Att tvingas in i en öppen relation

öppen relation
Jag och Björn pre-kids

Jag har berättat förr om den realistiska detaljrikedomen i mina drömmar, i min mening är det ett av mina bättre inlägg, och den är aldrig så stark som när jag drömmer otäcka saker. När jag vaknar är det inte en dröm jag kämpar mot; det är ett minne. Med tanke på hur ofta jag drömmer, så är det förvånansvärt få drömmar som sitter kvar i hjärtat hela dagen – än mindre flera dagar.

Du fattar ju att jag tänker berätta om min senaste mardröm, eller hur? Men bara lugn, den här gången var det inte något av barnen som stod i fokus så föräldrahjärtat fixar sannolikt att läsa det här.

Bakgrundsinfo från verkligheten

Björn arbetar som konsult och har nyligen påbörjat ett nytt uppdrag. Han har berättat om en lite speciell kvinna som jobbar där, och som verkar lägga beslag på hans tid på ett sätt som saknar motivering. Grejen är att hon var projektledare när han anlände, men strax därpå abdikerade hon eftersom hon inte orkade med stressen. Det har visat sig på omvägar att alla andras uppfattning är att hon blev avsatt på grund av oförmåga. Nu fortsätter hon att be om underlag, se anteckningar och greja som förut, trots att det inte längre är hennes bord.

Drömmen: Öppen relation

Björn kände sig i samband med detta, efter nåt halvår eller så, mindre motiverad att gå till jobbet. Känslan spred sig med tiden till att hänga över humöret hela tiden, även på helgerna.

En söndag satt vi vid frukostbordet tillsammans allihop. Jag såg hur han stirrade tomt i luften en stund innan han kastade en uppgiven blick på mig.

”Om jag ska känna mig såhär trist, så kan jag lika gärna åka till jobbet. Där får jag i alla fall nånting gjort.”

Han åkte, och sen dröjde han. Jag hann lägga barnen och klockan hann bli framåt 22 innan han öppnade ytterdörren. Jag hörde på hur han rörde sig i hallen. Det var en helt annan spänst i stegen än när han gick hemifrån på morgonen. Han kom in till mig, och berättade att eftersom det var söndag så hade inte den där kvinnan varit på kontoret. Det hade varit så skönt att slippa bli störd.

”Var det ingen annan där?” frågade jag och tyckte det var märkligt ändå.

Jo, berättade han, det hade varit en annan där. En ung IT-kille, nyutexaminerad programmerare som gillade att jobba ifred. Sedan började han berätta om den här ynglingen, David. Han smålog medan han pratade, och vid ett tillfälle böjde han sig ner och plockade upp en av pojkarnas skärmmössor som låg kvar på golvet. Han höll upp den framför sig och drog till toppen så den blev sned.

”Så här bär han sin mössa,” sa han. Jag kände hur en varningsflagga fälldes upp; Björn lägger inte märke till sådana saker. ”Så jag kommer va med honom en del framöver … han får mig att känna att inte allt är grått.” Han lät precis som han alltid gör när han lägger fram sina logiska förklarande argument; där fanns inte tillstymmelse till beslutsamhet eller ställningstagande, det var ett konstaterande som inte behövde sådant. ”Men jag är fortfarande här också, såklart,” la han till och kramade mig.

Vad gör man …?

Jag försökte anpassa mig. Acceptera och hantera, oförmögen som jag var att möta verkligheten öga mot öga tänkte jag att det kanske inte var så illa som mitt hjärta skrek att det var. Björn själv var obekymrad, och David drev längre in mellan oss.

Så en dag skulle vi plocka upp David utanför jobbet, han skulle flytta och Björn hade fått tag i en flyttbil med två passagerarsäten fram. Han parkerade på gatan nedanför, och bad mig att vänta medan han sprang upp. Jag satt i mittensätet bredvid Björn när han hoppade ur bilen, och satt nu ensam kvar. I mitten. Och sen flyttade jag mig. Först bort från vad som då kändes som Davids plats, och sen ut ur bilen i avsmak för mig själv när verkligheten äntligen sprang ikapp mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter Björn genom porten mot kontoret.

Jag hittade dem på kontorsgolvet. De satt uppstöttade mot varsitt skrivbord och skrattade frånkopplat åt nåt; de hade rökt på och David förberedde för tyngre grejer. Björn har alltid varit aktiv motståndare till allt vad droger heter, så när jag såg vad de hade för sig började jag tänka att kanske var det inte så enkelt som att jag blev brädad av en ung man. Det verkade som att det var en regelrätt kris, som han inte klarade av att möta.

Där vaknade jag. Minnet av Björn, hög som ett hus på golvet, var outhärdligt. Jag visste att det var en dröm, men trodde att den var baserad på verkligheten. Jag vände det ryggen, och somnade om.

Vi stod i köket. Jag svalde smärtan och smög mig in i hans famn, som så ofta förr, och tittade upp på honom.

”Förstår du hur det här känns för mig? Eller är det ok att jag också skaffar mig nån att roa mig med vid sidan?”

”Ja, det är klart,” sa han automatiskt, med tonen naturligtvis stöttar jag dig i det, om det är vad du vill.

Jag vaknade igen. Jävla minnesdröm, jävla Björn, jävla skit …

Vi var tillbaka i köket. Fortfarande i hans armar med blicken på hans tröja svarade jag:

”Det känns som att du tvingar in mig i en öppen relation, utan att ens kolla med mig om det är ok.”

”Ja …”, sa han dröjande. ”Jävlar,” sa han sen med sin välbekanta jag-fattar-att-det-stämmer-när-du-säger-det-röst. Det var inte vad han ville, men han insåg att det var precis så, när jag sa det. Den vanliga pausen inför förklaring kom, men förklaringen uteblev.

Jag vaknade igen. Klockan var fem på morgonen, men jag vägrade somna om. Bredvid låg Björn och Darth Vader-väste – dvs han sov på rygg – och jag tänkte att det här är kanske sista gången som jag vaknar bredvid honom.

Tillbaka till verkligheten

Jag skulle vilja säga att jag skakade av mig det här efter en stund, men icke. När Björn till slut vaknade och jag berättade hela drömmen för honom, kändes det ändå inte bättre. Så jag frågade till och med om det fanns nån ung IT-kille på jobbet som han fått kontakt med, men så var det såklart inte.

Känslan satt så hårt, att två dagar senare hade den förvisso bleknat, men det fanns ändå där.

Det är sällsynt – att de sitter i så länge, alltså. Jag tänker att såna här drömmar är priset jag betalar för att få drömma hela filmer. Björn säger att jag borde skriva ner dem allihop, och ge ut en novellsamling … hehe, hehe (= nej, alltså).

Lämna ett svar