Övernattning en amoureux på Scandic Haymarket

Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?

Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.

Överraskad

När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.

När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.

Jubel.

Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.

Haymarket by Scandic

Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.

haymarketEtt glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.

Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.

haymarket

Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.

Det här var typ den glutenintolerantes dröm…

haymarket

Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.

Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.

Attackshopping

Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.

Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.

Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.

”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.

5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.

Hemma igen

Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.


OBS! Ej sponsrat

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Trettondagsafton – fri entré i Galärparken

Parkteater!

Fri entré är det som gäller i Galärparken 3-5 juli – dvs till och med ikväll – i Stockholm. Starkt tips, om du mot förmodan har möjlighet att skaffa barnvakt och teatersällskap på kort varsel 😉

Jag var där på egentidskväll med Anna igår, en tjejkväll komplett med överhällt vitt vin i en Karma Kombuchaflaska och sushipicknick på parkbänk.

”Jag vet inte vad det är med mig och fotograferingssammanhang. Jag känner sällan igen mig själv på foton och jag förfasas över hur jag tydligen ser ut för andra,” sa jag medan Anna tog ännu en bild och svor över att inte lyckas fånga ett verklighetstroget foto.

Trettondagsafton

Pjäsen var mycket underhållande, men eftersom den ges på engelska och jag inte kan historien liksom saknar större delen av käre Williams vokabulär, så hade jag svårt att hänga med.  Men jag älskar 20-tal.

galärparken

Och mellan varven spårade det lite, men på ett bra sätt.

”I’m a funny rabbit!” till techmusik.

Efter teatern gick vi ner till bryggan och gjorde slut på vinet. Det blev en bra kväll, men gamla och trötta som vi var är så var jag hemma vid 22:30. Mitt i natten, alltså.

SaveSave

SaveSave

Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en ”sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 


*ej sponsrat

När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

”Jävlar vad fort det går.”

”Oj, han körde på en.”

”Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som ”det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

På besök i mitt förra liv

Man tar ju varje chans man får, lite…

image

Jamen det är väl klart, jag gör ju extremt sällan nåt på egen hand. Herregud jag hade till och med en period då jag blev nästan nervöst förväntansfull inför utsikten att få åka och handla SJÄLV på Willy’s. Katastrof.

Hursomhelst, det var kul att träffa dem utanför jobbet, något som i normala fall brukar inträffa kanske en gång per år. Kul att de kom ihåg mig för det känns annars, rent generellt alltså, som att man sätter sitt liv på paus när man går hemma föräldraledig. Som att de borde glömma av mig så som jag glömmer av typ allt utanför mitt synfält.
Jag lärde mig dessutom kvällen till ära hur man promenerar mellan Rådmansgatan och Drottninggatan. Stockholm är himla fint ändå. Kändes så konstigt att gå där själv; som att vara på besök i sitt förra liv.

image

Nu sitter jag på tunnelbaneperrongen vid St Eriksplan och väntar på att det ska bli dags att gå till pendeln. Bara 17% batteri kvar i mobilen. Åh, stressen.

Grill var grymt bra, förresten. Hit skulle jag definitivt gå på en första dejt (förr i tiden, om jag hade vetat att det fanns osv, du förstår). Flera av de andra åt tonfisk som de fick grilla själva på en grillsten på bordet, jag valde grillad anka. Sjukt gott. Fisktjejerna påpekade flera gånger hur mätta de blev, men jag däremot är fortfarande hungrig. Inte så konstigt kanske; utan förrätt och efterrätt samt med en ammande kvinnas ämnesomsättning… jag får äta en smörgås eller 2 när jag kommer hem.
Jag kommer att vara hemma kl 22.
Mitt i natten, liksom.