Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.