Barnfri dejtkväll med spöken i Gamla stan (och om att göra saker ihop)

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu

Gammal lärdom: dejtkväll

Jag minns inte om jag redan berättat, men när jag jobbade hos en av mina au pair-familjer så hade föräldrarna där en grej för sig som jag entusiastiskt la på minnet; de hade barnvakt (dvs mig) varje lördagkväll och de gick ut, oavsett vad. De förklarade att de kommit överens om att hur trötta eller olustiga de än kände sig, så skulle de ut tillsammans. Det var mindre viktigt vad de gjorde, så länge de kom hemifrån och var tillsammans.  Det slog mig att det här var deras sätt att ta hand om sin relation, och jag tänkte att det där var något att ta med sig. 

Trots det har vi varit dåliga på det tidigare, men det är bättre nu och en lördag före Kläppenveckan hade vi barnvakt igen, dvs dejtkväll. Inför det så var det lite min tur att fixa fram en plan, det har mest varit Björn som fixat på sistone. Men så här års kan vi inte klättra ute – vi är inte såna klättrare – och restaurang gör vi liksom varje gång.

Måste hitta på nåt nytt, tänkte jag och googlade på tips om bra aktiviteter för dejter, eller första dejten, och hittade till slut den geniala idén att – håll i dig – turista i vår egen stad. Stockholm är stort så även om vi gjort en hel del så måste det ju finnas mängder med grejer att hitta på, tänkte jag glad i hågen och började nysta.

Jag hittade Stockholm Ghost Walk som skulle vara från 7 år, tror jag, och tänkte såklart i egenskap av förälder att det kanske är nåt för pojkarna när de blir lite äldre.

Dejtkväll med spöken i Gamla stan

Jo, jag hittade alltså att man kunde gå spökvandring i Gamla stan. Det är knappast nåt vi gör på varje dejt vi har, så jag tänkte att det kunde bli mysigt. 90 minuters promenad med många stillastående stopp, och den helgen så var det fortfarande kallt ute, dvs ett par minusgrader, så det blev lite kyligt efter en stund. Inte så farligt, tyckte jag. Svinkallt, tyckte Björn som av dunkla anledningar valt jeans och sommarskor som lämplig mundering efter att jag sagt “tänk på att vi ska gå runt på promenad i 90 minuter, och det är ganska kallt ute”. Han var inte helt nöjd med beslutet.

dejtkväll med spökvandring i gamla stan

Hursomhelst så måste jag ge guiden bra betyg. Hon drev hejdlöst fräckt med danskar, män, sig själv, en gruppdeltagare som var halvdansk – dvs skåning – samt Björn. 

“Och, mina vänner! Vad är värre än pesten? Kan ni komma på något?” hojtade hon till hela gruppen, som jag vill minnas bestod av 16 uppmärksamma själar.

“Syfilis,” sa Björn glatt.

Guiden, även kallad Majsan, tappade tråden och gapskrattade. Efter det kallade hon Björn för Syfilis, och det ska till en hel del skicklighet för att lyckas med det utan att förolämpa.

“Nej! Jag tänker på dansken! Eller det kan man undra vad som är värst; syfilis eller danskarna,” fortsatte Majsan ogenerat till sin publiks, på vissa håll något stela, leenden och redogjorde så för Stockholms blodbad.

Vi lyssnar ibland på en historiepodd, jag och Björn, och med det som bakgrund kunde jag uppskatta de historiesnuttar som den guidade turen innehöll. Många av dem, dittills okända för mig – som till exempel att det spökar på översta våningen på ett hotell som just nu håller stängt, eller att grunden till många av husen är lagda med gravstenar eller runstenar och annat ready-to-use-material – gick ändå att knyta till sånt som vi redan hade koll på.

Vi hade trevliga 90 minuter omkring i Gamla stan, men är det nåt för barn? Nej, det skulle jag inte säga. Det var barn med, yngsta gissade ålder var 12 år, men de såg måttligt roade ut. Det var mer en mörk historisk vandring än en spökvandring, om vi säger så.

Middag på restaurang

Vi gick till en italiensk restaurang för middag – vi måste ju trots allt äta, och vad är väl en dejtkväll utan en restaurang? – och vi hamnade på Da Peppe i Gamla stan. De hade en alldeles sagolik tonfisk! Det är inte ofta man stöter på det, tycker jag. Tonfisk är något jag brukar beställa mot bättre vetande, i hopp om att just det här stället vet hur man gör den. 

dejtkväll på da peppe i gamla stan

Så! Det var allt vi hann med den kvällen. Jag tycker tiden går så fort när man kopplar bort tankarna på barnen, det blir en välbehövlig mental paus från det som annars samsas med jobbet om det aktiva medvetandet nästan dygnet runt. 


Presenteras i samarbete med

Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle ”flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

”Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

”Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

”Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. ”Tänk om han ramlar ner.”

”Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. ”Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från ”the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

”Var är Adrian?” sa jag.

”Jag vet inte,” sa Björn. ”Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

”ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

”Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. ”Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

”Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

”Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

”Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

”Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

AW med burlesque på Dramatenbaren – ibland är det bara hål i huvudet att säga nej

Jag nämnde min AW med Anna förut. Den inföll i torsdags och jag vill så gärna berätta om den! Den har absolut INGENTING med barn att göra, men ALLT med en trött småbarnsmors behov av att får vara någonting annat ibland. Bara kvinna. Bara jag – tillsammans med en av mina absolut bästa vänner.

Egentligen är AW något som går fett bort, för att vara rak, eftersom det betyder att jag sannolikt kommer hem mitt i natten (dvs efter kl 21:30) och möjligen förtär mer än det halva glas vin som jag på min höjd brukar orka med i vanliga fall. Men ibland är tillfället för bra, ibland är smällen (smällarna) man får ta som konsekvens(er) för dylika utsvävningar värt det.

Ibland är det bara hål i huvudet att säga nej.

Det vackra med burlesque

Det är inte första gången jag besöker en burlesqueshow. Fräulein Frauke anordnar regelbundet shower och event, och Anna är något av ett fan.

Jag älskar burlesque. Jag älskar magdans. Det är förvisso inte samma sak, men alltså kläderna, och pärlorna, och sminket, och hyllningen till kvinnokroppen som båda innebär (i dagens form), gör mig nästan lyrisk.

Burlesque på Dramatenbaren – showen

burlesque på dramatenbaren
Fröken Frauke tänder ett ljus för Josefin Nilsson, och för alla våra systrar, innan showen drar igång. Hon var också noga med att påpeka att Dramaten och Dramatenbaren inte drivs tillsammans och Dramatenbaren har alltså inte någon koppling till det som nu är aktuellt.

De var tre kvinnor som uppträdde, plus Fraukes far på piano;

Miss Delta Daggers

burlesque på dramatenbaren

Du måste höra henne sjunga! Det var så att stråna reste sig på hela kroppen. Kolla hennes instagram, där finns filmer med sång.

Miss Diamond, AKA Faboulus Mrs M

burlesque på dramatenbaren

Starkt. Hon är nästan generande duktig. Fascinerande hur mycket pärlor det går att hänga på henne utan att det blir för mycket (älskar pärlor).

Fräulein Frauke

burlesque på dramatenbaren
Anna: ”Oj oj ooooj …! Alltså det är är så kinky på så många sätt!”

Mer teatralisk. Sjunger jazz och är värdinna och driver Fräulein Frauke Presents – en klubb som jag mer än varmt rekommenderar för den som söker underhållning, varm och glad atmosfär med en ovanligt blandad publik. De kör burlesque på Dramatenbaren vid flera tillfällen, och säkert på andra ställen också, men jag känner dem bäst från Nalen och mitt första nyår med Björn.

Vårt första nyår. Detta är INTE vad jag ser i spegeln nu för tiden. Tur att det finns foton. Och minnen.

Konsekvensen

Jag kom hem strax efter 22 och tre glas cava. Allt väl. Morgonen därpå väckte Simon mig på ett ganska obehagligt sätt, och konsekvensen, förutom ”jag jobbar hemifrån idag” och en desperat middagsvila kl 11:30, blev inköp av två stycken ”sömntränare” på nätet. Vi får se hur det går med dem. Återkommer i ärendet.


Uppdatering

Läs om hur det gick med sömntränarna här – världens bästa grej!

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en ”sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 


*ej sponsrat

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm

Spa-massage (och hotellnatt)

I lördags var jag på spa-massage-behandlingen som jag fick av Björn i mammagåva efter Adrian.

sparadiset östermalmSparadiset Östermalm ligger i en källare utan fönster, vilket hör och häpna bidrar till mysfaktorn. Det tror man inte när man ser ingången, men så är det.

Bildkälla: Sparadiset**

Mina förväntningar inför behandlingen var egentligen inte mer än att

  1. få massage lääääng utan att behöva böna och be då och då
  2. bli masserad till och med på fötterna
  3. lossa spänningen i nacken som legat och stört i flera veckor
  4. vara tyst

Dessa möttes, med råge. Stället är ganska litet och trångt, men fyllt med gångar, smårum, nivåskillnader i golvet och regnskogs(?)inspirerad inredning som gör att det blir en upplevelse att vara där. Jag tänkte inte på det som en källare en enda gång.

Vi började med en fotbehandling/massage i ”Afrika”. Jag gissar namnet på rummet. Jag blir alldeles groggy av fotmassage, det är bland det absolut bästa som finns.

Hon som tog hand om mig – samma tjej genom hela behandlingen – var tyst, metodisk, och mycket respektfull. Med det menar jag att trots att jag var halvnäck så såg hon inte mig halvnäck en enda gång. Det var täcken och filtar och handdukar inblandade på ett sätt som tillåter även den blygaste kvinna att känna sig bekväm.

Det är ett par engångstrosor som ligger bakom blomman på den bäddade massagebänken – det var skillnad, kan jag säga, på dem och senaste gången jag drabbades av engångstrosor* – och med dem på var jag ganska glad att ingen såg mig. Nån sorts halvstring i tygpapper, jag tog sönder dem till hälften när jag drog på dem men det gjorde inget.

Bodyscrub följde på detta; en varm produkt, möjligen massageolja, hälldes över benet och sen strösslades det med nåt som kändes som grov sand eller torr lera, och sen skrubbades det så att det inte gjorde ont, men det ilade liksom ända under hakan.

Sen beordrades dusch, och jag fick veta när jag reste mig att det var grovt havssalt som pärlor från ett trasigt halsband från kroppen när jag trippade bort mot duschen.

Under tiden bäddade hon om, och sen var det klassisk massaaaaaaaage i jag vet inte hur länge, men hon var grundlig.

Sen blev det ansiktsbehandling, och huvudmassage. Alltså jag kan ungefär lika mycket om ansiktsvård som jag kan om bilmotorer – dvs namnge de flesta delarna, vet vad de är till för och vad som är direkt superdåligt för dem – så jag fick en lite kurs som jag redan har glömt i hur man bör sköta sitt ansikte för att det ska hålla längre samt en lista med de produkter som hon använt.

Bästa mammagåvan

Jag rekommenderar det. Det behövs!

Jag berättar om hotellet och det imorn, för nu orkar jag inte skriva längre. Det håller på att bli för sent.

 


*dvs förlossningstrosorna

**ej sponsrat