När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

”Var är Adrian?” sa jag.

”Jag vet inte,” sa Björn. ”Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

”ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

”Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. ”Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

”Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

”Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

”Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

”Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm

Spa-massage (och hotellnatt)

I lördags var jag på spa-massage-behandlingen som jag fick av Björn i mammagåva efter Adrian.

sparadiset östermalmSparadiset Östermalm ligger i en källare utan fönster, vilket hör och häpna bidrar till mysfaktorn. Det tror man inte när man ser ingången, men så är det.

Bildkälla: Sparadiset**

Mina förväntningar inför behandlingen var egentligen inte mer än att

  1. få massage lääääng utan att behöva böna och be då och då
  2. bli masserad till och med på fötterna
  3. lossa spänningen i nacken som legat och stört i flera veckor
  4. vara tyst

Dessa möttes, med råge. Stället är ganska litet och trångt, men fyllt med gångar, smårum, nivåskillnader i golvet och regnskogs(?)inspirerad inredning som gör att det blir en upplevelse att vara där. Jag tänkte inte på det som en källare en enda gång.

Vi började med en fotbehandling/massage i ”Afrika”. Jag gissar namnet på rummet. Jag blir alldeles groggy av fotmassage, det är bland det absolut bästa som finns.

Hon som tog hand om mig – samma tjej genom hela behandlingen – var tyst, metodisk, och mycket respektfull. Med det menar jag att trots att jag var halvnäck så såg hon inte mig halvnäck en enda gång. Det var täcken och filtar och handdukar inblandade på ett sätt som tillåter även den blygaste kvinna att känna sig bekväm.

Det är ett par engångstrosor som ligger bakom blomman på den bäddade massagebänken – det var skillnad, kan jag säga, på dem och senaste gången jag drabbades av engångstrosor* – och med dem på var jag ganska glad att ingen såg mig. Nån sorts halvstring i tygpapper, jag tog sönder dem till hälften när jag drog på dem men det gjorde inget.

Bodyscrub följde på detta; en varm produkt, möjligen massageolja, hälldes över benet och sen strösslades det med nåt som kändes som grov sand eller torr lera, och sen skrubbades det så att det inte gjorde ont, men det ilade liksom ända under hakan.

Sen beordrades dusch, och jag fick veta när jag reste mig att det var grovt havssalt som pärlor från ett trasigt halsband från kroppen när jag trippade bort mot duschen.

Under tiden bäddade hon om, och sen var det klassisk massaaaaaaaage i jag vet inte hur länge, men hon var grundlig.

Sen blev det ansiktsbehandling, och huvudmassage. Alltså jag kan ungefär lika mycket om ansiktsvård som jag kan om bilmotorer – dvs namnge de flesta delarna, vet vad de är till för och vad som är direkt superdåligt för dem – så jag fick en lite kurs som jag redan har glömt i hur man bör sköta sitt ansikte för att det ska hålla längre samt en lista med de produkter som hon använt.

Bästa mammagåvan

Jag rekommenderar det. Det behövs!

Jag berättar om hotellet och det imorn, för nu orkar jag inte skriva längre. Det håller på att bli för sent.

 


*dvs förlossningstrosorna

**ej sponsrat

Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen


* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.