Adrians potträning hemma från förskolan

Adrians potträning hemma pågår som sagt för fullt och det går ganska bra, skulle jag vilja våga tro. Vi började officiellt förra tisdagen genom att vi inte satte på nån blöja och sen har vi – dvs jag, mest – harvat på.

Egentligen började vi mycket tidigare, inspirerade av framgången med Simons potträning hemma för 2 år sen, med att föreslå toaletten då och då och rycka på axlarna om han inte ville. Det har vi gjort – inte så konsekvent, det ska medges, svårt med magsjuka varannan vecka – sen i vintras, men i tisdags började vi alltså på riktigt.

Vi pratade med honom förväntansfullt och positivt veckan innan, nästan varje dag, om hur skönt det skulle bli för honom att slippa blöjan, för han gillar den inte och rymmer ofta naken ut ur badrummet under triumferande lyckoskrik om “nakenfiiiis!” och springer så långt han hinner.

Planen var att hårdträna hemma en vecka – dvs ta blöjan (samt alla mattor från golven) och fråga med jämna mellanrum om han behöver kissa – och sedan åka på en semestervecka (motsvarande Italien för Simon i sammanhanget) för att befästa den nya vanan. Nu blev resan inställd, men träningen var redan påbörjad och … man vill inte backa.

Nu är vi inne på dag 11, och, ja … han har börjat säga till när han behöver gå och kissa så det kommer inte lika mycket alls i byxorna. Vi hade ett bakslag när vi var på labbet för att ta blodprov igår, och det satt i större delen av dagen (han verkade tro att blöjan var tillbaka av nån anledning), men … det är väl så här det är? Ingen väg är rak.

Vi är ute större delen av tiden – fördelen med att göra sånt här på sommaren – och kommer det i byxan så säger han till direkt för det blir tack och lov obehagligt annars. Vad gäller bajset så finns det lite kvar att träna på där, men han har börjat försöka hålla sig i stunden så att vi får en chans att hinna till pottan/toaletten. Sen i förrgår så ser jag till att HAN sköljer rent byxorna och hänger upp dem (jag hjälper och guidar). Även om han inte protesterar, så syns det tydligt att det bär emot att trä in handen i en kladdig byxa för att vända den ut och in.

Jag tror att det här snart kommer att vara i hamn, i den mån det kan gå i hamn. Barn som varit torra ett helt år kissar fortfarande på sig ibland, och SÅ länge ska han inte vara hemma.

Kommentera