han åt sin gröt, sen ville han gå och lägga sig i sin säng igen, och en stund senare kom hela frullen upp. Det var för övrigt första gången som jag sett nyttan av installationen med handduk-över-sängkanten-och-bunke-på-golvet; det är annars mest något som görs i förebyggande syfte, bara utifall att. Det var väldigt praktiskt, kan jag meddela.

Han var dålig till strax efter lunch, sov en massa och framåt 16 var han frisk igen.

“Jag är frisk nu,” sa han och bönade och bad att få gå ut och hoppa studsmatta med mig. Jag hade inte känt mindre tilltro om han så hade kräkts samtidigt som han sa det, men han bönade och bad så snällt och eftersom jag inte sagt direkt nej så lyckades han övertala mig.

Vi hoppade i 17 minuter, vilket jag vet eftersom jag har en ny smartklocka som jag är löjligt glad över, och sen blev det bråk mellan pojkarna eftersom Simon egentligen var för trött. 

Morgonen därpå, dvs i söndags, resdagen till stugan, så var han som vanligt igen. Ingen annan familjemedlem har visat tecken på magproblem så det var nog bara Simon som fått i sig nåt som inte passade så bra. 

Det är intressant tajming, ändå, med tanke på att vi inte vabbat för honom sedan februari. 

Bilresan till stugan

Det skulle ta 3,5 timme att köra till stugan. Vi startade kl 13, och kom fram kl 19. Bidragande orsaker: plötslig skrikpanik över träsmak i diverse kroppsdelar, hunger, kisspauser, Simon satt på toa på en mack i 25 minuter eftersom hans magpryl verkade ha nått tarmarna nu. Och jo, vi stod stilla på motorvägen i 45 minuter också. Stilla, som i avstängd motor. Det råkade vara nedförsbacke, så det gick att rulla ändå, och alltihop pga ett planerat vägarbete. Så himla märkligt. Faktum är att vi rullade i gångfart på flera andra ställen också, när jag tänker efter, så egentligen var det imponerande att vi kom fram samma dag vi startade.

Stugan är i alla fall magisk. Hur kan en stuga vara magisk? Förutom uteplatsen ovan, där jag sitter just nu, så finns här så mycket leksaker att barnen inte vill komma ut. Efter två hela dagar på plats hittar de fortfarande nya prylar. De är i leksakshimlen. 

Det här är bara en del av allt de grävt fram. Jag sprang så fort jag kunde framför dem för att hinna fota allting, för att ha en chans att kunna städa hjälpligt om en vecka.
Utsikt strax efter ankomst. Det-här-blir-en-bra-vecka-känslan. Känns väldigt bra, om än lite ovant.

”Nu är det färdigkräkt” sa morfar

Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.

”Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.

Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå …

På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.

”Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. ”Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”

Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.

Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa ”ring vårdcentralen”.

Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, ”vi kämpar!”-husläkaren.

Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.

”Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.

Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.

Sjuka, men pigga och glada däremellan (det var inga andra barn där, fyi).

Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

”Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. ”Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. ”Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. ”Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!