Ett skolexempel för mardrömmar

Jag har inte mardrömmar så ofta. Eller det kanske jag har, det beror väl på vem man frågar. Björn har till exempel aldrig mardrömmar. Oavsett, så var det dags igen nu. 

Ett skolexempel för andra mardrömmar

Det var den värsta på länge, möjligen någonsin. Den innehöll alla nyckelkoncept; barnen dör (klassiker), jorden går under (modernt tema), att springa utan att komma någonstans (mardrömskliché), och att vara jagad naturligtvis. Min hjärna var ovanligt kreativ och vävde en lång sammanhängande dröm med alla ovan nämnda idéer. Allt var logiskt – eller så logiskt det kan vara när en hel planet bokstavligen går under, men jag har sett filmer med sämre kvalitet på logiken än såhär. 

Där fanns den gräsliga spänningen paniken, när folk ska hinna med något som kan rädda deras liv och de har allt, precis allting, att förlora om de missar sin chans. Där fanns ångesten av att inse att det är slut, vi kommer att dö. Precis så som jag föreställer mig den förlamande vansinnesfasan hos människorna bakom gipsgestalterna i Pompeji, när de kröp ihop över sina kära för att skydda dem mot det som inte gick att undgå. Den var långt verkligare än någon film kan vara, men jag tänker inte berätta mer detaljer än så eftersom jag inte kommer kunna glömma den då. Att klä den i text är att för evigt etsa den i minnet och det var den för magstark för.

Drömmen väckte mig 03:45, jag låg stel och spänd som en yvig trädgren i sängen och kunde inte somna om. Det krävdes 30 min videoscrollande på telefonen och en tassande promenad i huset för att komma upp ur drömmen och sen en timmes mentala övningar för att kunna sova klart. Nu, två dagar senare, är jag fortfarande skakad.

Det var min hjärna som gjorde det

mardrömmar
Vi var på tapasrestaurang igår, jag och Björn. De hade många roliga skyltar, den här på vinkylen var bäst.

Ibland undrar jag vad som är fel med mig. Det är som om jag var i en relation med min hjärna, och den var iskallt arg på mig och straffade mig där jag är som mest försvarslös. Jag skulle säga att den missbrukar sin makt och mitt förtroende, och att vi måste prata om vi vill att relationen ska överleva.

Tyvärr vet jag inte hur man gör slut med sin hjärna.

”Du låter som Adrian,” sa Björn. ”Han skyller också på sin hjärna ibland.”

Det är sant. ”Jag vet inte varför jag gjorde så, det var min hjärna som sa åt mig att jag skulle göra så och då gjorde jag det” kan vi få höra då och då. ”Men Adrian,” kan jag säga då, ”du får ta ett snack med din hjärna och tala om för den att det inte är ok.” Då svarar han att han gör det, men att den inte lyssnar på honom.

Jag vet hur det känns.

En annan skulle sannolikt säga att det inte är hjärnan det är fel på, den är bara budbäraren. “Fundera på var det här egentligen kommer ifrån, Lisa.” Svaret är enkelt: det kommer från en annan del av mig som jag inte heller kan göra slut med. 

Inget nytt under månen

Det är, som jag sagt många gånger förut, inte ofta såna här mardrömmar sitter i så länge. Jag är fantastiskt tacksam för det. Förhoppningsvis dröjer det ett år till nu innan den kommer tillbaka med ny rolluppsättning och scendekor.

En helg i kärlekens tecken, och mer vatten på kvarnen

Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har. 

Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går? 

“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten. 

“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.

“Vaddå?” sa Björn.

“Vårt bröllop,” sa jag.

“Ska vi gifta oss?” sa Björn.

“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning. 

“Jaha, haha,” sa Björn. 

“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.

Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.

Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?

”Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Vi var hos mamma på födelsedagsmiddag för nån vecka sen. Egentligen känns det lite märkligt, när vi tänker efter, att hon som fyller år bjuder oss på middag. Borde inte vi bjuda henne, istället? Hursomhelst. Vi var där, och det var även min bror Jonas och hans sambo Monika.

Björn och Jonas är sanna efterrättspersoner. De säger att oavsett hur mätta de är, så finns det alltid plats för lite efterrätt – som om de hade en separat mage bara för sötsaker.

Så kom det sig då, medan vi satt och åt efterrätt och Jonas och Björn fokuserade ganska hårt på sina tallrikar, att samtalet mellan Monika och mamma gled in på äktenskap. Hur det gick till hörde jag inte så noga, jag var upptagen av att reglera en chokladsituation hos Adrian, men så sa mamma:

”Jag man vet aldrig, ni kanske gifter er och då kan det bli aktuellt.”

Jonas reagerade inte. Inte heller Björn såklart.

”Jo. Men det är svårt att gifta sig utan ett frieri!” svarade Monika med ett menande leende och – eftersom reaktionen fortfarande dröjde – en mjuk axelknuff på Jonas. Min bror slutade tugga och utan att röra en muskel höjde han blicken en aning.

”Ja, jag vet!” utbrast jag med samma menande ton. Monika skrattade. Björn slutade tugga och tittade upp.

”Va?” sa han.

”Det är bara att titta ner och fortsätta äta,” sa Jonas neutralt och föregick med gott exempel.

”Jasså,” sa Björn, och gjorde likadant.

äktenskap ring bröllop

Det här med äktenskap

Det är lite speciellt det här med giftermål. Jag menar, folk gör ju så olika och för vissa är det viktigt medan andra inte bryr sig osv. Jag och Björn är inte gifta, men vi har båda bytt till ett gemensamt efternamn som vi hittat på och tittar man på hur vi lever våra liv så kan jag inte se vilken förändring som ett äktenskap skulle medföra.

Trots det vill jag gifta mig, men det är inte bröllopet jag är ute efter; det är själva äktenskapet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva på lite papper, skåla och övernatta på hotell och sen var det bra med det. Kanske åka på nån weekend med min make, men det måste vi å andra sidan inte gifta oss för att göra. Jag behöver inte ens ha en ring, och det är inga problem att skriva äktenskapsförord heller.

Äktenskapet, däremot. Jag vet inte varför, riktigt, för man kan inte knyta sig hårdare till en annan person än genom att skaffa barn tillsammans, men jag skulle älska att se en ring på hans finger.

Här är det kanske lätt att stilla undra om jag är svartsjuk av mig, att det är därför jag gillar den tanken, men så är det alltså inte. Jag har aldrig lidit av svartsjuka (tack och lov, för det verkar oerhört problematiskt och jobbigt på alla sätt), och det stör mig inte att Björn inte bär ring men … alltså det vore så romantiskt …!

äktenskap kärlek hjärtan

Vad säger Björn om allt det här då?

Ja, det är ju inte som att jag inte har talat om vad jag vill – vilket är att bli friad till – men Björn är som vanligt rationell och logisk och fyrkantig (hans ord, inte mina). Han säger såhär:

”Visst, men vi har gjort väldigt mycket på kort tid. Vi kan väl spara det till längre fram, det är ju den enda stora grejen som vi inte har gjort än.”

Han har, som vanligt, helt rätt. Under loppet av fyra år hann vi gå från att vara två främlingar på tinderdejt, till att vara tvåbarnsfamilj i villa med bil och problem med myror och mördarsniglar. Vi måste faktiskt inte göra allting på en gång.

Trots det kan jag inte motstå att skicka in en, låt oss kalla det påminnelse, om äktenskap när uppenbara tillfällen presenterar sig. Som det på mammas födelsedag. Svårt att låta bli.


Bildkälla: Pixabay

Att tvingas in i en öppen relation

öppen relation
Jag och Björn pre-kids

Jag har berättat förr om den realistiska detaljrikedomen i mina drömmar, i min mening är det ett av mina bättre inlägg, och den är aldrig så stark som när jag drömmer otäcka saker. När jag vaknar är det inte en dröm jag kämpar mot; det är ett minne. Med tanke på hur ofta jag drömmer, så är det förvånansvärt få drömmar som sitter kvar i hjärtat hela dagen – än mindre flera dagar.

Du fattar ju att jag tänker berätta om min senaste mardröm, eller hur? Men bara lugn, den här gången var det inte något av barnen som stod i fokus så föräldrahjärtat fixar sannolikt att läsa det här.

Bakgrundsinfo från verkligheten

Björn arbetar som konsult och har nyligen påbörjat ett nytt uppdrag. Han har berättat om en lite speciell kvinna som jobbar där, och som verkar lägga beslag på hans tid på ett sätt som saknar motivering. Grejen är att hon var projektledare när han anlände, men strax därpå abdikerade hon eftersom hon inte orkade med stressen. Det har visat sig på omvägar att alla andras uppfattning är att hon blev avsatt på grund av oförmåga. Nu fortsätter hon att be om underlag, se anteckningar och greja som förut, trots att det inte längre är hennes bord.

Drömmen: Öppen relation

Björn kände sig i samband med detta, efter nåt halvår eller så, mindre motiverad att gå till jobbet. Känslan spred sig med tiden till att hänga över humöret hela tiden, även på helgerna.

En söndag satt vi vid frukostbordet tillsammans allihop. Jag såg hur han stirrade tomt i luften en stund innan han kastade en uppgiven blick på mig.

”Om jag ska känna mig såhär trist, så kan jag lika gärna åka till jobbet. Där får jag i alla fall nånting gjort.”

Han åkte, och sen dröjde han. Jag hann lägga barnen och klockan hann bli framåt 22 innan han öppnade ytterdörren. Jag hörde på hur han rörde sig i hallen. Det var en helt annan spänst i stegen än när han gick hemifrån på morgonen. Han kom in till mig, och berättade att eftersom det var söndag så hade inte den där kvinnan varit på kontoret. Det hade varit så skönt att slippa bli störd.

”Var det ingen annan där?” frågade jag och tyckte det var märkligt ändå.

Jo, berättade han, det hade varit en annan där. En ung IT-kille, nyutexaminerad programmerare som gillade att jobba ifred. Sedan började han berätta om den här ynglingen, David. Han smålog medan han pratade, och vid ett tillfälle böjde han sig ner och plockade upp en av pojkarnas skärmmössor som låg kvar på golvet. Han höll upp den framför sig och drog till toppen så den blev sned.

”Så här bär han sin mössa,” sa han. Jag kände hur en varningsflagga fälldes upp; Björn lägger inte märke till sådana saker. ”Så jag kommer va med honom en del framöver … han får mig att känna att inte allt är grått.” Han lät precis som han alltid gör när han lägger fram sina logiska förklarande argument; där fanns inte tillstymmelse till beslutsamhet eller ställningstagande, det var ett konstaterande som inte behövde sådant. ”Men jag är fortfarande här också, såklart,” la han till och kramade mig.

Vad gör man …?

Jag försökte anpassa mig. Acceptera och hantera, oförmögen som jag var att möta verkligheten öga mot öga tänkte jag att det kanske inte var så illa som mitt hjärta skrek att det var. Björn själv var obekymrad, och David drev längre in mellan oss.

Så en dag skulle vi plocka upp David utanför jobbet, han skulle flytta och Björn hade fått tag i en flyttbil med två passagerarsäten fram. Han parkerade på gatan nedanför, och bad mig att vänta medan han sprang upp. Jag satt i mittensätet bredvid Björn när han hoppade ur bilen, och satt nu ensam kvar. I mitten. Och sen flyttade jag mig. Först bort från vad som då kändes som Davids plats, och sen ut ur bilen i avsmak för mig själv när verkligheten äntligen sprang ikapp mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter Björn genom porten mot kontoret.

Jag hittade dem på kontorsgolvet. De satt uppstöttade mot varsitt skrivbord och skrattade frånkopplat åt nåt; de hade rökt på och David förberedde för tyngre grejer. Björn har alltid varit aktiv motståndare till allt vad droger heter, så när jag såg vad de hade för sig började jag tänka att kanske var det inte så enkelt som att jag blev brädad av en ung man. Det verkade som att det var en regelrätt kris, som han inte klarade av att möta.

Där vaknade jag. Minnet av Björn, hög som ett hus på golvet, var outhärdligt. Jag visste att det var en dröm, men trodde att den var baserad på verkligheten. Jag vände det ryggen, och somnade om.

Vi stod i köket. Jag svalde smärtan och smög mig in i hans famn, som så ofta förr, och tittade upp på honom.

”Förstår du hur det här känns för mig? Eller är det ok att jag också skaffar mig nån att roa mig med vid sidan?”

”Ja, det är klart,” sa han automatiskt, med tonen naturligtvis stöttar jag dig i det, om det är vad du vill.

Jag vaknade igen. Jävla minnesdröm, jävla Björn, jävla skit …

Vi var tillbaka i köket. Fortfarande i hans armar med blicken på hans tröja svarade jag:

”Det känns som att du tvingar in mig i en öppen relation, utan att ens kolla med mig om det är ok.”

”Ja …”, sa han dröjande. ”Jävlar,” sa han sen med sin välbekanta jag-fattar-att-det-stämmer-när-du-säger-det-röst. Det var inte vad han ville, men han insåg att det var precis så, när jag sa det. Den vanliga pausen inför förklaring kom, men förklaringen uteblev.

Jag vaknade igen. Klockan var fem på morgonen, men jag vägrade somna om. Bredvid låg Björn och Darth Vader-väste – dvs han sov på rygg – och jag tänkte att det här är kanske sista gången som jag vaknar bredvid honom.

Tillbaka till verkligheten

Jag skulle vilja säga att jag skakade av mig det här efter en stund, men icke. När Björn till slut vaknade och jag berättade hela drömmen för honom, kändes det ändå inte bättre. Så jag frågade till och med om det fanns nån ung IT-kille på jobbet som han fått kontakt med, men så var det såklart inte.

Känslan satt så hårt, att två dagar senare hade den förvisso bleknat, men det fanns ändå där.

Det är sällsynt – att de sitter i så länge, alltså. Jag tänker att såna här drömmar är priset jag betalar för att få drömma hela filmer. Björn säger att jag borde skriva ner dem allihop, och ge ut en novellsamling … hehe, hehe (= nej, alltså).

Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer

Det sägs att man alltid drömmer när man sover. Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma.

Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

Att skaffa barnvagn är som att skaffa bil

Jag har insett att det här med att köpa vagn, det är lite som att köpa bil. Det går inte riktigt att bara ta en med hjul, handtag och plats för liten människa. O nej, glöm det. Att välja vagn är en vetenskap.

Så jag kollade runt lite snabbt, och hittade denna.

bugaboo_donkey

13 000 kr, MEN då får man med allt detta:

bgb-donkey-mono

Hah, drömma kan man ju alltid göra.

Jag medger att jag inte ens vill titta åt en annan vagn efter att ha sett och läst om denna. Tur att man inte har så bråttom.