Etikett: barndom

…från sociala medier

Generationsklyftan mellan oss föräldrar i 30-40 och våra ungar är enorm när det gäller sociala medier. När till exempel instagramupploppen i Göteborg 2012 först blossade upp fattade ingen vuxen hur stort det var, ingen vuxen såg faran i de första tecknen, ingen vuxen anade hur illa det skulle bli eller vilka konsekvenser det skulle få för de drabbade, men det gjorde ungdomarna.

Jag tror jag var runt 26 när jag skaffade mitt facebook-konto. Jag har ingen aning om hur det är att gå omkring i puberteten och vänta och tjata om tillåtelse att registrera mig. Jag vet inte hur det är att inte kunna lämna skolan i skolan under de tyngre tonåren, att aldrig få en paus från fjortisintriger, att det över en natt, bokstavligen, kan hända saker som drabbar mig på ett eller annat sätt. Jag kan bara föreställa mig.

Jag har i flera år funderat kring hur man som förälder ska tackla allt det här som man själv inte vuxit upp med och alltså inte kan relatera till. — Jag menar visst, jag är ganska hemma på sociala medier idag, men jag lärde mig som vuxen. Det är för nytt för att det ska finnas hållbar forskning på vad den sociala-medie-cirkusen har för konsekvens på unga vuxna som levt med den hela sina liv.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att föräldrar liksom fläker ut sina småttingar på facebook, jag brukar tänka att när den där bilden väl når facebook, när den kommer upp på nätet, så går den aldrig att radera. Det spelar ingen roll om du raderar den, för den kommer alltid att finnas, någonstans. Allt som kommer ut på nätet finns kvar, det är lite som skräp som folk obekymrat kastar i havet. Det följer undervattensströmmar, tidvatten och djurliv och dyker sedan upp på de mest oväntade ställen. Kort sagt, man kan inte ta tillbaka en bild och barnen som växer upp kommer en dag inse vilka bilder som redan ligger på nätet tack vare att mamma inte hade vett att fatta vad hon gjorde. Eller ta det på allvar.

Man kan inte heller be om barnens tillåtelse att lägga upp bilder, för de är för unga för att förstå vad det innebär fullt ut. Jag och Björn har pratat mycket om det här. Eftersom jag bloggar och han bokstavligen jobbar med internet så betraktar vi problemet från varsin sida; jag vill lägga upp massa bilder och han försöker synas så lite han kan på nätet, precis som många andra i samma branch.

Vi vill båda skydda Simon från att synas för mycket, och vi sa innan han kom att vi inte skulle lägga upp några bilder på facebook på honom, att våra vänner som tar foton inte får tagga dem och helst inte lägga upp dem alls.

Man kan ju tydligt se i den här bloggen att jag sviktar lite i uppföljningen av det beslutet. För varje bild jag lägger upp på Simon frågar jag mig själv om man kan känna igen honom, och om jag, om jag var han och senare fick se att just den bilden fanns på nätet, själv skulle tycka det var jobbigt.

Björn såg vilka bilder jag lagt upp på Simon härom dan — alltså jag döljer ingenting för honom, han bara läser inte bloggen — och blev förvånad och allvarlig. Han tyckte inte det var någon fara med dem, men för att citera:

”Jag blev bara förvånad, eftersom vi sa att vi inte skulle göra det.”

Jag kunde bara hålla med. När allt kommer omkring hade jag ju bara slirat lite, inte glömt. Än så länge ser han bara ut som en söt bebis, men snart börjar väl hans egna drag skymta så smått och då blir det en helt annan sak. Vi måste skydda våra ungar, tills de är gamla nog att välja själva.

Så, med det sagt, så kommer i fortsättningen Simons ansikte prydas av samma slags dekorationer som mitt eget 🙂

M-m, fundera på den, du.