Lappa & laga-maraton på köksbordet

Begagnat är himla bra

Jag har alltid vänt mig till Tradera och andra källor till begagnat när pojkarna behöver mer kläder. Vi har fått mycket nytt också, framför allt av min far och Pia, vilket har varit bra för vissa grejer är helt enkelt bättre i nyskick, men som regel gillar jag mest återbruk eftersom småbarnskläder blir urvuxna långt innan de slits ut och det gör liksom ont vid tanken på att jättefina grejer slängs på vissa håll. Det är sånt vansinnigt slöseri.

I vanliga fall kan jag flytta urvuxna kläder från Simons garderob direkt in i Adrians, oerhört praktiskt, men Simon har ärvt sin mors form och ämnesomsättning och det har inte Adrian. Alltså, många byxor som passar fint på Simon är för tajta på Adrian redan innan Simon hunnit ur dem.

Härom veckan insåg jag – för det är jag ensam som har ansvaret för barnens garderober, det blir bäst så – att Adrian börjar få ont om byxor. Nu börjar pojkarna dessutom bli så pass stora att de hinner slita på sina kläder i större utsträckning än förut; det är inte lika många byxor som kan flyttas över till Adrians garderob längre, så jag loggade in på Tradera i vanlig ordning, hamnade på Sellpy och köpte en tio byxor i ett svep där.

Tradera & Sellpy

Om jag har fina ord att säga om Tradera så har jag inte lika mycket fint över till Sellpy som säljer på Tradera. Konceptet är bra, men bilderna är ganska kassa och beskrivningarna hjälper inte mycket. I vissa fall är de helt fel.

”Varan är i bra skick och har inga tydliga defekter” står det ofta, bland annat på ett par grå mjukisbyxor jag fick hem. Muddarna vid fötterna var nötta till hål, snöret i midjan saknades (det fanns hål för dem), tyget vid sömmen i rumpan var slitet från grått till vitt och när jag höll upp dem mot ljuset lyste det rakt genom tyget på båda knäna.

Det ska sägas att det går ganska smidigt att reklamera varor hos Sellpy, det räcker med en bild och så får du pengarna tillbaka.

Lappa & Laga

Sick-sack – när du inte orkar bry dig mer än så.
Det här var ännu en ”varan är i bra skick och har inga tydliga defekter”, trots ett hål på ena knät. Tack, Sellpy.

Ibland tänker jag att jag borde kunna starta en liten business och laga barnkläder åt alla på förskolan, nu när jag är arbetslös och allt. Inte för att jag gör det så exceptionellt bra, men mer för att jag gör det. För att jag har tid.

Problemet med den idén är väl att jag bara har tid just nu, planen är knappast att fortsätta vara utan jobb och det är tveksamt om folk skulle vara villiga att betala för att reparera trasig barnbyxor, när nya inte kostar så mycket ändå. Det är förresten ett av de stora problemen i konsumtionssamhället vi har, att nya kläder är billigare än att laga gamla (om du inte gör det själv alltså), eller att ekologiskt (ofta) är mycket dyrare än icke-eko osv. Om vi vill ha en verklig förändring så måste de bra valen bli billigare än de dåliga.

Men med det sagt, så måste jag tillägga att det är himla mysigt att flytta ut maskinen i köket och beta av lappandet av ett gäng plagg på köksbordet medan Björn sitter och mötesugglar i ateljén.

Det är maskor som går upp i själva tyget (stickat) hela tiden. Vet inte hur många gånger jag lagat dessa men nu får det vara nog – jag skänker dem tillbaka till ursprungströjans gamla ägare.

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle nöja mig med att skriva en tutorial på hur man enkelt och lätt lagar hål med hjälp av sick-sack och/eller raksöm. Kanske kan jag få nån till att laga istället för att köpa nytt.

Hur brukar du göra? Lagar du ibland, eller kanske saknas tiden till det?

Sytt en del kläder i höst

Att jag lagt en del tid på att sy tygbindor i höst vet vi redan men det är, hör och häpna, faktiskt inte det enda som lämnat min återuppväckta ateljé.

I och med Adrians potträning i somras, som fortfarande kan klassas som framgång med modifikation, så gick det åt en hel del byxor. Så föll det sig att jag en sensommardag insåg att han hade ett par byxor i sin garderob, som var sydda i ett löjligt enkelt mönster, så jag offrade dem – det vill säga, jag klippte upp dem i sömmarna och ritade av mönstret. Sen visade det sig att jag är bra på att klippa så jag sydde ihop dem igen. De blev liiiiite tajtare än innan, men det gick bra ändå. Sen blev det massproduktion på byxor.

Jag har haft samma inställning som med tygbindorna; inga nya tyger ska in i ateljén förrän jag använt upp de jag redan har.

Dessutom är det här med återbruk, som så ofta sagt, himla kul. Ovan byxor är sydda av bland annat en klänning jag köpte på Tradera som inte passade, babytyg från när Simon var bebis, en babyfilt, och en stuvbit jag fått av Anna en gång. De vita muddarna kommer från en av mina gamla tröjor.

Tycker det är så mysigt att sitta och titta på mina barn när de har på sig kläder som jag har sytt. Jag kan liksom sitta och beundra mina verk in action.

De blå muddarna och midjan kommer från ett par gamla utslitna byxor han haft länge.

ETT tyg har jag nyköpt, jag kunde inte låta bli för det är bara superhjältar som gäller här hemma nu, och så fanns det här Batman-tyget … Jag syr ju till Simon också, det roliga är att de har samma storlek på bredden så jag har bara förlängt samma mönster med 10 cm.

Gjorde även ett förenklat mönster för tröjor. De ovan är viskostyger, den grå från en klänning jag aldrig använt (haft i 10 år) och den mönstrade är från när Simon var bebis, vilket var sist jag hade tid att sy saker.

Bebis-Simon med byxa, dregglis och mössa med öron

Jonas tröja

Jonas, min bror alltså, lämnade ett gäng av sina tröjor hos oss för några veckor sen, i hopp om att jag skulle lappa dem på armbågarna. Efter viss diskussion så bestämde han sig för att det inte var värt det – inte för att han skulle ha lappat dem själv på något vis, men för att jag inte trodde att det skulle bli bra. Tröjorna blev kvar, och glömdes bort, och kom i dagen igen helt nyligen.

”Behåll dem du, om du har användning för dem,” sa han.

”Jag kommer klippa sönder dem,” sa jag.

”Ha så kul med det,” sa han.

Jag hade jättekul med dem. Det här är en, de andra är merinoull och ska bli underställ så småningom.

Läckra, eller hur?

I helgen blir det minikalas

Adrian fyller 3 år på måndag – hipp hipp – så vi tänkte att vi firar på söndag.

Jag har hållit på i flera veckor. Inte med att fira alltså, eller förbereda ett jättekalas eller så, utan mer hållit på med att INTE vänta till sista minuten med present och planering. Det har gått ganska bra, förutom att det är flera som inte kan komma på grund av kort varsel.

Så jag har då haft honom i åtanke ett par veckor nu vilket resulterat i fler presenter än vi egentligen vill ge honom (från oss). Först var det de där batteridrivna loken till tågbanan, som jag hittade på Tradera. Sen glömde jag bort det, och köpte en pysselbok. Och sen en till, som är likadan som den Simon ska få.

Det gör väl inget egentligen, det är väl mer det att vi försöker begränsa intåget av prylar i det här huset. Man kan undra om det var därför jag outsourcade jättelejonet från Ikea till mamma eftersom hon inte hade köpt sin present ännu …

Bildkälla här.

… vilket innebar att jag köpte lejonet och sen tyckte att det kunde vara från henne (hon höll med). Tyvärr var han så mjuk att han saknade styrsel – han ser ju till och med vek ut på bilden – och jag vet att han snabbt skulle tappa formen i händerna på lilleman meeeeeeen jag löste det.

Ikea har nämligen i sitt sortiment sovkuddar av alldeles ypperligt dåligt material närmast stoppningen – känns lite som papper, och det visade sig, när jag förra veckan blev tvungen att tvätta en av dem, att de också beter sig lite som papper i en tvättmaskin. Det blev stopp i pumphuset på maskinen och jag fick tömma den manuellt 2 gånger innan all lös vadd försvunnit ur systemet efter att kudden trasats samman under tvätt.

Anyway, vadden kom väl till pass, hälften av den gick åt till att biffa upp herr Lejon inför onsdag, då min mor glatt kan komma och överlämna vårt nya husdjur (hon kan inte komma vare sig på söndag eller måndag på grund av resa).

Han ser piggare ut, eller hur?

Men om vi backar lite, utifall att tanken varför vill man ha ett jättelejon? skulle ha dykt upp, så kan jag berätta att jag har gjort om Adrians rum.

Jo du. Det (är relevant och) har hänt. Tapeterna, som inköptes för ändamålet ifråga förra sommaren, sitter nu uppe på väggarna. Lite nya möbler från Blocket har jagats över halva stan, och hyllan med det svarta gummibandet är äntligen på plats. Mitt i farten där så fick jag storhetsvansinne och skulle inreda med ett snyggt lejon (…) – det var alltså där som Adrians födelsedag, i kombination med mammas svårigheter att komma iväg och köpa present på grund av osjälvständig hundvalp samt kuddhaveriet i tvättmaskinen, kom så väl till pass.

Det kommer bilder på hur rummet blev om nån vecka eller två. Vill hinna få tag på en sista hylla först bara. Och en liten spegel. Och en stor.

Och kanske en jättetiger.


OBS! Ej sponsrat.

Alla babykläder som blir över

Jag satt och slet mitt hår – bildligt talat; jag behöver inte slita det för det trillar av så bra på egen hand – halva dan igår när Adrian sov och Simon var på föris med att lägga upp annonser med urvuxna kläder på Tradera.

Alltså vilket mastodontjobb det är! Jag frågade mig själv flera gånger i minuten om det verkligen var värt mödan, men det får vi väl se sen.

Babykläder har inget högt andrahandsvärde direkt, men jag har snöat in på detta nu eftersom jag:

  1. vill se att kläderna kommer till användning hos någon som väljer dem
  2. vill spara dem till pojkarna på nåt sätt, och nu blir det ekonomiskt
  3. avskyr att slänga kläder,

så envisas jag med detta. Jag köpte själv mycket i storlek 50 på Tradera, för de kläderna hinner ju knappt slitas alls innan de inte passar längre.

Dessutom har vi flera vänner med bebisar på gång, så det som inte blir sålt ger vi bort.

Kläder är nära nog heligt för mig. TYG är heligt. Man kan använda, återanvända, sy om och sy nytt av samma plagg innan det är så lite kvar av originalet att det är dags att lämna in på tygåtervinning – förslagsvis på en affär där man får rabatt* om man lämnar in uttjänta tyg- och klädrester när man köper nytt.

Sydde till exempel nyligen ett par jättefina byxor till Simon av en gammal klänning jag ärvt av en kompis som inte ville ha den längre. Ränderna ser nästan neonrosa ut 🙂


*Både Hemtex och H&M, till exempel.

Hur man lurar en toddler att byta byxor

Jag tycker om att sy, men det får inte bli för komplicerat. Helst ska det vara bra mönster till saker som går fort att göra, så därför håller jag mig mest till dregglisar och byxor. Och mössor.

Då vi har barn av den lite långsmala varianten passar H&M:s kläder ganska bra, jag brukar köpa leggings där och göra mönster på dem. Nu har jag inte hittat några i rätt modell till Simons aktuella storlek men så igår, hör och häpna, hittade jag ett par i lådan med ej ivuxna kläder i Simons garderob. Jag minns att jag plockade dem från ekorummet på öppna förskolan.

Jag bad honom prova dem, för säkerhets skull, men min son har varit med förr så när jag höll i byxorna med ena handen och sträckte den andra mot honom och överentusiastiskt bad honom komma, så fattade han direkt.

”NäääääÄÄÄ! Nej, nej, nej! Nej, nej, nej nej nejnejnejnejnejnejnejnenenenenenenänänänä! UUÄÄÄÄÄÄ!!!”

Byta byxor på toddler, steg för steg

1) Släpp allt och närma dig från ett nytt håll. Skoja, brotta ner ungen, kittlas och…

2) Stjäl byxorna.

När han väl var utan lät jag honom vara. Han sprang runt som en yr höna i rummet och försökte börja plocka med sina duplobitar, men alltså… det blir ju kallt utan brax. Han började känna på sina ben och tilltala mig med bekymrad ton. Att jag skulle vara upphov till eventuellt obehag sammankopplades uppenbarligen icke.

3) Vänta på att kylan/frusenheten/obehaget ska göra sitt.

Det dröjde kanske en minut, sen kom han och satte sig i min famn och pekade på sina byxor.

4) Låt förvånad när ungen kommer och vill ha byxor på benen.

”Ja, men de är smutsiga, Simon. Då får man ta på sig andra byxor.”

”Ja-a.”

De passade som förväntat. Längre än så har jag inte hunnit i mina planer, men jag ska försöka hinna med att göra mönstret i eftermiddag eller ikväll och sen se om det sista av kattyget räcker till det. Kanske kan jag skrapa ihop till en dregglis eller två innan det är helt slut.

Jag verkar vara inne i en fas, jag med. Den går ut på att tro att jag har pyttesmå barn så jag syr för små kläder till dem. Eller för stora, beroende på hur man ser det. Tröjan var avsedd till Simon men den sitter som ett korvskinn på honom – ser jättekul ut – han kanske borde ha den ändå – men Adrian kommer växa i den så det gör inget. De små byxorna är redan för små och de större på tok för stora… än så länge.

 

 

Hur sjutton gör man, när man inte kan sy?

Ja, jag har länge undrat hur det skulle vara. Tänk om jag inte hade haft nån symaskin?

Jag köpte ett par gravidbyxor på rean på Väla att ha på jobbet. De satt bra, de var framför allt jättesköna, men de var lite för långa. De hade haft perfekt längd för nån som trippar runt i högklackat, men det finns en anledning till att man inte ser många gravida med sånt trams på fötterna.

Jag sydde upp dem, det tog 10 minuter och det syns knappt, men om jag inte hade haft en symaskin så hade jag inte kunnat köpa dem… eller? Alltså hur gör folk som inte kan sy alls? Har de perfekta (”perfekta”) kroppar som passar i de flesta kläder, eller har de lägre krav på hur kläderna ska sitta på kroppen? Men det finns väl ingen som struntar i att de kliver med skorna på 4 cm tyg varje gång de sätter fötterna i marken.

Eller, tänk dig att du köper gardiner hem, sätter upp dem och inser att de är 10 cm för långa. Alltså sådär så att de liksom växer upp ur i en liten tyghög på golvet under fönstret. Det finns visserligen stryka-på-tejp för sånt, och det är kanske bara jag som tycker det känns väldigt… nödlösning. Det skulle inte bli snyggt på våra naturligt skrynkliga köksgardiner, till exempel.

Jag håller på och handlar vinterkläder till barnen på Tradera. Vissa saker får man lite billigare eftersom det måste sys i en knapp eller nåt. Vissa saker kan jag köpa i lite sämre skick och sedan fixa till dem själv. Nu behöver man kanhända ingen symaskin för att sy i en knapp, men du förstår kanske ändå vad jag menar (?).

Nu är min vanliga symaskin trasig. Jag vet inte hur den gått sönder, men den har börjat skava av övertråden ca 15 cm ovanför nålen, dvs inne i maskinen. Jag har provat att trä om maskinen, byta tråd, ignorera problemet och låta maskinen vila i en vecka i hopp om att den ska komma på bättre tankar, men inget av det funkar. Därför syr jag i den mån jag kan på overlocken, men ibland behövs en vanlig hederlig raksöm och nu står jag här och kliar mig i huvudet. Hur sjutton gör jag nu?

Planen är att googla fram instruktioner till hur man monterar isär maskinhuset så att man kan se och antagligen rätta till problemet. Det ska bara göras… och under tiden står alla småreparationer stilla.

utan-symaskin

 

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett ”Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. ”JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂

 

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.