Pepp på att gå i pension

”Ja, man tar ju hand om sina barn, oavsett hur gamla de blir.”

Så sa min mamma till mig för ett tag sedan när jag malt på ett tag om hur tacksamma vi är för att hon håller ångan uppe när ingen av oss fått sova, pysslar med sånt som vi inte har tid med, tar hand om läggningar, matning, disk, middagsvila och även matlagning när tillfälle ges, och hur ett enkelt ”tack, mamma, för allting” liksom inte riktigt räcker.

Jag kan tänka mig att det är så, alltså att man ser efter sina ungar så länge man kan. Det är kanske lättare när man inte måste göra det 24/7; lättare att se var hjälpen behövs, och när. Lättare att orka eftersom man vet att man kommer få ta igen sig. Och säkert ganska kul, just eftersom det inte är 24/7.

Min husläkare sa för en tid sedan att det här med barnbarn, det är ännu bättre. Det är det enda som slår att få egna barn.

”Vaddå, menar du att den kärleken är ännu större?” sa jag skeptiskt.

”Ja. Så är det.”

Jag har svårt att se hur det kan vara möjligt, och om det är det; hur står man då ut att inte leva under samma tak som sina barnbarn? Min husläkare är lite rolig, hon pratade ju förstås om hur hon upplever det, men hon var ändå mycket bestämd.

Jag kan däremot tänka mig att den kärleken, måhända lika stark, ser lite annorlunda ut eftersom man inte bär huvudansvaret. Och det sa hon också;

”Man får bara det bra. Man har dem på besök, man leker och man har roligt, och när det kommer till uppfostran och annat lite jobbigt så lämnar man tillbaka dem till föräldrarna.”

Jag tycker i och för sig att det låter som ett guldläge… Vi har 2 pojkar, och jag förväntar mig barnbarn av minst en av dem. Ingen press, men så är det. Fixa det. Hur och med vem är mindre intressant – så länge jag får träffa ungarna ofta.

Så nu, när nätterna ibland bara har en lång uppförsbacke att erbjuda, så tänker jag dels samma sak som alltid,

det kommer inte alltid vara så här 

dels att det är värt allt och mer därtill, och nu dessutom att

jag får barnbarn en dag, och då slipper jag det här

Skönt ändå att kunna tänka sig att man sparar det bästa till äldre dagar.

Mormor med baby-Simon

Jag är lite pepp på att gå i pension nu.

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Jag är realist

Graviditet samt småbarnsliv har nött ner mina reserver när det kommer till tålamod. Jag har ingen buffert kvar. Allt mitt tålamod lägger jag på Simon och alla andra gör bäst i att sköta sig helt enkelt.

Vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn… Hm, det låter som om jag har 2 barn när jag lägger fram det så där. Saken är den att Björn avskyr att gå i affärer, inte helt olikt säkert hälften av övriga medlemmar av det manliga släktet, och jag är snarare förtjust. Björn bryr sig inte så mycket om hur han klär sig så länge det är bekvämt och funktionsdugligt – återigen inte helt olikt andra män – så jag har med lysande ögon fått ta över ansvaret för klädshoppingen.

Hursomhelst, vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn på en liten galleria här i närheten. Björn äger inga sandaler. Han hävdar motsatsen, men det är för att han räknar sina cykelskor som sandaler. Vi gick in och ut ur alla skoaffärerna och de enda sandalerna vi kunde se var de där du vet med kardborre. Till slut, när vi var inne på Ecco, tappade jag det lilla tålamod jag haft och stegade fram till tjej som stod och var beredd på att hjälpa kunder:

”Hej! Har du tid med oss?”

”Javisst, vad kan jag hjälpa till med?” sa hon förutsägbart medan jag artigt höll andan för att inte avbryta.

”Vi letar efter herrsandaler. Det är jättesvårt. Vi hittar bara såna där med kardborreband”, jag pekade och råkade höja rösten i tålamodsbrist och frustration, ”och de är säkert praktiska och sköna men de är ju skitfula! Såna sätter man ju helst på fötterna på en treåring, möjligen en panchis*! Finns det ingenting annat!?”

”Älskling, nu är du elak”, skrattade Björn lite generat.

”Nej! Jag är REALIST!!” hojtade jag, tog mig samman och fortsatte med eftertryck mot skoförsäljerskan: ”Jag är realist.”

Skoförsäljerskan skrattade – jag jobbar med service och jag hade också garvat om jag var hon – och började plocka bland läderremssandalerna, men eftersom Björn varken är 3 år gammal, pensionär eller framgångsrik frälsare med tillhörande lärjungar så slutade det med att vi köpte ett par jättesnygga vanliga skor för att ersätta paret som försvann med skolådan. Vi hittade ett par sandalinspirerade skor på en annan butik istället. sandalskor


 

*Panchis = pensionär