I månader har det pågått. Sedan 4 december har jag en blank sida i webbläsaren öppen. Det här har varit det längsta uppehållet i bloggens historia. Ofrivilligt, naturligtvis. Det har varit som när man tappat en välfungerande träningsrutin, och så ska man tillbaka upp i den. Det är inte så enkelt.
Att skriva den här bloggen gör mig gott, men i höstas växte jobbet i den riktiga världen till ett monster. Det gick inte att släppa monstret med blicken utan att det anföll, och bloggen fick vänta. Utan den extra energin bloggen ger så hamnade jag i underläge, och monstret styrde mitt liv i flera veckor. Jag förstod att jag skulle bränna ut mig om jag inte drog i nödbromsen innan jag inte längre hade något val, och en dag i oktober sa jag ifrån.
“Jag orkar inte,” sa jag till min 3-dagar-på-jobbet-nya chef. “Jag måste vila.”
“Ok,” sa hon. Sen sa hon: “Jag låter dig ta ledigt några dagar, men under den tiden vill jag att du kartlägger din arbetsbelastning så att vi kan se över den när du kommer tillbaka.”
Låt oss säga att hon inte förstod situationen. Låt oss säga att jag spenderat två månader på att brotta mig upp på fötter igen och samtidigt värja mig från en välmenande men fullständigt oförstående chef.
Att acceptera olika på jobbet
Nu är det bättre. Tragiskt nog är beskrivningen av min vardag från förra året fortfarande likadan, med den enda skillnaden att jag oftast inte går upp och jobbar innan barnen vaknar på morgonen.
Men det är faktiskt bättre. Mycket bättre. Jag och min chef är diametralt olika som personer, och vi har svårt att förstå varandra. Min nuvarande taktik är att inte fästa så mycket vikt vid vad hon säger, eller snarare hur hon säger det. Det är svårt, ska du veta, men jag är ändå säker på att hon menar väl. Jag kan kan lite luddigt säga att jag ser det hela – henne – som en livslektion, en pusselbit i bilden av mig. Hon är bara budbäraren.
Jag kan meddela också att Göran är tillbaka, och med honom kom min första text här på över tre månader.
Jag är så himla glad att ha dem tillbaka båda två.
God Jul! Ta hand om er 🎄
“Jag orkar inte” är väldigt svårt att säga. Nog blir det bättre snart.
Ja det är svårt. Det borde inte vara så svårt.