Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en “sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 


*ej sponsrat

När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

“Jävlar vad fort det går.”

“Oj, han körde på en.”

“Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som “det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter “Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. “Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade “men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en “mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som “Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, “Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och “undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.

På besök i mitt förra liv

Man tar ju varje chans man får, lite…

image

Jamen det är väl klart, jag gör ju extremt sällan nåt på egen hand. Herregud jag hade till och med en period då jag blev nästan nervöst förväntansfull inför utsikten att få åka och handla SJÄLV på Willy’s. Katastrof.

Hursomhelst, det var kul att träffa dem utanför jobbet, något som i normala fall brukar inträffa kanske en gång per år. Kul att de kom ihåg mig för det känns annars, rent generellt alltså, som att man sätter sitt liv på paus när man går hemma föräldraledig. Som att de borde glömma av mig så som jag glömmer av typ allt utanför mitt synfält.
Jag lärde mig dessutom kvällen till ära hur man promenerar mellan Rådmansgatan och Drottninggatan. Stockholm är himla fint ändå. Kändes så konstigt att gå där själv; som att vara på besök i sitt förra liv.

image

Nu sitter jag på tunnelbaneperrongen vid St Eriksplan och väntar på att det ska bli dags att gå till pendeln. Bara 17% batteri kvar i mobilen. Åh, stressen.

Grill var grymt bra, förresten. Hit skulle jag definitivt gå på en första dejt (förr i tiden, om jag hade vetat att det fanns osv, du förstår). Flera av de andra åt tonfisk som de fick grilla själva på en grillsten på bordet, jag valde grillad anka. Sjukt gott. Fisktjejerna påpekade flera gånger hur mätta de blev, men jag däremot är fortfarande hungrig. Inte så konstigt kanske; utan förrätt och efterrätt samt med en ammande kvinnas ämnesomsättning… jag får äta en smörgås eller 2 när jag kommer hem.
Jag kommer att vara hemma kl 22.
Mitt i natten, liksom.

Inför besöket från Frankrike

Jag påbörjade ett inlägg i söndags om den kommande veckan. Det kom inte upp på bloggen i tid, det framgår varför i slutet:

På måndag kommer min franska familj och hälsar på. Det är Emmanuel, som var här för 3 år sen ihop med 3 polare, och brorsan Olivier (min gamla aupairfarsa från Annecy) med sin dotter Cass (18) och styvdotter Sélène (13).

2012 hade jag känt Emmanuel i 7 år och pratat mycket och väl om Sverige såklart, och då framför allt om midsommar — trygg i vetskapen om att aldrig behöva leva upp till något. När Emmanuel var här med sina polare, det var innan jag träffade Björn, så blev jag och mitt team (=Anna, Maria och Stefan) tvungna att gå all in eftersom de kom dagen före midsommarafton.

Det var första gången jag firade midsommar ordentligt. Vi tog båten ut till Grinda, mötte upp kompisar och hade picknick där, dansade runt majstången (alltså det var flera 100 pers, man bildade 3 ringar runt stången och spelmannen), körde traditionell midsommarlunch till middag hemma på balkongen och satt uppe till kl 5 då solen redan stod högt på himlen.
Aldrig har jag skrattat så mycket som när flera 100 pers kollektivt illustrerade Prästens lilla kråka genom att slänga sig på gräset och rulla runt, och 3  fransmän i 35-årsåldern hela tiden låg 1 sekund efter.

midsommarafton 2012Behöver jag ens säga att midsommar blev succé?

Jag har tjatat på Olivier i 10 år att de ska komma och hälsa på, och nu äntligen händer det!!! Ingen press alls.
Jag har haft 10 år på mig att sälja in Sverige och Stockholm, men som sagt. Ingen press.

Emmanuel skrev: “Jag tar med mig ost och vin. Vill minnas att du gillar Châteauneuf du Pape. Vill Anna ha Desperados?”

Olivier skrev: “Vi tar med glädje med oss barnböcker 🙂 Juliette kommer att älska att välja ut dem!” (Juliette är hans sambo och Sélènes mamma.)

Idag är sista dagen för inhandling och planering. Jag har skjutit det framför mig, men nu går det inte längre.

När Anna fick höra att Emmanuel kommer OCH tar med sig Desperados till henne så påbörjade hon Planen i ett första utkast:

planer

Nu är frågan, vem av oss åker till Willy’s och handlar ikväll? Vi tar inte med Simon.

Positiv energi — helt gratis!

Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.

Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:

“Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. “Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”

“Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.

Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.

Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.

happy place


*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.