Morgontimmarna: mamma dreggelsover i tvåminutersstötar

Solen bränner på huvudet, och den dallrande hettan gör det svårt att se ingången. Mina nakna fötter tar ojämna steg över den torra och spruckna jorden, de värker av värmen och den långa vägen. 

“Eh! Eh! Äääää…”

Jag närmar mig ruinen. Värmedansande minnen av andra byggnader bakom den, och blommor…

“Eh! Gääää-ää-äh! Äh! ÄÄH!!”

Det luktar hö, och bränt. Det har brunnit här. Hettan under fötterna bränner nästan hål i dem. Jag springer sista biten mot dörren…

“NGÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!”

Mörkt. Det är mörkt. Och inte särskilt varmt. Barnet skriker lite högre; kanske hörs det dåligt här? Jag ligger i min säng, det är uppenbarligen fortfarande natt. Jag gör en ansats att vända på mig för att ta barnet vid hornen men det händer ingenting, sömnen pressar mig mot sängen med hela sin tyngd. I mitt huvud trängs bilder av ökenlandskap och hägrande ruiner med vetskapen om lampan som måste tändas.

När jag lyckas häva mig upp till handlingskapabel nivå kastar jag ett öga på klockan; 04:21. Segerviss konstaterar jag att vi sovit i – trumvirvel… – tre och en halv timme!

Ja, tre och en halv timme i sträck är länge, det brukar bli två och en halv. Men jag är glad, vet du, för jag har en kompis med tvillingar som fick ihop till två timmar per natt under en tid. Lycka och tacksamhet är däremot inte vad som får hjärtat att hoppa över ett slag när den ljusa öknen bleknar och ersätts av någon som anser att natten säkert måste vara över kl 05 och att det är bäst att ha frukosten avklarad då så att man är redo att ta sig an dagens utmaningar – vilka för övrigt brukar bestå av att hålla sig vaken två timmar i sträck.

Men det är klart, det är bara nu. Om inte särskilt lång tid kommer han att rätta in sig i rytmen, och då kommer en del av mig sakna de där mysiga tysta morgontimmarna av (bitvis) stillsam skuggfäktning, förvånat lampstirrande, nappletande utan händer och vila på mammas bröst medan mamma dreggelsover i tvåminutersstötar.

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade “hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att “det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt “besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö