Adrians namngivningsdag

När Simon var drygt 4 månader anordnade vi en namngivningsdag för honom här hemma. Det blev lyckat och bra och sådär, men det blev lite större än vad vi hade planerat.

När det nu blev Adrians tur, kände vi att det var läge att skala ner något för att det skulle bli bra med tanke på att vi hade så mycket mindre tid att planera och förbereda på.

Ceremonin, som vi valde att begränsa till endast familj och släkt, gick av stapeln i lördags kl 14:30. Solen lyser på de goda sägs det, och det gjorde den – i alla fall tillfälligt mellan regnmolnen när vi samlade ihop vår lilla flock av gäster på gräsmattan framför äppelträdet. Nyvakna Adrian var en del av publiken och Simon sov fortfarande när vi höll vårt “tal” för de 11 pers som samlats:

Det brukar sägas att man inte ska jämföra, men våra pojkar är att betrakta som tvillingar och de vill redan ha det den andre har hela tiden.

Därför vill vi börja med att säga att vi är ju många färre här idag än vi var på Simons namngivning. Anledningarna är många, men framför allt kände vi att eftersom hösten redan startat med inskolningar på 2 håll (Lisa och Simon) och vaktbyte hemma, så ville vi inte riskera att ta oss vatten över huvudet utan hellre dela den här dagen med bara familj så att vi faktiskt hinner umgås också.

På Simons dag var det dessutom mycket som firades; det var Simon, naturligtvis, men även att vi köpt hus och bytt efternamn.

Men den här dagen är BARA Adrians dag.

Namnen:

Adrian
När jag jobbade i min allra allra första aupairfamilj i Frankrike så fanns där 2 pojkar som jag faktiskt tyckte om, och den ena hette Adrien. Jag tänkte då, som man gör när man är ung och framtiden är nåt som bara händer andra, att om jag nånsin får en son så ska han heta Adrian. Jag försökte få det att fastna på Simon först men det passade honom inte alls. Hursomhelst. Namnet låg som förslag ett tag men ströks av nån anledning jag inte minns, och sen tog jag upp det igen och frågade Björn varför vi valt bort det. “Jag vet inte” sa han, och så testade vi och då fastnade det. Det visade sig sen att mammas morfars farbror (var det va?), som var en mycket känd spelman på sin tid, också hette Adrian.

Isak
Isak är Adrian “egna” namn. Det kommer ingenstans ifrån, det är bara hans. Det passar honom, precis som “Simon” passar Simon. Han tilltalas inte Isak efter som “Simon & Isak” klingade känsligt tillsammans.

Uno
Namnet kommer från Björn farfar och Björn fasters man.

Trädet:

Simons träd är bigarråer (eller söta körsbär), det passar honom eftersom de är små och söta. Därför är det relevant att Adrian får ett persikoträd, eftersom persikor är större och liksom mjuka och goa. Gulliga – för att vara frukter. Björn har kämpat hårt meda gropen, och även om jordmånen inte är idealisk här så hoppas vi att vi fått tag i ett lika starkt och beslutsamtw träd som dess namne.

Råstyrka och beslutsamhet är nämligen två av Adrians mest framträdande personlighetsdrag, förutom att han nästan alltid är glad. Kan även sägas att han ärvt sin mors mat- och sovrelaterade humör.

Vi har valt att inte ha traditionella faddrar till våra barn, utan att de som vill får vara fadder inom det man känner passar. Jonas är till exempel golffadder till Simon, han får gärna vara det för Adrian också men han behöver inte. Vi har även förberett en namngivningsbok och pennor i köket. Vi vill att alla skriver en hälsning till Adrian, om man vill ställa upp som fadder så kan man berätta det för honom där. Skriv inte alla på samma sida, ta varsin för vi ska klistra in foton från idag där sen.

Efter presentationen fick alla i tur och ordning ta spaden och skotta lite jord ur skottkärran på trädet som Björn förberett i gropen där det ska stå. Därefter var det fika, och en skål för Adrian i vår egen äppelmust från förra året.

Enkelt, okomplicerat, mysigt och mycket trevligt att hinna med att umgås. Efter trädplaneringen väckte vi Simon och senare på kvällen fick han också skotta jord på sin brors träd.

Anna, som låg hemma undergångssjuk i migrän hela helgen, skickade den vackraste hälsning jag sett på… länge:

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

“Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

“Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

“Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

“Spa?” sa jag samtidigt som hon sa “…badkar…”.

“Jaha du menar vårt eget spa?”

“Haha ja…”

“Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

“Hah… eh, ja…?”

“Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

“M-m.”

“Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

“Precis.”

“Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Premiärgäster

Vi hade kompisar här på middag igår.

Det är så lustigt, men inte konstigt förstås, att man aldrig har så fin ordning på sitt hem som när man får besök. Precis som när man flyttar; det är aldrig så rent som när man flyttar ut. Alla detaljer man färdigställt, äntligen. Allt man velat göra; gjort.

Igår var deras besök sparken som behövdes för att dammsuga för första gången, ställa i ordning soffan äntligen, rulla ut mattan, röja tv-bänken, frigöra matbordet under all bråte, tända lite ljus här och var samt premiärelda i kaminen… Jag älskar att vi har en kamin.

braskaminDet bästa var att under hela kvällen sas det inte många ord om bebisar, småbarnsliv, hur begränsande familjebildning är eller annat upplyftande. Nej. Det var normalsnack. Vi var normala — hela kvällen! 🙂

Idag har vi äntligen varit iväg och både tittat på, valt och köpt golv till övervåningen. Leverans på tisdag. Björn har därmed slappnat av lite och kommit ner i varv, lite mer golv har rivits på övervåningen och jag har preppat klädkammaren för målning.

projekt klädkammare

Jag tror att vi ska in med elfa-system för att få plats med allt och lite till, men det är inte helt klart än.