Jag känner, som så många andra med mig, att tiden inte räcker till. Där finns också känslan av att samma tidsbrist inte gällde våra föräldrar på samma sätt.
”Jag menar, mina föräldrar gjorde hela julbordet från scratch,” funderade min norrländska tremänning en sällsynt kväll över middag med vänner ute. ”Vem skulle ha tid med nåt sånt idag? Visst, de bodde ju ute i skogen också men ändå.”
”Ja, men vad har vi som de inte hade?” svarade en vän, och pekade på en mobil som låg kvar på bordet efter att ha tjänat som kamera. ”Ta bort den där, och plötsligt blir det väldigt svårt att jobba som vi gör idag.
Jag tror inte vi kan skylla allt på mobilerna, men nog har de bidragit till att gränsen mellan jobb och fritid suddats ut helt på många håll. När jag tittar på min egen vardag, så vet jag inte hur den skulle gå att få ihop utan telefonen men även OM det gick, så tror jag inte det skulle förändra så mycket.
Min vardags-dag
Jag vaknar kl 05, orkar krypa ur sängen kl 05:40. Jag dricker te och jobbar i ca en timme innan jag väcker barnen och dribblar dem genom hela morgonmaskineriet till skola och förskola. Därifrån cyklar jag direkt till jobbet, där tiden går fort fram till kl 17 vartefter jag cyklar hem igen. Jag hinner krama pojkarna där de sitter framför TVn, sedan äter vi middag nästan direkt. Efter middan har jag en timmes kvalitetstid med familjen, sen är det läggdags och hela kvällsmaskineriet dras igång. Kl 20:30 sätter sig Björn på vakt i soffan utanför deras rum och jag går ner för att ta hand om det som är kvar i köket. Ibland är det också tvätt som ska hanteras, mat som ska planeras, ärenden av annat slag som inte hunnits med och kl 21:15 börjar jag gå och lägga mig.
Såhär har det varit hela hösten, hittills. Jag tänker att här finns två tydliga brister i min tillvaro;
- träning
- fritid
Jag har ingen tid över till det. Det är ju BARA på helgen som jag kan sätta mig ner och skriva, och det är dessutom nåt som bara kan hända om det är tyst och lugnt omkring mig.
Tiden som inte finns
Till skillnad från min uppfattning av många andra familjer i vår omgivning, så planerar vi sällan upp oss under helgen. Visst, födelsedagsfiranden och regelbunden barnvakt undantaget. Och lördag förmiddag, då Simon är på simskola och Adrian på dans, förstås. Det ger oss en och en halv dag i veckan som vi kan umgås med varandra.
Det här betyder att det tar emot att planera att träffa mina vänner som bor långt borta, eller att gå ut och ta en AW nån kväll. Den lilla tid vi har tillsammans har jag svårt att tumma på, det är inte det jag vill. Jag vill såklart ta den här tiden till mig själv, men helst från nånting som inte är så vitalt som familj och sömn.
För min del, så känns det inte helt rätt i hjärtat. Jag vill vara mer med min familj, jag vill kunna ta en timme nån gång i veckan och skriva. Det skulle vara fint att hinna med att sy det där babynestet jag lovat min vän som får barn i november. Laga barnkläder … ja, du vet, jag vill ha mer tid.
Gnäll och klagan kräver handling
Jag är fortfarande av åsikten att det går bra att klaga och gnälla, så länge som det görs nåt åt saken. Att BARA klaga och gnälla, och sen inte lyfta ett finger till förändring, känns mindre ok. Därför klagar och gnäller jag. Det måste ske en förändring, annars får jag svårt att trivas som det är nu … För när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur bra jag trivs på jobbet, om tiden inte räcker till familjen.
Det är svårt att ta sig an sånt här när man fortfarande sitter på provanställning och arbetsmarknaden är besvärlig. Jag föreställer mig att min chef skulle läsa detta, och tänker att det vore ju … onödigt. Samtidigt är det vad det är. Det är inte lätt att balansera familjeliv med förskolebarn tillsammans med en rolig heltidstjänst. Jag är knappast ensam om den reflektionen.
Många måste ha suttit i samma sits som jag* och sen hittat en lösning. Om DU är en av dem, vill du snälla berätta hur du gjorde? Även om det inte hjälper just mig så kan det hjälpa nån annan.
Sharing is caring, och allt det där. Hur GÖR folk, egentligen?
*Samma sits som jag, betyder i det här fallet situationen som sådan i kombination med missnöjet över den. Jag kritiserar inte situationen i sig, den passar många andra. Det är bara det att den inte passar mig.