Pepp på att gå i pension

”Ja, man tar ju hand om sina barn, oavsett hur gamla de blir.”

Så sa min mamma till mig för ett tag sedan när jag malt på ett tag om hur tacksamma vi är för att hon håller ångan uppe när ingen av oss fått sova, pysslar med sånt som vi inte har tid med, tar hand om läggningar, matning, disk, middagsvila och även matlagning när tillfälle ges, och hur ett enkelt ”tack, mamma, för allting” liksom inte riktigt räcker.

Jag kan tänka mig att det är så, alltså att man ser efter sina ungar så länge man kan. Det är kanske lättare när man inte måste göra det 24/7; lättare att se var hjälpen behövs, och när. Lättare att orka eftersom man vet att man kommer få ta igen sig. Och säkert ganska kul, just eftersom det inte är 24/7.

Min husläkare sa för en tid sedan att det här med barnbarn, det är ännu bättre. Det är det enda som slår att få egna barn.

”Vaddå, menar du att den kärleken är ännu större?” sa jag skeptiskt.

”Ja. Så är det.”

Jag har svårt att se hur det kan vara möjligt, och om det är det; hur står man då ut att inte leva under samma tak som sina barnbarn? Min husläkare är lite rolig, hon pratade ju förstås om hur hon upplever det, men hon var ändå mycket bestämd.

Jag kan däremot tänka mig att den kärleken, måhända lika stark, ser lite annorlunda ut eftersom man inte bär huvudansvaret. Och det sa hon också;

”Man får bara det bra. Man har dem på besök, man leker och man har roligt, och när det kommer till uppfostran och annat lite jobbigt så lämnar man tillbaka dem till föräldrarna.”

Jag tycker i och för sig att det låter som ett guldläge… Vi har 2 pojkar, och jag förväntar mig barnbarn av minst en av dem. Ingen press, men så är det. Fixa det. Hur och med vem är mindre intressant – så länge jag får träffa ungarna ofta.

Så nu, när nätterna ibland bara har en lång uppförsbacke att erbjuda, så tänker jag dels samma sak som alltid,

det kommer inte alltid vara så här 

dels att det är värt allt och mer därtill, och nu dessutom att

jag får barnbarn en dag, och då slipper jag det här

Skönt ändå att kunna tänka sig att man sparar det bästa till äldre dagar.

Mormor med baby-Simon

Jag är lite pepp på att gå i pension nu.

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Att bo långt från sina barnbarn

Vi är som bekant sjuka här i huset, Simon är feberfri och tillbaka på föris sen igår men han blir tröttare än vanligt, Björn har fått ont i halsen igen och är på väg att bli sjuk och jag är fortfarande jätteförkyld. Adrian hostar värre och värre.

”Vi kanske ska avvakta och se, om ni är sjuka allihopa,” sa min far i torsdags angående sitt stundande besök hos oss denna vecka.

”Ja, alltså om du inte vill bli sjuk och dra med dig en förkylning hem till Pia så är det nog bäst att skjuta på det. Men alltså för VÅRAN del är du så välkommen.”

”Ja nej men för MIN del är det inga problem. Jag tänkte bara att när man är sjuk så brukar man ju inte vilja ha besök som springer där också.”

”Jamen om det är nån gång som vi behöver avlastning så är det ju när vi själva är sjuka. Men du kommer garanterat smittas, så jag förstår absolut om du vill vänta med att komma upp.”

”Nej men i så fall så kommer jag. Jag ser till att inte bli sjuk bara, det har jag inte tid med. Vi ska till Spanien.”

Min fina pappa. Han kom igår eftermiddag, lagom till att Simon vaknat, och åker imorgon. Simon är förstås förtjust.

”Tänk vad bra det hade varit om Henry också hade bott i närheten,” sa Björn apropå det härom dan. ”Tror du de får nog av Skåne om din bror också får barn?”

Pappa och Pia trivs jättebra i Skåne. De har ett jättefint hus med nära till golfen, bowlingen och jobbet. När det var översvämning förra året var deras hus det enda som stod kvar ovanför vattenytan. Pappa har tagit sig in i alla styrelser han kommit över, deras sociala umgänge fyller alla luckor och alla pratar skånska vilket bidrar till semesterkänslan för en inbiten Djurgårdare.

Jag tror inte de kommer flytta upp, hur gärna vi än vill. De pratar på FaceTime med Simon flera gånger i veckan, så deras relation börjar inte om på noll varje gång de kommer hit. Dessutom säger pappa själv att nog svider det att bo så långt från sina barnbarn, men förutom dem så finns det ingen anledning för honom och Pia att flytta tillbaka.

Man ska inte göra sådana saker som att flytta land och rike runt för någon annans skull. Om man själv inte vill så kan det inte bli bra. Jag skulle avsky att känna ansvar för att min far inte trivs på grund av mig. Även om han skulle välja det själv.

Vem vill inte bo här, för övrigt? (Räddningstjänsteman på utryckning i torrdräkt…)