En helg i kärlekens tecken, och mer vatten på kvarnen

Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har. 

Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går? 

“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten. 

“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.

“Vaddå?” sa Björn.

“Vårt bröllop,” sa jag.

“Ska vi gifta oss?” sa Björn.

“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning. 

“Jaha, haha,” sa Björn. 

“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.

Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.

Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?

“Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Vi var hos mamma på födelsedagsmiddag för nån vecka sen. Egentligen känns det lite märkligt, när vi tänker efter, att hon som fyller år bjuder oss på middag. Borde inte vi bjuda henne, istället? Hursomhelst. Vi var där, och det var även min bror Jonas och hans sambo Monika.

Björn och Jonas är sanna efterrättspersoner. De säger att oavsett hur mätta de är, så finns det alltid plats för lite efterrätt – som om de hade en separat mage bara för sötsaker.

Så kom det sig då, medan vi satt och åt efterrätt och Jonas och Björn fokuserade ganska hårt på sina tallrikar, att samtalet mellan Monika och mamma gled in på äktenskap. Hur det gick till hörde jag inte så noga, jag var upptagen av att reglera en chokladsituation hos Adrian, men så sa mamma:

“Jag man vet aldrig, ni kanske gifter er och då kan det bli aktuellt.”

Jonas reagerade inte. Inte heller Björn såklart.

“Jo. Men det är svårt att gifta sig utan ett frieri!” svarade Monika med ett menande leende och – eftersom reaktionen fortfarande dröjde – en mjuk axelknuff på Jonas. Min bror slutade tugga och utan att röra en muskel höjde han blicken en aning.

“Ja, jag vet!” utbrast jag med samma menande ton. Monika skrattade. Björn slutade tugga och tittade upp.

“Va?” sa han.

“Det är bara att titta ner och fortsätta äta,” sa Jonas neutralt och föregick med gott exempel.

“Jasså,” sa Björn, och gjorde likadant.

äktenskap ring bröllop

Det här med äktenskap

Det är lite speciellt det här med giftermål. Jag menar, folk gör ju så olika och för vissa är det viktigt medan andra inte bryr sig osv. Jag och Björn är inte gifta, men vi har båda bytt till ett gemensamt efternamn som vi hittat på och tittar man på hur vi lever våra liv så kan jag inte se vilken förändring som ett äktenskap skulle medföra.

Trots det vill jag gifta mig, men det är inte bröllopet jag är ute efter; det är själva äktenskapet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva på lite papper, skåla och övernatta på hotell och sen var det bra med det. Kanske åka på nån weekend med min make, men det måste vi å andra sidan inte gifta oss för att göra. Jag behöver inte ens ha en ring, och det är inga problem att skriva äktenskapsförord heller.

Äktenskapet, däremot. Jag vet inte varför, riktigt, för man kan inte knyta sig hårdare till en annan person än genom att skaffa barn tillsammans, men jag skulle älska att se en ring på hans finger.

Här är det kanske lätt att stilla undra om jag är svartsjuk av mig, att det är därför jag gillar den tanken, men så är det alltså inte. Jag har aldrig lidit av svartsjuka (tack och lov, för det verkar oerhört problematiskt och jobbigt på alla sätt), och det stör mig inte att Björn inte bär ring men … alltså det vore så romantiskt …!

äktenskap kärlek hjärtan

Vad säger Björn om allt det här då?

Ja, det är ju inte som att jag inte har talat om vad jag vill – vilket är att bli friad till – men Björn är som vanligt rationell och logisk och fyrkantig (hans ord, inte mina). Han säger såhär:

“Visst, men vi har gjort väldigt mycket på kort tid. Vi kan väl spara det till längre fram, det är ju den enda stora grejen som vi inte har gjort än.”

Han har, som vanligt, helt rätt. Under loppet av fyra år hann vi gå från att vara två främlingar på tinderdejt, till att vara tvåbarnsfamilj i villa med bil och problem med myror och mördarsniglar. Vi måste faktiskt inte göra allting på en gång.

Trots det kan jag inte motstå att skicka in en, låt oss kalla det påminnelse, om äktenskap när uppenbara tillfällen presenterar sig. Som det på mammas födelsedag. Svårt att låta bli.


Bildkälla: Pixabay