Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.

himlen i min famn

Vackraste minnena

Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.

Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.

Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?

Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.

Det är tungt nog att bli religiös för.

Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.

Bortom tro och sagor

Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.

Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.

Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.


*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

“Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?