Furuviksparken med bitigt väder och fria ormar

Alessiane och Franck, som har tvillingar i Adrians ålder, tipsade oss om Furuviksparken förra året. Eftersom det är en park med både djur och tivoli – och vattenland – utan att vara lika stort som Kolmården för det, så skulle det passa yngre barn extra bra. Hurra vad bra, tänkte jag. Det gör vi nån gång.

“Nån gång” händer aldrig, men så började långhelgen med Kristi himmelsfärd närma sig och eftersom vi tänkte tåga till Öland i sommar så tyckte jag att det vore ett bra träningstillfälle att åka till Furuviksparken med tåg. 

Mot Furuviksparken!

“Vi kan se det som en träningssemester,” sa jag när jag sålde in det hos Björn. “Vi tränar på att åka tåg, inte så långt, och så en natt på hotell. Det blir väl bra?”

“Visst” sa han, som han alltid gör inför dylika förslag. Han ogillar att planera semesterresor men han åker gärna på dem, vilket inte gör det så svårt för mina idéer att slå rot.

Vi åkte hemifrån i torsdags kl 8:30. Pendel till Centralen, sen tåg till Furuvik via byte i Tierp. När vi kommit fem minuter hemifrån, och höll fin fart där på gångvägen i den varma vårsolen med fågelkvitter och nerpackade jackor, kom jag på att jag glömt mitt pannband. Vädret lovades mulet, kyligt och med 70% regnrisk, och att frysa är det näst värsta jag vet (dvs. av sånt som regelbundet inträffar; hunger innehar stolt förstaplats) så det där med hårbandet fick mig nästan att springa tillbaka. Nästan.

Tåg

Tågresan gick lysande. Pojkarna lyssnade på sagor i sina hörlurar; Simon har fått Björns gamla iPod och Adrian springer runt med Björns gamla iPhone 3 från stenåldern. Alla är nöjda; barnen styr sina egna sagor, vi slipper hålla på så mycket med dem och Björn är omåttligt nöjd med sig själv över att ha sparat sin gamla elektronik. 

Tågperrongen i Tierp. Barnen plockar blommor i solen. Vilken idyll …!

Det kommer bli annorlunda när vi reser med tåg till Kalmar; det är en aning längre dit, men Simon menade att på tåg kan man gå omkring lite, det kan man inte i en bil så det blir bäst att åka tåg.

Vi kom fram till hotellet, åt lunch i deras restaurang, lämnade in våra väskor och gick till Furuviksparken. Jag hade valt paketet med entré 2 dagar, men bara åkband andra dagen så nu skulle vi gå och titta på djuren hela eftermiddan. 

Äventyrsön & Stenstranden

Furuviksparken äventyrsön

Pojkarna fick varsin karta, Simon studerade sin noggrant och sen förkunnade pojken att vi skulle till Äventyrsön. Sagt och gjort, vi gick till Äventyrsön och där blev vi kvar i hur länge som helst. Björn och Adrian gick tipsrundan Poängjakten, medan Simon höll sig i skogen och klättrade omkring där. Sen hittade de ingången till Hemliga Fortet och sen var vi under mark ganska länge innan vi kom ut och klättrade ner till stenstranden. 

Furuviksparken hemliga fortet

Det var en sån där underbar stenstrand med hoppvänliga vattenslipade stenar med vackra mönster och fantastiska färger. 

Till slut kom vi vidare och kunde gå och kolla på alla djuren. 

Djurparken

Furuviksparken klapphage lamm
Adrian klappar lammen i klapphagen.
Furuviksparken flodfärden
Flodfärden, flytande tunnor inne hos strutsar och alpackor.

Inne i Regnskogen, där de håller reptiler, insekter och små apor bland annat, fanns en del frigående djur och ett av dessa var en orm som låg och sov i ett fönster ganska nära dörren vidare till nästa rum. En familj en bit framför oss innehöll en kanske 12-årig flicka som fick syn på ormen och fick panik. Hon studsade stelt, grät och skrek att ”jag kommer dö!!”. Föräldrarna höll glada miner, och pushade henne att gå igenom dörröppningen. Flickan backade i skräck men pappan tog ett stadigt tag i hennes arm och drog henne med sig, förbi ormen. Det tog flera minuter för henne att lugna sig efter det.

Jag tänkte, när jag såg dem, att jag hade gjort annorlunda. Jag tänkte att om hon varit min hade jag vänt med henne, och gått tillbaka ut. Sen kom jag på att … hade jag verkligen det? Jag visste ju ingenting om dem eller bakgrunden till det hela. Kanske var det som hennes föräldrar gjorde det minst dåliga i den situationen, vad vet jag. Tänk vad lätt det är att tycka en massa när man ser andra familjers sätt att göra saker, när de skiljer sig från våra. Hur många gånger har inte jag och Björn dömts i tystnad över hur vi hanterar våra barn? I vissa fall med rätta – det finns tillfällen som vi inte hanterat särskilt bra alls – men i många fall har nog både en och annan i sitt stilla sinne ifrågasatt oss, när vi gjort det enda rimliga i en besvärlig situation.

Väderundret & milstolpen

Vi hade osannolik tur med vädret den dagen, det var först när vi började känna oss klara och pojkarna var ordentligt trötta som det började regna försiktigt, och då skulle vi ju ändå gå. 

Middagen på hotellets restaurang gick över lag bra; en milstolpe passerades. Den passerades inte när kökets miss gjorde att barnen hunnit äta klart, gnälla en stund, bråkat och fått vallas tillbaka till bordet från utflykter till andra bord där ohövligt stirrande praktiserats i hög grad, samt fått sällskap till TV:n på rummet innan vi fick vår mat. Nix. Milstolpen passerades när Björn kommit tillbaka från hotellrummet där han lämnat pojkarna, borstat bort de pommes som servritrisen råkat vräka ut, tillsammans med själva skålen, över stol och golv när hon äntligen kom med vår mat. 

Mina damer och herrar, milstolpen bestod i att för första gången NÅGONSIN satt Björn och jag på en restaurang, dit vi kommit med barnen, och fick äta tillsammans i lugn och ro medan pojkarna var kvar på hotellrummet. Ensamma. Med Barnkanalen som enda sällskap. Utan att någon annan vuxen behövde passa på dem. 

Fundera på den. Det tog 7 år att komma hit. Vilken känsla …! Visst, vi tittade till dem nån gång bara för att kolla läget, och rummet låg helt nära restaurangen så de hade inga problem att hitta oss om så skulle behövas, men ändå. Vi fick äta ostört. 

Paus för begrundande av denna stora händelse.

Hotellrummet med inglasad balkong där vi kunde sitta ostört efter att barnen somnat (vilket gick ganska fort), och sängskåp med våningssäng.

Dag 2: tivoli

Dagen därpå var vi vid grindarna när de öppnade och gick direkt till tivolit. Den här dagen var det kallare, och jag saknade mitt hårband innerligt. Regnet hängde i luften i omgångar, iskalla vindar drog in från havet, och folk sprang runt i en salig blandning kläder sådär som det ofta är på våren i vårt land. Vissa går runt i stora gummistövlar trots torr mark. Vissa går klädda som om de vore vid medelhavet trots att samma temperatur vid hösten skulle fått dem att gå i jeans och dunväst. Vissa har mössa och halsduk, och vissa jobbar på plats och är klädda som om parken hade ett privat klimat som var samma året runt. Inte avundsjuk på dem.

Jag frös. Björn frös. Adrian sprang runt i bomullströja och vägrade ta på sig jacka. Simon växlade. Men jag måste säga att vi återigen hade osannolik tur med vädret; det regnade inte en droppe på hela dagen. 

Adrian var helt såld på tivolit och särskilt ”Vita Rälsen” – dvs Fireball*. Han åkte den omkring femton gånger den dagen. Ja, femton. På riktigt. Simon ville inte, han nöjde sig med andra attraktioner i lite lugnare stil, särskilt Radiobilarna var roligt, liksom Sky Tower och Draken, en mer sansad bergochdalbana.


*Fireball:

När vi äntligen fick fira Björn med sachertårta och Gimo Herrgård

Äntligen Gimo

Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.

Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev. 

Födelsedagsfirande med familjen

Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall. 

Som du ser, så är det bara jag som bryr mig om att dokumentera hans tårtor och här var jag inte tillräckligt snabb. Du får helt enkelt låtsas att det inte sitter en lilleman i den.

*ej sponsrat. Gimo Herrgård är en mycket vacker herrgård från 1700-talet, läs mer om herrgården på Wikipedia eller kolla tavlan nedan.


På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från ”the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

”Var är Adrian?” sa jag.

”Jag vet inte,” sa Björn. ”Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

”ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

”Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. ”Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

”Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

”Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

”Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

”Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

Resan till Öland via badhus och hotellövernattning

Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.

Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.

Lördag 12/7 2014

Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är.
Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen.
Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.

Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.

Resan hit

Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.

Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.

Staby Gårdshotell

Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).

Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.

Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:

”Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”

Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:

”VAD GÖR DU?”

”Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. ”Får jag sitta lite på din stol?”

”Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.

”Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. ”Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”

Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.

Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.

Mot Öland!

Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.

Vi firade hans födelsedag på Görvälns slott och restaurang Galleriet

Jag har velat berätta om hur jag valde att fira Björn på hans födelsedag förra fredagen länge nu. Det har dröjt, för jag har mycket på tallriken fortfarande; exjobbet har presenterats, lämnats in och godkänts men vi har fortfarande kvar att presentera det för företaget och sen var det nån tävling som en klasskompis och tillika gruppmedlem anmält oss till så det var ju det också. Ända in i kaklet!

Men nog om det. Björns födelsedag var det.

Morgonfirandet

Vi startade dagen med att sjunga för pappa och ge honom frukost på sängen. Eller, i sanningens namn, JAG gjorde det – även om jag startade min egen dag en timme tidigare för att i lugn och ro hinna slå in paketet (ett litet växthus) och äta frukost, vilket jag inte riktigt fick eftersom båda sönerna kom upptrippande för tidigt utan lov. Adrian satt på min höft och vägrade yppa minsta ljud samt förflytta sig för egen maskin när jag öppnade dörren till sovrummet och sjöng med hög och falsk morgonröst för att överrösta Simon, som samtidigt utövade ett regelrätt raseriutbrott à la härdsmälta i hallen där han öppnade presenten som han själv hade gjort för att ge till sin far.

Sen lugnade de ner sig. Björn öppnade sitt paket medan Adrian tuggade i sig pappas frukost och Simon kom in med sin målning på ensidig well som han gjort på förskolan dagen innan. Den var så stor att han inte kunde hålla upp den ordentligt.

Senare sa Björn att vi måste hitta en lösning på hur vi ska exponera pojkarnas konst på ett bra sätt som passar alla. Det är ju en present, inte vill vi rulla ihop den i en låda nånstans, men inte heller vill vi sätta upp den med nålar direkt på väggen …

Överraskning

Förra året överraskade jag honom med en övernattning på Haymarket, så överraskningsmomentet i själva övernattningen var inget jag egentligen försökte ro iland i år. Men jag sa inget. Istället jobbade jag hemifrån den dagen, packade en övernattningsväska och gömde den i bilen, bäddade rent för mamma i sovrummet och planerade (och strök) både hans och mina kläder.

Jag skulle in till stan på föreläsning på Gillet, så när vi sen sammanstrålade hemma var det bara att byta kläder och kasta sig i bilen medan mamma och min bror var kvar hemma med pojkarna.

Görvälns slott

Vi bor inte odrägligt långt från Görvälns slott, ändå har vi aldrig varit där förut. Björn hade inte ens koll på att det fanns, så destinationen förblev en överraskning i alla fall – han hade såklart hunnit notera den renbäddade sängen hemma och fråga om inte jag skulle dricka vin eftersom vi tog bilen.

Slottet är från 1673 och inrett med känsla och eftertanke – och en hel del mjuk-kitch. Det kändes speciellt att komma in genom entrén och få en traditionell nyckel, med strass på, istället för ett nyckelkort.

görväln görvälns slott

Jag hade valt ett dubbelrum, och när vi öppnade dörren fick jag en känsla av att det skulle bli lite kallt – jag är ju så frusen – men icke. Badrummet med marockanskt golvklinker bjöd på golvvärme, och det drog minsann inte kallt nånstans.

görväln görvälns slott hotell

Fjädrarna gick som en röd tråd genom inredningen, och eftersom fjädrar absolut inte ingår (frivilligt) i vår hemmiljö så förstärkte de semesterkänslan. Vi lämnade bara av våra saker på rummet, eftersom jag bokat bord tidigt.

De 2 tillgängliga menyerna sammanslagna till en på tavlan. Vi valde gösfilén, och kan meddela att allt smakade bra.
fördrink

Efter maten tog vi med oss våra vinglas en trappa upp och myste på balkongen med sagolik utsikt, men sen orkade Björn inte med ljudet av nån kompressor som var igång så vi gick in och spelade biljard …

… och sen tog vi en kvällspromenad.

görvälns slott
görväln görvälns slott
Flygeln där vi hade rummet.

Vi stannade en stund på bryggan, tagna av utsikten, och bara stod där och lyssnade på vattnet och några ankor som gled förbi.

görväln

Frukosten, som bjöd på samma goda glutenfria fröknäcke som kvällen innan, hade allt man förväntar sig på buffén, däremot saknade vi lite skyltar. Det var inte överdrivet pedagogiskt upplagt så det tog några extra varv innan vi hittade allt vi ville ha, men det gjorde väl inget.

görväln görvälns slott galleriet
Godaste glutenfria fröknäcket någonsin.
görväln görvälns slott galleriet
görväln görvälns slott

Allt som allt blev det en riktig semesterpaus, och vi är så nöjda. Jag kan varmt rekommendera Görvälns slott, kanske inte tillsammans med barnen dock.


P.S. Glöm inte läsarundersökningen! Det går fort, du hittar den här. Tack på förhand, snälla fina du 😉

Ofrivillig bortanatt i Skåne

Jag gör min andra praktik på utbildningen nu. Praktiken och exjobbet är det enda som är kvar, de kommer löpa parallellt över hela våren och till sommaren blir jag klar med min utbildning – vilken gällde förpackningsdesign och -konstruktion, för den som generande nog inte memorerat vad jag gör under den tiden som jag inte aktivt är mor till mina barn.

Åter till praktiken. Handledaren har hela tiden varit tydlig med att vi ska “jobba”, dvs vi (för jag gör praktiken ihop med en klasskompis) är praktikanter med riktiga arbetsuppgifter. Till arbetsuppgifterna, under rubriken “komma in i det”, hör ett studiebesök till lagret i Skåne. Till Skåne åker man inte bara över dan, helst, eftersom det innebär 4 timmars åksjuka på snabbtåget.

Så, till saken: det blev en natt på hotell. En bortanatt från familjen (Ve och Fasa – not), men två nätter från barnen eftersom jag kommer hem efter läggningen ikväll.

Vem lider av en bortanatt, egentligen?

Alltså jag vet ju att det inte går nån nöd på pojkarna, särskilt inte som vi fejstajmade genom hela middan, men hallå? JAG då. JAG som längtade så intensivt efter lite lugn och ro förra året, men som nu sen praktiken drog igång har dåligt samvete – en av mina bästa grenar, för övrigt – nästan varenda dag för att jag kommer hem lite senare än jag brukade på lektionsdagar. JAG som därmed nästan börjat se fram emot Simons raserianfall så att vi kan få umgås extra intensivt*. För MIG är det inte så jäkla enkelt att vara borta två dagar. TVÅ dagar.

Fast än så länge går det bra.

bortanatt i skåne
Så snygg skrivbordslampa. Som av en händelse hade jag beställt en golvvariant hem så blev glad att se att den faktiskt är fin IRL.

*Vi ser det så, att dessa raserianfall och lite märkliga utbrott över färgen på maten och vem som får titta på vem och så vidare, är en del av hans utveckling och alltså någonting han måste ha för sig. Men. Det betyder inte att han inte ska behöva möta motstånd. Motstånd är bra. Motstånd behövs. Hurra säger jag, som får lägga min uppmärksamhet bara på honom och sen dessutom kramas massor när det är över.

Övernattning en amoureux på Scandic Haymarket

Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?

Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.

Överraskad

När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.

När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.

Jubel.

Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.

Haymarket by Scandic

Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.

haymarketEtt glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.

Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.

haymarket

Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.

Det här var typ den glutenintolerantes dröm…

haymarket

Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.

Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.

Attackshopping

Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.

Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.

Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.

”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.

5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.

Hemma igen

Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.


OBS! Ej sponsrat

SaveSave

SaveSave

SaveSave