Sedan bara några dagar tillbaka försöker vi natta Adrian i hans egen säng INNAN vi går och lägger oss. Han har en våldsam trötthetsdipp runt 20:30, så vi försöker rida på den.
I fredags nattade Björn honom, det gick bra, spädisen sov i en hel timme innan jag fick gå upp och vara moraliskt stöd där i mörkret.
Ny deal
I lördags var Björn på väg uppför trappan med honom igen när jag frågade om han behövde hjälp med något.
”Ja, du får gärna sitta på bollen med honom.” OBS! Sitta på bollen, i det här sammanhanget, översätts natta. Som svar på det fick jag ett av mina ilskna små tvära humörsvängningar.
”Vaddå, har du ont i ryggen eller?” fräste jag upp efter honom.
Björn, inte alltid 100% perceptiv, svarade: ”Ja, jag nattade ju honom igår.”
Jag gick efter dem upp till badrummet där Adrian precis landat på skötbordet, ställde mig bredvid Björn med armarna i kors och blängde på honom längs med näsryggen. Björn, tillbaka till verkligheten, tittade på mig:
”Vad är det, älskling?”
”Inget. Men jag kan känna att om vi ska gå på rättvisa så har du alla nätter i hela hans liv att ta igen först.”
Björn undvek blicken och log skyldigt. ”Jaa… jag vet. Jag kom på det efter att jag hade sagt det.”
”Ingen fara, jag tar läggningen, men sen kanske det är dags att du tar natten med honom. Jag skulle må bra av att få sova en hel natt. Du vet, som du oftast gör i veckorna.”
”M-m…”
”Kanon! Det här blir bra för dig! Då kommer du bli mindre benägen att glömma bort att passa så han inte tjuvsover i soffan på kvällarna, sådär som han gjorde ikväll. Vad bra det här blev.”
Björn skrattade i kapitulation medan jag tog över vid skötbordet.
Ofrivillig bebisabstinens
Trots att jag var helt fri att sova utav bara tusan så fixade jag inte att lägga mig i gästrummet. Jag tänkte att jag kanske måste fasa ut den intensiva närheten till min bebis först, så Björn och jag bytte bara sida i sängen.
Det höll i en timme, sen vaknade Simon av en mardröm och Björn var på benen innan jag ens hunnit uppfatta problemet. Sen sov vi i kanske 2 timmar, varpå Adrian vaknade i en extra rosslig hostattack. Björn trodde han höll på att kvävas, fick panik (lät det som) och hittade inte lysknappen på sänglampan, så alla grejer jag har på mitt sängbord åkte i golvet. Så även nappen. Istället för att bara ta med sig barnet till badrummet så skulle det snorsugas och grejas direkt i sängen, tydligen, vilket Adrian avskyr så han vrålade som om världen kommit till sin ände. Sen följde en stunds irriterat nappletande, och när det äntligen blev lugnt igen började ungen snarka.
Vad håller jag på med?
Efter kanske 20 min tappra avslappningsövningar kände jag att det var färdigfasat för min del. Varför ligger jag kvar? Nu drar jag inte nytta av min situation, tänkte jag och smög iväg till gästrummet.
I slutändan sov jag inte mer än vanligt, och hade dessutom en molande huvudvärk över ögonen hela dagen därpå som tack för besväret.
Hej Hej Vardag har gjort en träffande illustration i ämnet. Hennes inlägg Kriget om sömn fick mig att skratta högt, för även om det inte ser ut så hemma hos oss så är det EXAKT så det låter i mitt huvud.
”Fyra månader, baby. Fyra månader.”
