Hösten som försvann 2022

En septembermorgon på väg till jobbet. Är det inte magiskt?

Glappet

Som sagt så blev det ett glapp under hösten här. Inte för att det inte hänt någonting. Tvärtom; för att det hänt så mycket att jag slutade hinna med. Men låt oss inte dröja oss kvar vid den grå anledningen till det hela, utan fokusera på att ta igen.

Det har hänt mycket den här hösten, som det alltid gör förstås, och jag sörjer att jag inte har någon dokumentation över det. Hösten finns nu bara i våra minnen och om 10 år är de borta nästan allihop. Men! Jag minns fortfarande en del av den, även om det mesta av den kantats av viss andnöd. Jag får vara tacksam för det lilla, det kunde varit värre. Jag kunde ha haft en 3,5 månaders minneslucka. 

Jag samlar mina minnen under taggen #höstensomförsvann2022 så att du (fast det handlar ju mest om mig här) ska kunna hitta dem, för de kommer inte komma i ordning alla i ett svep.

De dyker upp vartefter jag minns dem. Håll till godo. Först ut är den om veckopeng, den kommer om ett par dagar.

Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.

himlen i min famn

Vackraste minnena

Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.

Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.

Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?

Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.

Det är tungt nog att bli religiös för.

Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.

Bortom tro och sagor

Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.

Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.

Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.


*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.

Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

aupair au pairAu pair, definition enligt Wikipedia:
”en person som bor i en värdfamilj och hjälper till med barnpassning och visst hushållsarbete under en på förhand avtalad tid, som ofta är ett år.”

Svara gärna på den rekordkorta undersökningen i slutet av inlägget!

När jag var au pair

Jag jobbade i min ungdom – dvs för 10-15 år sen – som aupairflicka, jeune fille au pair, i Frankrike i flera år. Det är förhållandevis länge, eftersom det vanligen är något man bara gör i ett år. Jag gjorde det i 4 år, lite från och till. Sammanlagt har jag bott hos 6 familjer, i 3 olika städer.

Det är både fina och jobbiga minnen. De jobbigaste är från första familjen, de första 8 veckorna på min relativt långa aupairkarriär. Jag var 19 år, och kunde knappt språket alls. Familjen var uppochner, med 5 barn från 2 tidigare håll, psykisk ohälsa och prepubertala anfall.

De finaste minnena är från den näst sista familjen. Jag hade en 10-årig flicka med mycket speciell begåvning under mina vingar och vi har fortfarande kontakt idag.

Det som alla familjer haft gemensamt är att barnen fäste sig vid mig väldigt fort, dvs ännu fortare än jag fäste mig vid dem, och att avskedet har varit hjärtskärande svårt.

Det är klart att det blev jobbigt att åka. Jag bodde i familjen, deltog i vardagens flesta bestyr, var ofta ensam med barnen. Vi filosoferade mycket, diskuterade känslor och deras diverse upphov, kramades och lekte och så en dag kom orden över deras läppar, lika självklara och lätta som andetag, sådär som barn ofta gör:

”Lisa, jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Jag ska aldrig

Jag tänkte då att aldrig, ALDRIG ska jag skaffa au pair till min egen familj om jag kan klara mig utan. En au pair som stannar länge blir, om det fungerar bra, en anknytningsperson som sen lämnar oss och aldrig kommer tillbaka, samtidigt som en ny tar dess plats.

Det blir en sorg, en förlust, för barnen. Mer för vissa än andra förstås, och de är barn så de kommer över det, men ändå. För min 10-åriga flicka till exempel tog det flera månader att bli sig själv igen.

På föräldrasidan

Det finns risker med aupairandet också, givetvis. Jag har hört många historier om aupairer som krossat äktenskap, tagit illa hand om barnen, stulit, ljugit, misskött och varit allmänt outhärdliga.

Idag, nu när jag står på familjesidan av den här frågan, är jag tveksam till om jag skulle klara av det som förälder. Skulle det funka dåligt så skulle hela den tyngden hänga länge på mina axlar, för sån är jag. Skulle det gå bra så skulle hela tyngden av avsked och uppslitande separationer, om man nu ska måla fan på väggen, också hänga på axlarna rätt länge.

Delade känslor

Skulle det vara värt det, ställt mot alla fördelar som en au pair kommer med? Jag är tveksam, men med det sagt så skulle jag utan tvekan pröva detta om jag varit ensamstående eller haft andra tidsbekymmer – om möjligheten fanns. Språk är en dyrbar gåva att ge sina barn, och allting har ett pris.

För vår del är det alltså delade känslor. Hur tänker du? Kanske kan du tänka dig att svara på enkäten; det är ju bara en fråga så det går fortare än fort 😉

Skapa en egen enkät för användarfeedback

Restaurang i Loro Ciuffenna – minnen från 2017

Minnen från 2017

Jag minns inte vad den heter, restaurangen vi besökte utanför Loro Ciuffenna, men bord måste bokas och man tar sig dit med bil på slingriga bergsvägar.

När vi kom dit tittade Simon på det låga jordröda huset och sa:

”Min bo dä?”

Mitt hjärta knöt sig för ett ögonblick, för i den frågan låg en aspekt av vår semester som dittills inte hade framkommit; Simons upplevelse.

”Ska vi bo där?” frågar han spontant eftersom vi kommer till ett nytt hus som av allt att döma skulle kunna vara ett ställe man bor på.

”Nej, hjärtat,” svarade jag. ”Vi ska äta middag här.”

loro ciuffenna

Man äter under tak, men det är helt öppet mot olivträden lite nedanför och utsikten är drömskt vacker.

Familjen tycks bo på området. De har barn, en hund och 2 katter till Simons oerhörda förtjusning.

Mellan olivträden finns sittgrupper, och lampor lyser upp stammarna när skymningen faller.

Läs om hela vår resa till Italien här.

Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.

Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.

När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.

Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.

När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.

Bildbevis. Visst tar klätterställningen och gungorna över hela gården? Hur har jag kunnat missa det??

“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.

“Ja, har du glömt det?” sa han.

Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.

Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Den typiska redogörelsen för frånvaro

Den typiska dagboksredogörelsen för Helgen… Det blev en kort helg, med mycket gjort:

Förlossningskursförlossningskurs

I torsdags var vi på förlossningskurs på Sophiahemmet, andra delen går av stapeln nu på torsdag. Man får mest höra de praktiska detaljerna om hur det går till, hur förlossningen kan starta, de olika smärtlindringsmetoderna som finns och saker man bör veta om dem samt annat nyttigt.

Barnmorskan

I fredags var jag hos barnmorskan som konstaterade lågt blodtryck, sen var jag och träffade min nya PT och sen var det uppackning av flyttlådor.

Våffelbrunchvåffelbrunch

I lördags var vi och hämtade vaggan hos mamma, bar lite blommor och grejer åt henne och sen var vi på våffelbrunch hos tremännings-Anna. Jag har lånat hennes egna tjusiga bild eftersom jag är dålig på att fota när det händer roliga saker 🙂 Efter våfflorna var vi på Bauhaus och kollade på golv.

Photo session

I söndags, dvs igår, var vi och träffade min vän som bland annat jobbar som fotograf. Björn har uttryckt önskemål om att föreviga mitt sältillstånd i bild så vi åkte till stranden och knallade runt där och posade.

the making ofBjörn drog sedan till Ikea medan jag var kvar hos henne och fotades från topp till tå i hennes mysiga lilla ateljé.

i väntrummet hos fotografen

Vi hade verkligen tur med vädret; varmt och soligt. Ska bli kul att se resultaten 🙂

Sedan, framåt kl 21, kom vi på att vi skulle åka in till stan och köpa en barnvagn, men det får jag berätta mer om sen.

sen kom REAN

Jag som svor på att aldrig, ALDRIG börja samla på mig babypryttlar innan han som de är avsedda för är här.

Till julen var jag noga med att informera alla som kunde tänkas vilja ge oss julklapp om att jag av vidskepliga och andra dunkla skäl inte, men alltså under inga omständigheter, ville ha bebisgrejer.

Detta åtlyddes motvilligt. Sen kom rean.

Till mitt försvar så fanns det faktiskt en annan anledning till inköpet än att ”det var ju så söööött”. Det är förresten inte speciellt sött, btw.

haremsbyxa

Hursomhelst. Jag tänker att det finns risk att jag får tid över innan förlossningen – min barnmorska kommer med hot om mammaledighet med start minst en vecka innan beräknat datum – och då, mina vänner, då kommer min fantasi och otålighet få fritt spelrum och jag kommer desperat behöva ha någonting för händer.

Jag ska alltså använda dessa som mall till att sy babykläder av våra gamla avdankade kläder.

Vi har lite mer grejer, men det är sådant som mamma sparat sen vi var små. Tror mamma stickat lite och så farmor förstås.

ärvda kläder

Vaggan från när jag var liten har vi också — eller kommer ha efter flytten 28/2, samt vaggan från Annette som ingen verkar veta riktigt var den är men den kryper säkert fram så småningom. Vi tänker att vi kan ha den ena på landet i så fall 🙂