Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hus.

“Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

Jag berättade om lagret förra veckan, om du minns. Eller i alla fall om resan dit. Själva dagen på plats blev allt vi hoppats på, dvs en förpackningsnörds hemmamiljö ungefär, men kl 14:50 ringde plötsligt förskolan.

“Adrian kräks hela tiden. Det bara RINNER ur honom!”

Alltså, allvarligt? Det finns tydligen inget slut på den här historien. Hursomhelst. Jag ringde mamma, som skulle hämta pojkarna, för att meddela. Hon stod utanför förskolan när jag fick tag på henne.

“Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.

När man bokstavligen kan se vad som väntar

På tåget på vägen hem ringde jag på facetime, som kvällen innan, vid middagstid. Det första som hände efter att Björn svarat och ställt paddan på bordet var att Adrian kräktes på köksgolvet.

Han skrek sitt vanliga “de komme inge” innan han kräktes på nytt. Simon satt vid bordet och tittade på medan pappa torkade spya och mormor brottades med en vansinnigt törstig och febrig lillebror. Mormorhjärtat brast och gav efter för de förtvivlade tjuten efter vatten, Björn hojtade “Nej! Neeej!” eftersom man inte ska ge mer än 5 ml var 5e minut. Mera tjut och skrik, och på min sida av allt detta var jag så åksjuk av snabbtåget att jag inte orkade göra annat än att betrakta det sjukdomskaos som väntade mig.

Det var värt det

När jag kom hem gick jag upp till Simon, som inte somnat, och kramades en stund. Sedan gick jag för att titta till Adrian. Han slog upp ögonen när jag närmade mig sängen och sa “vatten, mamma, jag vill ha vatten”, så jag tog med mig honom ner och sen satt vi vid köksbordet och vattenmatade i 90 minuter under intensiva distraktionsförsök med napp, netflix, dans och prat för att ta fokus från hur fruktansvärt törstig han var och hur utsvultet desperat han bokstavligen kastade sig med båda händerna utsträckta mot muggen med vätskeersättning.

Men så när det började bli sent, och det värsta hade lagt sig, så blev det lugnare. Vi satt vid köksbordet, jag med honom i famnen, och tittade på barnprogram när han vände sig halvt om för att goskramas och söka tröst. Han borrade in sitt lilla varma ansikte mot min hals, snusade och sa, medan nappen grumlade orden, “mmmmamma … Jag älskar dig.”

Mitt hjärta sjöng av lycka, där mitt i eländet. Det var ett riktigt himlen-i-min-famnögonblick.

Utspelet

Det var egentligen dit jag ville komma med den här historien, att Adrian gav mig ett av mina vackraste ögonblick och att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det, men ingen gillar oavslutade historier, så …

Adrian insjuknade som sagt förra onsdagen. Dagen därpå piggade han på sig. I fredags fick jag dra hem akut efter lunch, eftersom jag fattade att jag skulle bli dålig och kräkas vilken sekund som helst – mycket obehaglig känsla att ha, över lag, men framför allt på nya praktikkontoret – och när jag kommit hem (jag hann hem) ringde de hem Simon från förskolan eftersom han också mådde dåligt. Björn jobbade hemifrån så han gick och hämtade. Senare fick jag veta att även mamma insjuknat samma dag.

Jag blev jättesjuk. Alltså jätte, jättesjuk. Maginfluensa av den värsta sorten med bonusar som vätskebrist och feber och, ja just det, jag kunde inte gå. Fick krypa uppför trappan den kvällen. När barnen kom in till mig i sovrummet och skulle säga godnatt låg jag och frossade på mage och kunde bara lyfta huvudet för att möta dem. Inget annat.

Simon drabbades inte lika hårt – de gör ju sällan det, de där små – och var liksom på benen någorlunda dagen därpå, och i söndags insjuknade Björn sist i raden av de lättfällda brickor vi är.

Igår var det onsdag igen, och jag mådde fortfarande illa. Alla andra är återställda sedan flera dagar, så jag undrar om det kan vara så att det drabbade min kropp hårdast för att jag 1) inte är ett småbarn och 2) inte har så mycket reserver att ta av.

Men det blir bättre, snart är det borta och vi är redo för nästa omgång. Kom igen bara, vabruari, än är det inte slut.

sjukdomskaos

Vad frånvaro gör med en

Vi har sällan fler än 3 lektionsdagar i veckan, och dessa 3 ligger ännu mer sällan på rad. Det finns såklart undantag och 2 veckor i rad nu har jag varit på skolan 4 hela dagar i sträck.

Att vara borta hemifrån 8:30-17:20 fyra dagar i rad känns, och jag märker att det inte bara är jag som känner av det. Jag har snuddat vid detta förut, men då var det färskt och främmande. Nu är det lättare att se effekterna.

Som att ses efter flera veckors frånvaro

När jag kommer hem efter en heldag så tjuter Adrian av lycka. Han vobblar mot mig med armarna i vädret, vajande som ett sjögräs så fort han förmår och tjuter på all utandning. Han drar i mig, jag sätter mig på knä, han klänger och klättrar upp på mig lika obevekligt som en fästing och kramar mig så hårt han kan. Sen vrider han sig loss, går ett par steg mot sin far, vänder sig om och får syn på mig igen och så gör han om samma sak igen. Så kan han hålla på i en kvart.

Simon springer först åt andra hållet och gömmer sig. Sen kommer han och ska berätta massa saker och visa sina leksaker, han ska kramas och så ska han ta med sig mig nånstans dit bara vi två ska gå.

Allt detta innan jag hunnit ta av mig mössan ens och det är underbart, jag kan leva länge på en sån stund. Men. Koncentrationen på mig fortsätter hela kvällen, och hur mycket jag än älskar det så säger det mig att de har saknat mig. Jag brukar lägga mig på golvet och de klänger, klättrar och ålar på och runt mig oavbrutet. Björn kallar fenomenet för ormgrop.

ormgrop efter frånvaro

Och jag har ju saknat dem också. Frågan är vem som saknar mest, och jag kan inte låta bli att känna det som att de inte hinner se mig så mycket som de behöver de där dagarna.

Otillräcklighet och oro

Genast kommer skuldkänslor över otillräcklighet och egoism farande. Jag vet att det blir bättre ju äldre de blir, men nu är de så små och det knakar ansträngt i mitt mammahjärta.

Jag förstod att det skulle bli svårast i början. Jag visste det, och tvekade på grund av det. Var det för tidigt för Adrian – och var det för tidigt för mig? Han var bara 10 månader när jag började.

Kanske är otillräckligheten en känsla man måste lära sig hantera bara? Jag vet inte. “Otillräcklighet, oro”, är det vad moderskapet handlar om när man kokar ner det? – Det, och kärlek bortom rim och reson förstås.

 

“Jag älskar dig”, och det där vi inte säger till varandra

Att du är trött gör inte mig pigg

Jag älskar min man. Jag vill leva med honom resten av mitt liv, jag hoppas vi får bli gamla tillsammans och se våra barnbarn växa upp. Där råder inga tvivel.

Men…

Det var ju det här med vardagslivet. De små sakerna betyder så mycket, brukar man säga, men det är minsann inte bara av godo. Precis lika jäkla gärna som de där små sakerna kan vara en blomma på bordet, en kram från ingenstans, ett “vad fint du har städat”, kan de också vara en bortglömd puss vid sämsta tänkbara tillfälle, plötslig selektiv uppfattningsförmåga av omvärlden, eller det här:

“Jag är jättetrött så jag går och lägger mig.”

Det är ett konstaterande från hans sida, en upplysning.

JAG är jättetrött! JAG behöver kanske OCKSÅ sova! ATT DU ÄR TRÖTT GÖR INTE MIG PIGG!! – skriker jag i mitt huvud. På utsidan ger jag honom en elak blick, säger martyriskt “ja, gör det du”, och tjurar. Han fattar ingenting, och det hade inte jag heller gjort om jag var han.

Vi nöter på varandra, men hittills har vi lyckats prata om det efteråt. Missförstånd klaras ut och vi lär oss, båda två. Och sen säger han “jag älskar dig”. Och sen tänker jag att fan vad jag håller på hela tiden, jag måste bli snällare. Och sen är jag trött igen och sen gör jag samma sak igen. Och han blir trött igen och degenererar till senaste långvarigt stadiga beteendemönster igen, vilket verkar stamma från tiden då han var singel.

Och så håller vi på.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

“Jag älskar dig”

Jag älskar dig

Minns inte om jag redan skrivit om detta, men det får bli en favorit (?) i repris i så fall.

När jag växte upp sa vi nästan aldrig det till varandra. Vi visade det. Hemmet var varmt och kärleksfullt, jag kände mig alltid älskad och jag saknade aldrig de där orden. Jag tror inte man måste ha dem för att bli en hel och balanserad människa.

Det enda som är lite synd med de uteblivna orden är att de blev väldigt laddade för mig. Att säga “jag älskar dig” till någon var som att blotta mig totalt, och göra mig okänt och ruskigt sårbar. Det var läskigt.

Som vuxen har jag fått lära mig att säga det, och att inte vänta på samma ord tillbaka för att väga upp sårbarheten. Det tog många år för mig. Nu klarar jag det utan problem, men orden är fortfarande laddade och jag klarar inte av att säga dem i stunder när jag inte känner det.

Till mina barn säger jag “jag älskar dig” dagligen. Det är inte en ritual eller så, utom ibland när Simon ska nattas och jag räknar upp alla som älskar honom för att distrahera och mysa. Jag säger det när jag känner det, och när jag tror att de behöver höra det.

Det finns flera anledningar. Jag säger det för min skull, för att jag vill att de ska lära sig att höra det, för att de ska lära sig att säga det. En vacker dag kommer de känna behov av att uttrycka sin kärlek för mig – hoppas jag – och då ska orden finnas tillgängliga.

Dessutom är de utmärkta plåster för alla inblandade; jag var arg på dig, vi bråkade, men det förändrar inte att jag älskar dig ändå.


Bildkälla: mina övningsuppgifter i Illustrator

 

Bildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorBildkälla: mina övningsuppgifter i IllustratorSaveSave

SaveSave

Pepp på att gå i pension

“Ja, man tar ju hand om sina barn, oavsett hur gamla de blir.”

Så sa min mamma till mig för ett tag sedan när jag malt på ett tag om hur tacksamma vi är för att hon håller ångan uppe när ingen av oss fått sova, pysslar med sånt som vi inte har tid med, tar hand om läggningar, matning, disk, middagsvila och även matlagning när tillfälle ges, och hur ett enkelt “tack, mamma, för allting” liksom inte riktigt räcker.

Jag kan tänka mig att det är så, alltså att man ser efter sina ungar så länge man kan. Det är kanske lättare när man inte måste göra det 24/7; lättare att se var hjälpen behövs, och när. Lättare att orka eftersom man vet att man kommer få ta igen sig. Och säkert ganska kul, just eftersom det inte är 24/7.

Min husläkare sa för en tid sedan att det här med barnbarn, det är ännu bättre. Det är det enda som slår att få egna barn.

“Vaddå, menar du att den kärleken är ännu större?” sa jag skeptiskt.

“Ja. Så är det.”

Jag har svårt att se hur det kan vara möjligt, och om det är det; hur står man då ut att inte leva under samma tak som sina barnbarn? Min husläkare är lite rolig, hon pratade ju förstås om hur hon upplever det, men hon var ändå mycket bestämd.

Jag kan däremot tänka mig att den kärleken, måhända lika stark, ser lite annorlunda ut eftersom man inte bär huvudansvaret. Och det sa hon också;

“Man får bara det bra. Man har dem på besök, man leker och man har roligt, och när det kommer till uppfostran och annat lite jobbigt så lämnar man tillbaka dem till föräldrarna.”

Jag tycker i och för sig att det låter som ett guldläge… Vi har 2 pojkar, och jag förväntar mig barnbarn av minst en av dem. Ingen press, men så är det. Fixa det. Hur och med vem är mindre intressant – så länge jag får träffa ungarna ofta.

Så nu, när nätterna ibland bara har en lång uppförsbacke att erbjuda, så tänker jag dels samma sak som alltid,

det kommer inte alltid vara så här 

dels att det är värt allt och mer därtill, och nu dessutom att

jag får barnbarn en dag, och då slipper jag det här

Skönt ändå att kunna tänka sig att man sparar det bästa till äldre dagar.

Mormor med baby-Simon

Jag är lite pepp på att gå i pension nu.

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Simons första övernattning på egen hand

Länge var det så i min och Björns relation, att varje gång en ny situation infann sig så hade jag en tröskel jag skulle över. Det var grundläggande saker. Allting måste ju hända en första gång i en ny relation, så även triviala saker som en balanserad person inte skulle ha anledning att tänka på.

Jag var inte balanserad, jag förstod det och gick i terapi för att komma till rätta med mig själv. Det gick bra. Jag fick verktyg att hantera mig själv med när det blev jobbigt, och hjälp att förstå var det kom ifrån (från mitt förra förhållande såklart (inte det minsta bitter)).

Med den erfarenheten i bagaget så känner jag igen mitt sätt att hantera vissa saker på. Jag förstår mig själv lite bättre. Nu gör jag samma sak igen, men på en mer normal och till och med förväntad nivå.

Varje separationssteg med Simon är en tröskel. Jag måste genomlida den, ha lite ångest och vara orolig, och nästa gång så går det bra.

För att ta ett exempel

När vi var på Öland så bodde vi i lillstugan, även kallad Hangaren av nån luddig anledning som tydligen ska ha med Annettes pappas kärlek till flygplan att göra. Till saken hör att de ska ha kallat hela stället för Arnlanda (efter fadern, Arne) och Märtsta (efter styvmamma Märta). Anyway, Simon sov i ett litet rum i huset och vi i gäststugan. Babymonitorn räckte utan problem, men vi sov i varsitt hus.

Varsitt hus.

Hangaren
Simons fönster är det med rullgardinen nerdragen.

Första natten drömde jag de hemskaste saker, om och om igen. Alla drömmarna gick ut på att Simon dog i mina armar, i en actiondröm såg jag själva livet lämna ögonen på honom efter att han skjutits i mitt ställe.

Jag vaknade skärrad och ledsen, men Simons natt hade förstås gått hur bra som helst. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera så – inte för att man ska det, men för att det är typiskt mig. Andra natten gick smärtfritt, liksom resten av vår vistelse där.

Första natten borta

I lördags hade vi sedan länge bestämt att mamma skulle sitta barnvakt. Eftersom vi går mot förlossning och sjukhusvistelse är det bra om Simon vänjer sig vid att sova borta hos mormor nån gång ibland, därför skulle han sova över. Vi lämnade av honom tillsammans med vad som kändes som en veckas packning på eftermiddagen, och sen åkte vi.

Jag var inställd på att tillbringa natten i diverse skräck- och sorgtillstånd, eftersom Simon aldrig övernattat utan oss förut. På förhand gav jag mig själv ett samtal till mamma, och sen skulle jag inte ringa dem mer den kvällen.

Sagt och gjort, jag ringde vid vällingtid och och pratade lite med till Simon, och mamma berättade vad de hade gjort under eftermiddagen. Allt var bra. Han var inte ledsen, bara lite trött och slut.

Inga mardrömmar

Tvärt emot vad jag hade trott så fick jag sova hela natten. Vi gick upp vid 09:30 (!!!). Inga mardrömmar, ingenting.

Fantastiskt.

När vi hämtade honom hos mamma strax före lunch igår så kom han springande mot mig med armarna uppsträckta. Alltså, känslan… #kärlek. Han kramades och pussades och bet och slet och rev lite – det är Simon, han gör så – eftersom han låg lite efter på den fronten.

Hans första övernattning gick jättebra, jag vågar säga helt smärtfritt – för vår del. Mamma däremot hade fått ta en dust med honom på kvällen då han skulle testa henne, men som hon själv sa, han måste ju det. Hon var beredd.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med “det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

“Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, “vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.