Svart sotning

Vi har fått skorstenen sotad fullständigt ofrivilligt.

Jag är helt för att man ska betala för utfört arbete vitt – om man inte har nåt arrangemang med nån polare men det låter jag vara osagt. Det finns en rad anledningar till det – lagen, bland annat – men främst tänker jag på nån form av garanti för att vissa saker utförs fackmannamässigt. Du vet, för försäkringens skull, och av säkerhetsskäl.

Inneboende i skorstenen

Jag har tänkt i flera dagar på att det låter och skrapar uppe i skorstenen, och trott att fåglarna håller på att bygga bo i den. Jag har påpekat det för Björn, som liksom inte lyckats höra det eftersom barnen lyckats med konststycket att tajma sitt oväsen med skrapandet hela tiden.

I lördags var han uppe på taket och försökte skrämma bort dem ur skorstenen, men de verkade inte vara hemma då. När vi senare satt vid matbordet hörde vi det igen, Björn gick och lyssnade, och sa att han trodde vi hade en fågel som trillat ner i skorstenen och inte kunde komma upp.

Vi satt där och lyssnade ett tag, med bilden av en utmattad och döende fågel i huvudet för det här hade ju pågått i flera dagar. Vi funderade på hur sjutton man får ut en fågel ur braskaminen; det är ju inte öppet från eldplatsen och rakt upp, och på varför vi inte har ett jäkla fågelskydd högst upp.

Det borde finnas en ”eject”-knapp

Björn plockade till slut isär inredet i braskaminen medan jag la barnen efter lunch, och sen ropade han glatt uppför trappan att ”jag ser fågeln nu!”.

sotning

Stackars en. Den blinkade långsamt och hängde en stund med huvudet ner. Det är sällan man kommer så nära dem, särskilt i den här vinkeln; har du tänkt på hur fantastiskt vacker form de har? Mjuka och strömlinjeformade, och vassa på samma gång.

Jag tog en bild underifrån, och visst brister hjärtat lite. Vi tänkte vi skulle behöva dra ner den, eller hjälpa den ner på nåt sätt, men så fort vi backade undan hoppade den ner i kaminen.

Jag har aldrig sett en svartare fågel. Den satt stilla ett ögonblick, precis där elden brukar brinna, och sen flög den ut i köket och krockade med altandörren, sladdade över väggen, landade på golvet och bajsade.

Den reste sig och var stilla några ögonblick, tittade tragiskt upp på oss med stjärtfjädrarna på trekvarten, sen halkade den iväg på klorna över vårt hala köksgolv medan Björn öppnade altandörren, och så flög den ut. Eller, den skulle ha gjort det, om inte dörren hade blåst igen och den stackaren blev tvungen att krocka med den en gång till. Men sen bar det av.

Det var en skata

Jag är övertygad om att det var en skata, eftersom:

  • det var rätt storlek
  • det bor mycket skator här, vissa av dem i grannen träd
  • den hittade till altandörren. Alltså den flög snirkligt förbi alla andra fönster på vägen dit. Den prövade aldrig nåt annat fönster, trots att den knockats 2 gånger. Den visste vart den skulle, och skator är intelligenta fåglar.

Att den var helsvart var bara ett bevis på väl utförd sotning. Jag skulle gissa att skorstenen är blankpolerad, i alla fall längst ner.

Den mår bra nu

Det vet jag eftersom det nu, såhär ett par dagar senare, visat sig att den hänger en del på vårt hustak och pickar mat på grannens gräsmatta. Det är nu en svartgrå skata. Den måste ju bo i närheten, och kanske är det inte en så smart fågel när allt kommer omkring, eftersom den fortfarande hoppar omkring på taket.

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Det blev jag

…som drog till Willy’s och segade mig genom stället på egentid. Hurra för egentid!

I måndags dök de alltså upp här framåt kl 17, min franska familj som aldrig varit i Sverige (förutom Emmanuel). De kollapsade i soffan i vardagsrummet, och nästan hela dan i måndags låg de kvar. Vi gick en promenad på eftermiddagen men det var allt.

frankrike på besök

Vi grillade hamburgare på kvällen tillsammans med Anna och Fredrik och intalade oss att det skulle vara sol även igår – så blev det inte. Regnet öste ner men 3 tappra fransoser (Emmanuel har oförskämt ont i ryggen) tågade iväg mot bussen med siktet inställt på Skansen ändå.

Idag har de varit på Vasamuseet och åkt sightseeingbåt Under Stockholms broar, och i morgon åker vi ut till landet för 2 nätter i skärgården. Hoppas solen möter oss där för det här vädret är ju hemskt att ha en hel semestervecka.

Inför besöket från Frankrike

Jag påbörjade ett inlägg i söndags om den kommande veckan. Det kom inte upp på bloggen i tid, det framgår varför i slutet:

På måndag kommer min franska familj och hälsar på. Det är Emmanuel, som var här för 3 år sen ihop med 3 polare, och brorsan Olivier (min gamla aupairfarsa från Annecy) med sin dotter Cass (18) och styvdotter Sélène (13).

2012 hade jag känt Emmanuel i 7 år och pratat mycket och väl om Sverige såklart, och då framför allt om midsommar — trygg i vetskapen om att aldrig behöva leva upp till något. När Emmanuel var här med sina polare, det var innan jag träffade Björn, så blev jag och mitt team (=Anna, Maria och Stefan) tvungna att gå all in eftersom de kom dagen före midsommarafton.

Det var första gången jag firade midsommar ordentligt. Vi tog båten ut till Grinda, mötte upp kompisar och hade picknick där, dansade runt majstången (alltså det var flera 100 pers, man bildade 3 ringar runt stången och spelmannen), körde traditionell midsommarlunch till middag hemma på balkongen och satt uppe till kl 5 då solen redan stod högt på himlen.
Aldrig har jag skrattat så mycket som när flera 100 pers kollektivt illustrerade Prästens lilla kråka genom att slänga sig på gräset och rulla runt, och 3  fransmän i 35-årsåldern hela tiden låg 1 sekund efter.

midsommarafton 2012Behöver jag ens säga att midsommar blev succé?

Jag har tjatat på Olivier i 10 år att de ska komma och hälsa på, och nu äntligen händer det!!! Ingen press alls.
Jag har haft 10 år på mig att sälja in Sverige och Stockholm, men som sagt. Ingen press.

Emmanuel skrev: ”Jag tar med mig ost och vin. Vill minnas att du gillar Châteauneuf du Pape. Vill Anna ha Desperados?”

Olivier skrev: ”Vi tar med glädje med oss barnböcker 🙂 Juliette kommer att älska att välja ut dem!” (Juliette är hans sambo och Sélènes mamma.)

Idag är sista dagen för inhandling och planering. Jag har skjutit det framför mig, men nu går det inte längre.

När Anna fick höra att Emmanuel kommer OCH tar med sig Desperados till henne så påbörjade hon Planen i ett första utkast:

planer

Nu är frågan, vem av oss åker till Willy’s och handlar ikväll? Vi tar inte med Simon.

Mjölk i brösten och gröt i huvet…

…Annette kom inte alls igår. Och blev det av att epilera mina lurviga ben? Nej, för jag hade glömt att ladda maskinen.

Annette, Björns mamma, trodde jag skulle komma på besök kl 13 igår, och jag trodde det ända till kl 12:30 då Björn sa:

”Va? Var det idag? Nä… Nej det är imorn.”

Vad som hände igår var att nya bilen äntligen var klar att hämta så Björn åkte iväg vid 16 och satt i rusningen på väg hem och roade sig med att läsa instruktionsboken och knappa runt och lära sig hur man ringer med blåtand.

ny bil skoda

Under tiden kom lillebror hit och hämtade mammas bil som han lämnar tillbaka direkt till henne på lördag när han hämtar henne på flyget. Simon skrek, så jag upplyste brorsan om att det enda dumma man kan göra då är att bli stressad av det, eftersom bebisen känner av det och triggas ännu mer. Min brorsa garvade och försökte, med blandad framgång.

morbror

Istället kom Annette hit idag, och inte kl 13 utan kl 11 och stannade till kl 15. Tiden gick alldeles för fort… och Annette, stolt givmild farmor, drygade med glädje ut Simons garderob med en filt, en pyjamas och en solhatt.

farmor

Och vi, glada tacksamma föräldrar, knäppte händerna i förtjusning 🙂

filt, pyjamas och mössa

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.