När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

“Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade “FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂