Vi har sällan fler än 3 lektionsdagar i veckan, och dessa 3 ligger ännu mer sällan på rad. Det finns såklart undantag och 2 veckor i rad nu har jag varit på skolan 4 hela dagar i sträck.
Att vara borta hemifrån 8:30-17:20 fyra dagar i rad känns, och jag märker att det inte bara är jag som känner av det. Jag har snuddat vid detta förut, men då var det färskt och främmande. Nu är det lättare att se effekterna.
Som att ses efter flera veckors frånvaro
När jag kommer hem efter en heldag så tjuter Adrian av lycka. Han vobblar mot mig med armarna i vädret, vajande som ett sjögräs så fort han förmår och tjuter på all utandning. Han drar i mig, jag sätter mig på knä, han klänger och klättrar upp på mig lika obevekligt som en fästing och kramar mig så hårt han kan. Sen vrider han sig loss, går ett par steg mot sin far, vänder sig om och får syn på mig igen och så gör han om samma sak igen. Så kan han hålla på i en kvart.
Simon springer först åt andra hållet och gömmer sig. Sen kommer han och ska berätta massa saker och visa sina leksaker, han ska kramas och så ska han ta med sig mig nånstans dit bara vi två ska gå.
Allt detta innan jag hunnit ta av mig mössan ens och det är underbart, jag kan leva länge på en sån stund. Men. Koncentrationen på mig fortsätter hela kvällen, och hur mycket jag än älskar det så säger det mig att de har saknat mig. Jag brukar lägga mig på golvet och de klänger, klättrar och ålar på och runt mig oavbrutet. Björn kallar fenomenet för ormgrop.
Och jag har ju saknat dem också. Frågan är vem som saknar mest, och jag kan inte låta bli att känna det som att de inte hinner se mig så mycket som de behöver de där dagarna.
Otillräcklighet och oro
Genast kommer skuldkänslor över otillräcklighet och egoism farande. Jag vet att det blir bättre ju äldre de blir, men nu är de så små och det knakar ansträngt i mitt mammahjärta.
Jag förstod att det skulle bli svårast i början. Jag visste det, och tvekade på grund av det. Var det för tidigt för Adrian – och var det för tidigt för mig? Han var bara 10 månader när jag började.
Kanske är otillräckligheten en känsla man måste lära sig hantera bara? Jag vet inte. ”Otillräcklighet, oro”, är det vad moderskapet handlar om när man kokar ner det? – Det, och kärlek bortom rim och reson förstås.