Jag ligger fyra månader före, älskling. Fyra månader.

Sedan bara några dagar tillbaka försöker vi natta Adrian i hans egen säng INNAN vi går och lägger oss. Han har en våldsam trötthetsdipp runt 20:30, så vi försöker rida på den.

I fredags nattade Björn honom, det gick bra, spädisen sov i en hel timme innan jag fick gå upp och vara moraliskt stöd där i mörkret.

Ny deal

I lördags var Björn på väg uppför trappan med honom igen när jag frågade om han behövde hjälp med något.

“Ja, du får gärna sitta på bollen med honom.” OBS! Sitta på bollen, i det här sammanhanget, översätts natta. Som svar på det fick jag ett av mina ilskna små tvära humörsvängningar.

“Vaddå, har du ont i ryggen eller?” fräste jag upp efter honom.

Björn, inte alltid 100% perceptiv, svarade: “Ja, jag nattade ju honom igår.”

Jag gick efter dem upp till badrummet där Adrian precis landat på skötbordet, ställde mig bredvid Björn med armarna i kors och blängde på honom längs med näsryggen. Björn, tillbaka till verkligheten, tittade på mig:

“Vad är det, älskling?”

“Inget. Men jag kan känna att om vi ska gå på rättvisa så har du alla nätter i hela hans liv att ta igen först.”

Björn undvek blicken och log skyldigt. “Jaa… jag vet. Jag kom på det efter att jag hade sagt det.”

“Ingen fara, jag tar läggningen, men sen kanske det är dags att du tar natten med honom. Jag skulle må bra av att få sova en hel natt. Du vet, som du oftast gör i veckorna.”

“M-m…”

“Kanon! Det här blir bra för dig! Då kommer du bli mindre benägen att glömma bort att passa så han inte tjuvsover i soffan på kvällarna, sådär som han gjorde ikväll. Vad bra det här blev.”

Björn skrattade i kapitulation medan jag tog över vid skötbordet.

Ofrivillig bebisabstinens

Trots att jag var helt fri att sova utav bara tusan så fixade jag inte att lägga mig i gästrummet. Jag tänkte att jag kanske måste fasa ut den intensiva närheten till min bebis först, så Björn och jag bytte bara sida i sängen.

Det höll i en timme, sen vaknade Simon av en mardröm och Björn var på benen innan jag ens hunnit uppfatta problemet. Sen sov vi i kanske 2 timmar, varpå Adrian vaknade i en extra rosslig hostattack. Björn trodde han höll på att kvävas, fick panik (lät det som) och hittade inte lysknappen på sänglampan, så alla grejer jag har på mitt sängbord åkte i golvet. Så även nappen. Istället för att bara ta med sig barnet till badrummet så skulle det snorsugas och grejas direkt i sängen, tydligen, vilket Adrian avskyr så han vrålade som om världen kommit till sin ände. Sen följde en stunds irriterat nappletande, och när det äntligen blev lugnt igen började ungen snarka.

Vad håller jag på med?

Efter kanske 20 min tappra avslappningsövningar kände jag att det var färdigfasat för min del. Varför ligger jag kvar? Nu drar jag inte nytta av min situation, tänkte jag och smög iväg till gästrummet.

I slutändan sov jag inte mer än vanligt, och hade dessutom en molande huvudvärk över ögonen hela dagen därpå som tack för besväret.

Hej Hej Vardag har gjort en träffande illustration i ämnet. Hennes inlägg Kriget om sömn fick mig att skratta högt, för även om det inte ser ut så hemma hos oss så är det EXAKT så det låter i mitt huvud.

sömnkriget
Kriget om sömn

“Fyra månader, baby. Fyra månader.”

 

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂