Etikett: känslolivligt

När hjärnan kapar fantasin och utropar självstyre

Jag ska berätta om kalaset men det är inte helt färdigskrivet än, så jag sticker emellan med detta min hjärnas senaste påhitt. Kanske känner du igen dig? Kanske kan vi le snett åt den tvättmaskin av känslor som moderskapet bjuder på, oavsett scen.

Min hjärna & jag

Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.

Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.

Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.

Storyn

Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.

Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:

Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.

Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.

Självanalys

Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.

Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.

Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig ”verktyg” och ”läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.

Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (”vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är ”äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.

*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

Jag är så glad att jag inte är ett barn

Att bli lämnad

Oavsett sammanhang så är det alltid lite knaggligare att bli lämnad kvar, att inte vara den som går vidare, om du förstår. Jag pratar om principen här, det behöver inte vara så dramatiskt som att man blir övergiven.

Den som åker vidare lämnar en tomhet efter sig som sakta fylls igen, likt gropen en spade lämnar efter sig i sanden i vattenbrynet. Den som stannar kvar känner tomheten fyllas i den takt den fylls, och den processen kan vara blixtsnabb eller utdragen. Det beror på omständigheterna; hur stor är gropen, hur stort avtryck gjorde den som nu har åkt?

”Var är morfar?”

Pappa och Pia hälsade på oss på landet i 3 dagar, och som vanligt när han/de åker blir det lite tomt. Det första Simon sa efter att han vaknat efter middagsvilan var “var är morfar?”, trots att han ju stått och vinkat av honom på bryggan precis innan lunch.

Jag har alltid varit känslig för just det här att bli kvar när någon åker, det blir lätt lite dämpat humör som håller i sig ett tag. Jag märker på Simon att han brottas en hel del med det här och liknande saker. Det är mycket känslor – ”mycket” täcker liksom inte ens hälften av omfattningen på det vi kan se och höra hos honom – i omlopp och han tar ut dem på sin närmaste omgivning genom att testa den intill vanvett.

Ibland är jag så omåttligt glad att inte vara barn längre. Att slippa känslomässing bergochdalbana 14 gånger om dagen, slippa korrigeras, slippa bråka och bli så arg att det kliar i bröstet, slippa slåss om saker, slippa åka fast om jag sneddar nånstans, osv.

Eller ja, alltså jag beskrev i och för sig mitt liv nu. Jag är förälder till en fullfjädrad trotsåring och en aspirerande adept. Senast igår kväll blev jag så arg över Adrians kvällstrassel att jag blev tvungen att gå ut och sätta mig att gråta en skvätt på trappen medan kvällshimlen sakta mörknade och spindlarna kom fram ur sina gömställen runt dörren.

Men jag är fortfarande vuxen, jag kan hantera … mer. Än dem. Idag känns det bättre, för idag är det min födelsedag. Älska småbarnsåren.

När motorlampan tänds får man åka buss

Mammas bil som jag kör nu till och från jobbet har på sistone börjat bete sig underligt;

  • ingenting händer när man slår på blinkersen
  • indikatorn för handbroms är tänd trots att handbromsen inte alls är i
  • fjärrlåset funkar inte, så man måste klättra in genom bakluckan och öppna inifrån — vilket för mig är ett smärre projekt

Ingenting av det där är kroniskt, utan det kommer och går utan uppenbar anledning eller trigger. Bilen kan starta bra och sen mitt i en korsning sluta blinka, och så vidare. Med anledning av detta har mamma bokat tid på verkstan i morgon bitti.

På väg hem från jobbet igår tändes motorlampan på instrumentbrädan i bilen. Den var tänd hela vägen hem, oberoende av övriga ikoners sporadiska ryck och frispel.

trasig motor

När detta hände med hennes förra bil så var det topplockspackningen som gått, så efter att motorn stängdes av den gången så startade bilen aldrig mer.

Vis av erfarenhet blir hon lite stressad av detta nya läge, så klart, och jag med — tänk att få motorstopp halvvägs hem från jobbet kl 23:30 ikväll liksom, för att inte tala om ångesten i att ha pajat hennes bil för all framtid — så bilen har nu körförbud tills vidare.

Nu står bilen på vår garageuppfart. Hon ska prata med verkstan och sedan ordna med bogseringshjälp dit bort i eftermiddag.

På ett sätt är jag glad att det inte är vår bil, för nu behöver jag inte rodda i det, men samtidigt känns det som att jag borde rodda i det, eftersom det är jag som använt den sista tiden.

Jag meddelade Björn, som hade tänkt låna den efter jobbet och shoppa trösklar på andra sidan stan:

Jag: Har pratat med mamma, bilen har körförbud tills vidare, hon ska försöka ordna med bogsering till verkstan i em. Puss
Björn: På grund av lampan?
Jag: Ja. Vi vågar inte chansa.
Björn: Hur tar du dig hem ikväll? Ska jag komma så att vi har sällskap 23:00?
Jag: Åh hemskt gärna. Hemskt hemskt gärna ❤❤❤

Att slippa åka hem så sent med kollektivtrafiken ensam är vad jag (och mamma) har velat undvika efter den där kvällen när jag blev så skraj, så när jag fick hans sista meddelande blev jag så glad, och tacksam, att jag tydligen blev tvungen att sätta mig vid köksbordet och stortjuta en stund.

Ibland har jag svårt att fatta att jag haft sån tur som träffat honom…

SaveSave