Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan “beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla “NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

“Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

“Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

“Ja men gå då.”

“NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

“Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

“Ja!”

“Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer

Det sägs att man alltid drömmer när man sover. Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma.

Du kan väl melodin till Tre små gummor? “Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

Bortrövad av aliens

Klockan är 05:13, Björn har precis bytt på Simon och jag ammar.

Björn: Du, jag fick en snilleblixt när jag bytte på honom nu.

Jag: M-hm?

Björn: Du vet såna som säger att de blivit bortrövade av aliens?

Jag: M-m.

Björn: Att de blivit upplagda på ett stort bord med massa skarpa ljus ovanför?

Jag: M-m.

Björn: Jag kom på att det måste ju vara människor som fått en våldsam flashback till sin barndoms skötbord.

Jag: Det har du rätt i.

Pojke eller flicka?

Jag är gravid igen.

Haha! Rrrright. Nä, min humor kl 05:23 lämnar utrymme för önskemål. Apropå önskemål är mitt högsta just nu att Simon ska somna om och därefter att fiskmåsen som hakat upp sig i närheten av vårt öppna fönster ska flyga vidare till andra sidan ön.

image

Jag kom att tänka på min kompis dotter som är ett år äldre än Simon, och på skillnaden mellan pojkar och flickor, och sen på Louis CK’s sketch om just det såklart.

Jag tror det är enklare med pojkar, för mig. Jag vill gärna ha en dotter så småningom, men jag tror det är svårt att inte läsa in mina egna erfarenheter i hennes beteende. Eller så är det en fördel. Eller så inbillar jag mig bara. Shit vad trött jag är…

“Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.

Sovmorgon

Jag vaknar kl 05 av Simons ryggsim. Han sover, men hans lilla kropp jobbar ut gaser (bland annat) så jag petar Björn i revbenet.
“Blöja?” säger han och reser sig.

Jag kan inte göra sådär – resa mig andetaget efter att jag vaknat. Möjligen när jag försovit mig, men till och med när jag tar på mig byxor med ena handen och borstar håret med den andra i försovningsfrenetisk stress ifrågasätter jag om det verkligen är värt obehaget av att inte ha fått vakna i lugn och ro, och har alternativet att gå och lägga mig igen som ett seriöst förslag i tankarna.

Därför är det bättre att Björn tar de nattliga blöjbytena. Han hinner göra det innan Simon får ett utbrott, och jag får vakna lite långsammare innan han ska ammas.

sovmorgon

Uppe i ottan

Jag är osäker på vilka tider som räknas som “ottan”, det skulle kunna vara så att 01:32 inte riktigt kvalar in.
01:32 är tiden då Simon vaknade i natt och skulle amma. Sen låg han och brottades med sitt eget huvud fram till 07:15 då jag, som bara lyckats sova i 15-minutersstötar, tröttnade och gick upp. Simon tränade ryggsim i baby sittern, jag åt frukost, Simon ammade, gnisslade, gäspade och till slut, halleluja, blundade.
Vi gick och la oss igen vid 08:30, och jag fick vila 2 timmar… vilka kändes som 2 minuter.
image

Män bondar kring bajsblöjor

Vi lämnade in bilen i förmiddags hos bilförsäljaren där vi köpte den, för att de skulle byta dragkrok för att göra en lång historia kort.
Vi kom dit 10:30, Björn sprang in med nyckeln och var borta en kvart. När han kom ut sa han
“Vi skulle tydligen ha varit här mellan 7 och 9. Men ja… de sa de skulle lösa det. Jag sa att vi har en liten unge hemma, då sa han ‘ojdå, ja, själv blev jag försenad i morse på grund av en bajsblöja’. Haha, män bondar kring bajsblöjor.”