When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

feminister
Klicka på bilden för att läsa Emmas återigen träffsäkra artikel.

Let go … then what ?

Mina social skills har lite kvar att lära

”Mina pojkar ska bli feminister!” förkunnade jag med rak ton och stadig ögonkontakt med min väns nya karl, en timme efter att vi presenterats för varandra. Inte från ingenstans, förstås; han har en 4-årig dotter sedan tidigare och vi pratade om … ja, jag minns inte exakt, men barnrelaterat var det och mitt ställningstagande var relevant i sammanhanget – tyckte jag.

Han såg på mig med distans i blicken, hela hans kroppsspråk sa att han var på sin vakt och jag blev, igen och tyvärr, tvungen att förklara att det är skillnad mellan feminist och manshatare.

När det väl gick upp för honom att jag helt enkelt hävdar lika rättigheter, lika villkor och lön för lika arbete, kvinnans rätt att inte få sin klädsel (bland annat) ifrågasatt i samband med en våldtäkt, liksom min egen och alla andra kvinnors rättighet till lika stort utrymme som vilken (normal) man som helst utan att smutskastas och få höra ”bitch” mumlat från halvt bortvända ansikten och så vidare – den här listan kan göras kilometerlång men du förstår vad jag menar – så mjuknade han tveksamt igen. Han var inte säker på att han ville använda ordet ”feminist” på det sättet.

Jag förstår inte varför det ska ta emot så hårt med det här ordet. För mig är det märkligt när man idag, och särskilt efter #metoo, undviker att ta det i sin mun.

Det här blir inte ett sånt inlägg, men lite kort bara

Jag kommer inte skriva ett genomtänkt inlägg med välformulerade argument, det finns det många andra* som gör så mycket bättre än jag, men jag vill ändå säga några korta saker:

  • ”Inte alla män” är INTE ett argument som hör hemma i debatten, för den handlar inte om det. Gör inte de oskyldiga männen till huvudpersoner och offer i kvinnornas kamp.
  • Om du inte drabbats själv, eller inte ens känner nån kvinna som drabbats, så har du en osannolik tur (eller är möjligen blind/rekordnaiv) och tillhör en minoritet som jag avundas. Jag är glad för din skull, men att du inte upplevt sexism eller dylikt i någon form kan inte ogiltigförklara andras upplevelser.

Det är fullständigt vidrigt att bli uppringd av sin nära väninna som precis blivit våldtagen. Det lämnar känslor som för alltid är svåra att reglera, särskilt när någon vinklar huvudet snett bakåt och säger något i stil med ”jamen, asså så där är det ju inte, det där är ju bara så det låter nu, för att det är modernt, typ”.

Det vore schysst om någon – allra helst en man – intill då kunde lägga sig i och säga nåt i stil med att ”det är klart att hon (/han) blir arg, det där är ju som att säga till en krigsflykting att det inte är så farligt där borta som det sägs”.

Jag vill att mina söner ska bli såna personer som hör det här och lägger sig i, som säger till andra män att du, det där funkar inte, säg inte såna saker. Jag vill förstås att de ska ta diskussionen också, om de orkar, för det är det som behövs.

Vi lever i ett partiarkat, där skämt om flator, horor, slynor, blondinen (som aldrig är en man) med flera är så vanliga att vi knappt hör dem. Dras sådana skämt i sociala sammanhang så korrigeras det sällan (min erfarenhet); i bästa fall hakar ingen på.

Jag vill att mina söner ska bry sig om att påpeka det smaklösa i skämtet, våga ta ställning. I det större hela lyssnar den sortens män bara på andra män, inte på kvinnor, så det är väl för sjutton självklart att jag vill att mina pojkar ska bli feminister. Hur kan man inte vilja det?


*Hej hej vardag är ett exempel.

PS. Läs lite om de olika grenarna inom feminismen här. Kan vara bra att veta vad en talar om.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

Jag lägger om kursen, GRATTIS till mig själv

Jag gjorde ju ett antagningsprov till kursen jag vill gå, för några veckor sen om du minns. I tisdags, precis efter att Alessiane och Franck åkt för att hämta sin hyrbil, fick jag antagningsbeskedet:

Det är ingen kurs, det är en yrkesutbildning på heltid. I 2 år ska jag släpa mig genom skolan igen, men för första gången känner jag mig tillräckligt motiverad.

Jag har studerat tidigare; ett tag fick jag för mig att jag skulle bli gymnasielärare och gick… vad det nu blev – 2 år? – på LHS innan jag gav upp och flyttade till Frankrike istället (igen). Jag hade egentligen gett upp hoppet om att hitta en utbildning som passar mig; inte för att jag är så skarp direkt, men för att jag har så väldigt brett intresseområde. Teknik, problemlösning, teckning, sömnad, text, samt stark ovilja att träda in i ekorrhjulet 9-17, 5/7.

Den här utbildningen kommer närmast hittills, jag har svårt att se hur jag kan ruttna på rot med detta framför mig:

Det kommer att bli tufft, med småbarn och studier, men jag vet att det går. Det här kommer bli SÅ BRA!

Det enda jag tänker på som kanske är lite synd är att bloggen inte kommer kunna uppdateras fullt så ofta som senaste halvåret, men den kommer fortfarande uppdateras flera gånger i veckan så klart för jag måste ju skriva, liksom.

SaveSave

Pepp på att gå i pension

”Ja, man tar ju hand om sina barn, oavsett hur gamla de blir.”

Så sa min mamma till mig för ett tag sedan när jag malt på ett tag om hur tacksamma vi är för att hon håller ångan uppe när ingen av oss fått sova, pysslar med sånt som vi inte har tid med, tar hand om läggningar, matning, disk, middagsvila och även matlagning när tillfälle ges, och hur ett enkelt ”tack, mamma, för allting” liksom inte riktigt räcker.

Jag kan tänka mig att det är så, alltså att man ser efter sina ungar så länge man kan. Det är kanske lättare när man inte måste göra det 24/7; lättare att se var hjälpen behövs, och när. Lättare att orka eftersom man vet att man kommer få ta igen sig. Och säkert ganska kul, just eftersom det inte är 24/7.

Min husläkare sa för en tid sedan att det här med barnbarn, det är ännu bättre. Det är det enda som slår att få egna barn.

”Vaddå, menar du att den kärleken är ännu större?” sa jag skeptiskt.

”Ja. Så är det.”

Jag har svårt att se hur det kan vara möjligt, och om det är det; hur står man då ut att inte leva under samma tak som sina barnbarn? Min husläkare är lite rolig, hon pratade ju förstås om hur hon upplever det, men hon var ändå mycket bestämd.

Jag kan däremot tänka mig att den kärleken, måhända lika stark, ser lite annorlunda ut eftersom man inte bär huvudansvaret. Och det sa hon också;

”Man får bara det bra. Man har dem på besök, man leker och man har roligt, och när det kommer till uppfostran och annat lite jobbigt så lämnar man tillbaka dem till föräldrarna.”

Jag tycker i och för sig att det låter som ett guldläge… Vi har 2 pojkar, och jag förväntar mig barnbarn av minst en av dem. Ingen press, men så är det. Fixa det. Hur och med vem är mindre intressant – så länge jag får träffa ungarna ofta.

Så nu, när nätterna ibland bara har en lång uppförsbacke att erbjuda, så tänker jag dels samma sak som alltid,

det kommer inte alltid vara så här 

dels att det är värt allt och mer därtill, och nu dessutom att

jag får barnbarn en dag, och då slipper jag det här

Skönt ändå att kunna tänka sig att man sparar det bästa till äldre dagar.

Mormor med baby-Simon

Jag är lite pepp på att gå i pension nu.

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Att skaffa barnvagn är som att skaffa bil

Jag har insett att det här med att köpa vagn, det är lite som att köpa bil. Det går inte riktigt att bara ta en med hjul, handtag och plats för liten människa. O nej, glöm det. Att välja vagn är en vetenskap.

Så jag kollade runt lite snabbt, och hittade denna.

bugaboo_donkey

13 000 kr, MEN då får man med allt detta:

bgb-donkey-mono

Hah, drömma kan man ju alltid göra.

Jag medger att jag inte ens vill titta åt en annan vagn efter att ha sett och läst om denna. Tur att man inte har så bråttom.