Massagebehandling på Sparadiset Östermalm

Spa-massage (och hotellnatt)

I lördags var jag på spa-massage-behandlingen som jag fick av Björn i mammagåva efter Adrian.

sparadiset östermalmSparadiset Östermalm ligger i en källare utan fönster, vilket hör och häpna bidrar till mysfaktorn. Det tror man inte när man ser ingången, men så är det.

Bildkälla: Sparadiset**

Mina förväntningar inför behandlingen var egentligen inte mer än att

  1. få massage lääääng utan att behöva böna och be då och då
  2. bli masserad till och med på fötterna
  3. lossa spänningen i nacken som legat och stört i flera veckor
  4. vara tyst

Dessa möttes, med råge. Stället är ganska litet och trångt, men fyllt med gångar, smårum, nivåskillnader i golvet och regnskogs(?)inspirerad inredning som gör att det blir en upplevelse att vara där. Jag tänkte inte på det som en källare en enda gång.

Vi började med en fotbehandling/massage i ”Afrika”. Jag gissar namnet på rummet. Jag blir alldeles groggy av fotmassage, det är bland det absolut bästa som finns.

Hon som tog hand om mig – samma tjej genom hela behandlingen – var tyst, metodisk, och mycket respektfull. Med det menar jag att trots att jag var halvnäck så såg hon inte mig halvnäck en enda gång. Det var täcken och filtar och handdukar inblandade på ett sätt som tillåter även den blygaste kvinna att känna sig bekväm.

Det är ett par engångstrosor som ligger bakom blomman på den bäddade massagebänken – det var skillnad, kan jag säga, på dem och senaste gången jag drabbades av engångstrosor* – och med dem på var jag ganska glad att ingen såg mig. Nån sorts halvstring i tygpapper, jag tog sönder dem till hälften när jag drog på dem men det gjorde inget.

Bodyscrub följde på detta; en varm produkt, möjligen massageolja, hälldes över benet och sen strösslades det med nåt som kändes som grov sand eller torr lera, och sen skrubbades det så att det inte gjorde ont, men det ilade liksom ända under hakan.

Sen beordrades dusch, och jag fick veta när jag reste mig att det var grovt havssalt som pärlor från ett trasigt halsband från kroppen när jag trippade bort mot duschen.

Under tiden bäddade hon om, och sen var det klassisk massaaaaaaaage i jag vet inte hur länge, men hon var grundlig.

Sen blev det ansiktsbehandling, och huvudmassage. Alltså jag kan ungefär lika mycket om ansiktsvård som jag kan om bilmotorer – dvs namnge de flesta delarna, vet vad de är till för och vad som är direkt superdåligt för dem – så jag fick en lite kurs som jag redan har glömt i hur man bör sköta sitt ansikte för att det ska hålla längre samt en lista med de produkter som hon använt.

Bästa mammagåvan

Jag rekommenderar det. Det behövs!

Jag berättar om hotellet och det imorn, för nu orkar jag inte skriva längre. Det håller på att bli för sent.

 


*dvs förlossningstrosorna

**ej sponsrat

Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen


* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

Mammagåva

Mammagåva – nytt begrepp

Första gången jag hörde talas om begreppet mammagåva var när jag läste om det på en annan blogg, en av väldigt få andra gravid-/mammabloggar jag står ut med och till och med uppskattar, för övrigt, nån gång i mars. Eftersom bloggtjejen bäddat så pedagogiskt för att hennes kille skulle fatta galoppen utan att hon skulle behöva säga nåt, så slog mig tanken på att utsätta Björn för nåt liknande. Jag la ner den idén direkt av flera anledningar;

  1. det gick obra när jag försökte nåt sånt senast och
  2. jag kände inte att det var viktigt på det sättet. Jag menar, effekten kändes som att den skulle förtas om jag skulle börja ”be” om det. Jag tänkte att jag bara ville ha nåt om han kommit på det själv så jag glömde faktiskt bort hela grejen.

För nån vecka sedan kom han hem efter en runda på olika byggvaruhus, studsade ner i soffan bredvid mig där jag låg på rygg med Simon på bröstet, och räckte mig en liten svart ask.

”Varsågod älskling”, sa han.

”Tack?” sa jag, öppnade den och fick ett par hårda småsaker i ansiktet.

Ett par örhängen. Han hade hållt dem gömda sedan jul. Han hade kommit på idén att ge mig nåt fint för allt jag gick igenom redan innan han läste om mammagåva i pappalogiboken. Han hade till och med bollat idén med Anna.

image

Jag är så lycklig, och tacksam, att jag har honom. <3

 


Annat kul blogginlägg om mammagåva-taktik finns att läsa på Någons Farsa.