Jag har inte mardrömmar så ofta. Eller det kanske jag har, det beror väl på vem man frågar. Björn har till exempel aldrig mardrömmar. Oavsett, så var det dags igen nu.
Ett skolexempel för andra mardrömmar
Det var den värsta på länge, möjligen någonsin. Den innehöll alla nyckelkoncept; barnen dör (klassiker), jorden går under (modernt tema), att springa utan att komma någonstans (mardrömskliché), och att vara jagad naturligtvis. Min hjärna var ovanligt kreativ och vävde en lång sammanhängande dröm med alla ovan nämnda idéer. Allt var logiskt – eller så logiskt det kan vara när en hel planet bokstavligen går under, men jag har sett filmer med sämre kvalitet på logiken än såhär.
Där fanns den gräsliga spänningen paniken, när folk ska hinna med något som kan rädda deras liv och de har allt, precis allting, att förlora om de missar sin chans. Där fanns ångesten av att inse att det är slut, vi kommer att dö. Precis så som jag föreställer mig den förlamande vansinnesfasan hos människorna bakom gipsgestalterna i Pompeji, när de kröp ihop över sina kära för att skydda dem mot det som inte gick att undgå. Den var långt verkligare än någon film kan vara, men jag tänker inte berätta mer detaljer än så eftersom jag inte kommer kunna glömma den då. Att klä den i text är att för evigt etsa den i minnet och det var den för magstark för.
Drömmen väckte mig 03:45, jag låg stel och spänd som en yvig trädgren i sängen och kunde inte somna om. Det krävdes 30 min videoscrollande på telefonen och en tassande promenad i huset för att komma upp ur drömmen och sen en timmes mentala övningar för att kunna sova klart. Nu, två dagar senare, är jag fortfarande skakad.
Det var min hjärna som gjorde det
Ibland undrar jag vad som är fel med mig. Det är som om jag var i en relation med min hjärna, och den var iskallt arg på mig och straffade mig där jag är som mest försvarslös. Jag skulle säga att den missbrukar sin makt och mitt förtroende, och att vi måste prata om vi vill att relationen ska överleva.
Tyvärr vet jag inte hur man gör slut med sin hjärna.
”Du låter som Adrian,” sa Björn. ”Han skyller också på sin hjärna ibland.”
Det är sant. ”Jag vet inte varför jag gjorde så, det var min hjärna som sa åt mig att jag skulle göra så och då gjorde jag det” kan vi få höra då och då. ”Men Adrian,” kan jag säga då, ”du får ta ett snack med din hjärna och tala om för den att det inte är ok.” Då svarar han att han gör det, men att den inte lyssnar på honom.
Jag vet hur det känns.
En annan skulle sannolikt säga att det inte är hjärnan det är fel på, den är bara budbäraren. “Fundera på var det här egentligen kommer ifrån, Lisa.” Svaret är enkelt: det kommer från en annan del av mig som jag inte heller kan göra slut med.
Inget nytt under månen
Det är, som jag sagt många gånger förut, inte ofta såna här mardrömmar sitter i så länge. Jag är fantastiskt tacksam för det. Förhoppningsvis dröjer det ett år till nu innan den kommer tillbaka med ny rolluppsättning och scendekor.