Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.
Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.
När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.
Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.
När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.
“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.
“Ja, har du glömt det?” sa han.
Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.
Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.
Sånt märker man inte när man är hemma; hur man sakta men säkert förändras och anpassar sig till den dramatiska förändring som familjebildning alltid är. Jag hade trott att studierna skulle bli SÅ tunga efter 3 år av en i princip oavbruten kedja av graviditeter, föräldraledighet och amningshormoner, men… det är en ny Lisa som möter mig på andra sidan. Flummigt som fan.
Då
Jag är inte känd i min bekantskapskrets som den mest vakna, kvicka, uppdaterade och uppstyrda medlemmen. Snarare tvärtom. Jag är disträ, jag kommer på bra svar på saker typ 2 timmar senare, är mycket seg i mina känsloreaktioner och inte impulsiv… Oimpulsiv är inte ett ord, va? ”Betänksam” kanske passar bättre.
Förändring
Småbarnslivet verkar ha smugit in ett effektivitetsdriv i min personlighet utan att jag lagt märke till det. Allting måste effektiviseras, och jag reflekterar inte ens över att jag resonerar så.
Nu har jag gått på utbildningen i 2 månader. På 2 månader har jag fått höra kommentarer, alltså sådär som man alltid får i nya forum när folk ska lära känna varandra, på hur jag uppfattas som inte alls stämmer överens med min självbild.
Märk väl, det är inte dåliga saker jag får höra, bara främmande. När en tjej, äldre än mig och trebarnsmor, tyckte att jag var en naturlig projektledare (det var inte ens ironi heller! (Tror jag?)) så exploderade jag av skratt i mitt huvud. När en annan, som jag känner ännu sämre, vid nåt tillfälle anklagade mig för att vara en naturbegåvning i CAD (konstruktionsprogram) så tänkte jag att jomenvisst gumman, tro jättegärna det.
Vi grupparbetar mycket, och jag håller på och ska strukturera folk och deras arbete, och styra upp, ringa in problem och lösa dem genom att ge andra mer jobb (bästa sättet att själv slippa de svåra delarna). Jag föreslår, andra följer – möjligen för att jag gör det enklare för dem (?).
Nu
Grejen är att… jag blir förvirrad. Jag märker trots allt att saker och ting i allmänhet är enklare utanför hemmet nuförtiden. Som om jag hade värre bekymmer att lösa innanför hemmets 4 väggar (vilket jag inte har) så att allt annat framstår som enkelt, eller som om min hjärna nu har gjort attack mode till sin standardinställning.
Jag känner inte igen mig. Jag är visserligen ganska förtjust att upptäcka dessa nya sidor hos mig själv, och det gör förstås underverk med självförtroende och allmänt mående.
Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).
När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.
Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.
Vi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).
Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”
Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.
Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.
”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”
Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.
”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”
Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.
”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”
Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.
Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”
Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!
Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.
Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:
”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”
På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.
Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.
Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.