Att bo långt från sina barnbarn

Vi är som bekant sjuka här i huset, Simon är feberfri och tillbaka på föris sen igår men han blir tröttare än vanligt, Björn har fått ont i halsen igen och är på väg att bli sjuk och jag är fortfarande jätteförkyld. Adrian hostar värre och värre.

“Vi kanske ska avvakta och se, om ni är sjuka allihopa,” sa min far i torsdags angående sitt stundande besök hos oss denna vecka.

“Ja, alltså om du inte vill bli sjuk och dra med dig en förkylning hem till Pia så är det nog bäst att skjuta på det. Men alltså för VÅRAN del är du så välkommen.”

“Ja nej men för MIN del är det inga problem. Jag tänkte bara att när man är sjuk så brukar man ju inte vilja ha besök som springer där också.”

“Jamen om det är nån gång som vi behöver avlastning så är det ju när vi själva är sjuka. Men du kommer garanterat smittas, så jag förstår absolut om du vill vänta med att komma upp.”

“Nej men i så fall så kommer jag. Jag ser till att inte bli sjuk bara, det har jag inte tid med. Vi ska till Spanien.”

Min fina pappa. Han kom igår eftermiddag, lagom till att Simon vaknat, och åker imorgon. Simon är förstås förtjust.

“Tänk vad bra det hade varit om Henry också hade bott i närheten,” sa Björn apropå det härom dan. “Tror du de får nog av Skåne om din bror också får barn?”

Pappa och Pia trivs jättebra i Skåne. De har ett jättefint hus med nära till golfen, bowlingen och jobbet. När det var översvämning förra året var deras hus det enda som stod kvar ovanför vattenytan. Pappa har tagit sig in i alla styrelser han kommit över, deras sociala umgänge fyller alla luckor och alla pratar skånska vilket bidrar till semesterkänslan för en inbiten Djurgårdare.

Jag tror inte de kommer flytta upp, hur gärna vi än vill. De pratar på FaceTime med Simon flera gånger i veckan, så deras relation börjar inte om på noll varje gång de kommer hit. Dessutom säger pappa själv att nog svider det att bo så långt från sina barnbarn, men förutom dem så finns det ingen anledning för honom och Pia att flytta tillbaka.

Man ska inte göra sådana saker som att flytta land och rike runt för någon annans skull. Om man själv inte vill så kan det inte bli bra. Jag skulle avsky att känna ansvar för att min far inte trivs på grund av mig. Även om han skulle välja det själv.

Vem vill inte bo här, för övrigt? (Räddningstjänsteman på utryckning i torrdräkt…)

Hurra för morfar

Pappa har varit på besök i 2 dagar nu, han kom i tisdags vid 16 och åkte hem idag vid 11. I tisdags kom lillebror på middag och igår var både han och Monika här, så jag höll i princip bara i Simon när han skulle äta eller bytas på. Vilken omväxling det är. Och vad lustigt, att man om dagarna i vanliga fall vill att han ska kunna underhålla sig själv stundvis så att man kan dammsuga, plocka ur diskmaskinen eller laga mat, tvätta, röja, gå på toa, duscha, renovera lite osv, och att nu när man hade händerna fria ville man helst bara ta tillbaka honom och kramas resten av dagen.

morfar styr upp
Morfar styrde upp både soffhänget och promenader

Jag förstår föräldrar som inte klarar av att släppa taget om sina barn… det gör jag, men med det sagt så tycker jag ändå inte det på nåt vis är ok.

Igår var jag på mammaträningen på Sats, utan Simon eftersom pappa tagit med honom på promenad. Jag kunde köra på ostört, vilket en del av mig beklagade eftersom jag inte fick några avbrott, blev helt slut väldigt fort och alltså sitter här med träningsvärk nu. Jag fick lite bebisabstinens där mitt i alltihop också, så jag började flirta med alla bebisar jag fick ögonkontakt med. Det kändes lite skevt efter ett tag, som att komma till träningen utan träningsskor eller nåt.

När vi kom hem från långpromenaden idag, då vi följde pappa till pendeln, fick Simon lunch och sen börjades det. “Var är morfar?” sa han på bebis om och om igen, vände sig om åt alla håll och tittade och letade. Hur förklarar man för en bebbe att morfar kommer tillbaka om 2 månader?

Men jag lyckades distrahera honom till slut. Vem kunde ana att tvättkorgen skulle vara så kul?

Simon i tvättkorgen