Solen bränner på huvudet, och den dallrande hettan gör det svårt att se ingången. Mina nakna fötter tar ojämna steg över den torra och spruckna jorden, de värker av värmen och den långa vägen.
”Eh! Eh! Äääää…”
Jag närmar mig ruinen. Värmedansande minnen av andra byggnader bakom den, och blommor…
”Eh! Gääää-ää-äh! Äh! ÄÄH!!”
Det luktar hö, och bränt. Det har brunnit här. Hettan under fötterna bränner nästan hål i dem. Jag springer sista biten mot dörren…
”NGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!”
Mörkt. Det är mörkt. Och inte särskilt varmt. Barnet skriker lite högre; kanske hörs det dåligt här? Jag ligger i min säng, det är uppenbarligen fortfarande natt. Jag gör en ansats att vända på mig för att ta barnet vid hornen men det händer ingenting, sömnen pressar mig mot sängen med hela sin tyngd. I mitt huvud trängs bilder av ökenlandskap och hägrande ruiner med vetskapen om lampan som måste tändas.
När jag lyckas häva mig upp till handlingskapabel nivå kastar jag ett öga på klockan; 04:21. Segerviss konstaterar jag att vi sovit i – trumvirvel… – tre och en halv timme!
Ja, tre och en halv timme i sträck är länge, det brukar bli två och en halv. Men jag är glad, vet du, för jag har en kompis med tvillingar som fick ihop till två timmar per natt under en tid. Lycka och tacksamhet är däremot inte vad som får hjärtat att hoppa över ett slag när den ljusa öknen bleknar och ersätts av någon som anser att natten säkert måste vara över kl 05 och att det är bäst att ha frukosten avklarad då så att man är redo att ta sig an dagens utmaningar – vilka för övrigt brukar bestå av att hålla sig vaken två timmar i sträck.
Men det är klart, det är bara nu. Om inte särskilt lång tid kommer han att rätta in sig i rytmen, och då kommer en del av mig sakna de där mysiga tysta morgontimmarna av (bitvis) stillsam skuggfäktning, förvånat lampstirrande, nappletande utan händer och vila på mammas bröst medan mamma dreggelsover i tvåminutersstötar.