“Jag åker till farfar inatt.”

Pojkarna har varit lite hängiga till och från, och alltså inte gått på förskolan då såklart, eftersom de riskerat att kräkas typ närsomhelst – väldigt avslappnad tillvaro det blir under såna förutsättningar, för övrigt.

Vissa dagar har det varit lite segare för dem. En kväll för några dagar sen, efter en dag då Simon kastat upp nån gång och inte velat äta middag, sa han när jag kramade honom godnatt:

“Mamma, krama mig mer.”

Han ber sällan om kramar. Jag kramade om honom länge och väl.

“Mamma,” mumlade han i mitt hår, “vet du, att jag ska åka till farfar inatt.”

Simons farfar finns inte längre, han gick bort många år innan jag och Björn träffades.

“Va? Vad menar du då, Simon? Du kommer väl tillbaka från farfar sen?”

“Nej. Jag måste åka dit, för min medicin är slut.”

via GIPHY

Ett barns panikskrik på leklandet hörs

Vi var som sagt på Leklandet på fars dag, och även om det var en mysig dag så hände det en ordentligt omysig grej strax innan vi skulle åka hem.

panikskrikPå Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la Lollo & Bernie, ut och hälsade på barnen. Han stod nedanför trappan när jag och Adrian kom gående.

“Titta Adrian! Där är Leo!” sa jag.

“Jaaaa!” hojtade Adrian. “Springa, mamma! Här kommer vi!!”

Förvånad över hans entusiasm – han har aldrig träffat en sådan figur förut – sprang jag med honom hand i hand. Vi kom ner för trappan, Adrian stannade och tittade åt fel håll. Leo var 2 meter ifrån honom.

“Titta där, Adrian, titta, där är Leo,” sa jag mjukt och pekade. Adrian följde mitt finger med blicken och fick syn på Leo. Han blev stel i hela kroppen, kastade sig runt mitt ben, och skrek.

I princip alla småbarnsföräldrar, och sannolikt alla andra som är vana vid barnskrik, kan höra skillnad på falsettskriket som rymmer upphetsning, och falsettskriket som rymmer panik.

Adrian skrek så att föräldrarna som stod i närheten av Leo tittade upp i samma rörelse, som om de alla vore en som samma person. Leo, 2,5 meter hög med huvudet på, backade och sprang in på sitt rum alldeles intill.

Adrian drömde en mardröm den natten. Märkligt, eller hur?

Och grejen är att jag skulle aldrig ha närmat mig Leo på det sättet med Adrian egentligen, men eftersom jag verkligen trodde att han såg människolejonet som var mitt framför oss vid botten av trappan och han sa åt mig att gå fortare, så blev det som det blev.

Det är lätt att vara efterklok … men jag måste säga att jag önskar jag haft sinnesnärvaro nog att föregå honom för hans panikskrik sitter etsat i mammahjärtat nu.

När Simon barrikaderade sig

Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.

“Hej, det är Björn!” sa Björn.

“Hej?” sa jag förvånat.

“Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.

“Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.

“Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.

“Hurså?”

“Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”

Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).

“Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.

“Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”

Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.

“Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.

Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.

“Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”

En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.

Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).

Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.

Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.

Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.

Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.

Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med “det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

“Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, “vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

nybliven mamma
Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂