Min lilla empat
Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.
De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (”vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.
Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är ”äntligen”.
Simon, min Simon
På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.
Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.
En svag överton av vaksamhet
Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.
Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.
*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.