Etikett: dejt

Barnfri dejtkväll med spöken i Gamla stan (och om att göra saker ihop)

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu

Gammal lärdom: dejtkväll

Jag minns inte om jag redan berättat, men när jag jobbade hos en av mina au pair-familjer så hade föräldrarna där en grej för sig som jag entusiastiskt la på minnet; de hade barnvakt (dvs mig) varje lördagkväll och de gick ut, oavsett vad. De förklarade att de kommit överens om att hur trötta eller olustiga de än kände sig, så skulle de ut tillsammans. Det var mindre viktigt vad de gjorde, så länge de kom hemifrån och var tillsammans.  Det slog mig att det här var deras sätt att ta hand om sin relation, och jag tänkte att det där var något att ta med sig. 

Trots det har vi varit dåliga på det tidigare, men det är bättre nu och en lördag före Kläppenveckan hade vi barnvakt igen, dvs dejtkväll. Inför det så var det lite min tur att fixa fram en plan, det har mest varit Björn som fixat på sistone. Men så här års kan vi inte klättra ute – vi är inte såna klättrare – och restaurang gör vi liksom varje gång.

Måste hitta på nåt nytt, tänkte jag och googlade på tips om bra aktiviteter för dejter, eller första dejten, och hittade till slut den geniala idén att – håll i dig – turista i vår egen stad. Stockholm är stort så även om vi gjort en hel del så måste det ju finnas mängder med grejer att hitta på, tänkte jag glad i hågen och började nysta.

Jag hittade Stockholm Ghost Walk som skulle vara från 7 år, tror jag, och tänkte såklart i egenskap av förälder att det kanske är nåt för pojkarna när de blir lite äldre.

Dejtkväll med spöken i Gamla stan

Jo, jag hittade alltså att man kunde gå spökvandring i Gamla stan. Det är knappast nåt vi gör på varje dejt vi har, så jag tänkte att det kunde bli mysigt. 90 minuters promenad med många stillastående stopp, och den helgen så var det fortfarande kallt ute, dvs ett par minusgrader, så det blev lite kyligt efter en stund. Inte så farligt, tyckte jag. Svinkallt, tyckte Björn som av dunkla anledningar valt jeans och sommarskor som lämplig mundering efter att jag sagt “tänk på att vi ska gå runt på promenad i 90 minuter, och det är ganska kallt ute”. Han var inte helt nöjd med beslutet.

dejtkväll med spökvandring i gamla stan

Hursomhelst så måste jag ge guiden bra betyg. Hon drev hejdlöst fräckt med danskar, män, sig själv, en gruppdeltagare som var halvdansk – dvs skåning – samt Björn. 

“Och, mina vänner! Vad är värre än pesten? Kan ni komma på något?” hojtade hon till hela gruppen, som jag vill minnas bestod av 16 uppmärksamma själar.

“Syfilis,” sa Björn glatt.

Guiden, även kallad Majsan, tappade tråden och gapskrattade. Efter det kallade hon Björn för Syfilis, och det ska till en hel del skicklighet för att lyckas med det utan att förolämpa.

“Nej! Jag tänker på dansken! Eller det kan man undra vad som är värst; syfilis eller danskarna,” fortsatte Majsan ogenerat till sin publiks, på vissa håll något stela, leenden och redogjorde så för Stockholms blodbad.

Vi lyssnar ibland på en historiepodd, jag och Björn, och med det som bakgrund kunde jag uppskatta de historiesnuttar som den guidade turen innehöll. Många av dem, dittills okända för mig – som till exempel att det spökar på översta våningen på ett hotell som just nu håller stängt, eller att grunden till många av husen är lagda med gravstenar eller runstenar och annat ready-to-use-material – gick ändå att knyta till sånt som vi redan hade koll på.

Vi hade trevliga 90 minuter omkring i Gamla stan, men är det nåt för barn? Nej, det skulle jag inte säga. Det var barn med, yngsta gissade ålder var 12 år, men de såg måttligt roade ut. Det var mer en mörk historisk vandring än en spökvandring, om vi säger så.

Middag på restaurang

Vi gick till en italiensk restaurang för middag – vi måste ju trots allt äta, och vad är väl en dejtkväll utan en restaurang? – och vi hamnade på Da Peppe i Gamla stan. De hade en alldeles sagolik tonfisk! Det är inte ofta man stöter på det, tycker jag. Tonfisk är något jag brukar beställa mot bättre vetande, i hopp om att just det här stället vet hur man gör den. 

dejtkväll på da peppe i gamla stan

Så! Det var allt vi hann med den kvällen. Jag tycker tiden går så fort när man kopplar bort tankarna på barnen, det blir en välbehövlig mental paus från det som annars samsas med jobbet om det aktiva medvetandet nästan dygnet runt. 

Presenteras i samarbete med

Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.

Jag fyllde år – överraskningsdejt på Vassa Eggen

Skriva ikapp

Som sagt så har det varit dåligt med internet och tillfälle att skriva på senaste. Det är fantastiskt att vara på landet med familjen, till exempel, men det blir inte så mycket vila direkt … En ska väl inte klaga, småbarnslivet är inte känt för sina sena mornar och överflöd av egen tid utan krav.

Hursomhelst, det här med att ”skriva ikapp”, för att liksom hinna med att redogöra för allt vi gjort och inte gjort känns lite som att spela tamburin, tappa takten för att man får en trumpinne i huvet, och sen skaka ikapp tills man är i fas; som om taktslagen var fotsteg på en löparbana. Det känns, med andra ord, meningslöst. Jag gillar själv inte att läsa uppstolpade redogörelser à la årskurs fyra, ”först gjorde vi det här, sen gjorde vi det här, sen det, sen det. Se det. Det var kul.”.

Men. Min födelsedag förtjänar såklart en notis.

Min födelsedag

Nu är jag 37 år. Det känns som främmande siffror när jag tittar på dem, som vanligt.

37. 37 … Nej, jag kan inte identifiera mig med dem mer än jag kunde för ett par veckor sen. Varför ens hålla på.

Björn säger att han har svårt att hitta på presenter till mig, medan jag säger att jag inte önskar mig prylar så mycket som tid med honom – utan barnen. Vi är i desperat behov av det; pojkarna låter oss sällan prata till punkt och bästa sättet att berätta något för Björn när Simon är med, är att titta Simon i ögonen medan man pratar så att han tycker att man ”berättar för honom också”. Sen blockerar han samtalet genom att fråga ”varför” tills jag glömmer bort vad jag egentligen hade på hjärtat.

Jag firades, och vi firade

Traditionen trogen kom de in och sjöng för mig. Inte Adrian, för han låg redan bredvid mig sen kl 04:30 och petade mig i pannan med sina nappar, men Björn och Simon sjöng och Simon deltog förtjust. Ingen skriksång, inget hopp och studs och jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv, utan koncentrerat och glatt.

Jag fick en bricka med varm choklad, ett paket och ett tänt juleljus i knät, som knappt hann landa innan det placerades på ett säkrare avstånd från alla.

På eftermiddan kom mamma för att barnpassa; Björn hade ringt en taxi och så åkte vi in till stan.

”Vart ska ni?” sa taxichauffören.

Björn gav adressen.

”Vilket ställe ska ni till?”

”Det är en hemlis,” sa Björn. Chauffören var inte bekant med det ordet.

”Vaddå? Vilket ställe ska ni till?” sa han igen.

”Det är en hemlighet! En överraskning till mig för jag fyller år idag!!” sjöng jag från baksätet. Björn log, och chauffören började berätta om sin fru som bara svettas när han fryser. Hur detta var relevant försvann i språkförbistringen, men vad gör det.

Vassa Eggen

Taxin släppte av oss utanför, och jag fattade direkt att vi skulle dit eftersom stället stått på vår lista över restauranger att prova ganska länge nu. Vi var såklart först på plats.

”Förr stängde vi ställen, nu öppnar vi dem istället,” skrattade Björn medan vi satt med varsitt glas i baren och pratade minnen.

vassa eggenvassa eggenVi tog med glasen till bordet, man gav oss menyer men jag visste redan. Råbiff. Jag är en riktig sucker för råbiff, ända sedan den där resan till Paris samma år jag träffade Björn och Aude tog med mig till Paris ”bästa restaurang om man gillar råbiff”, vilket hennes kille gjorde.

Vinet vi råddes att ackompanjera maten med fanns först inte kylt, så vi fick testa 2 andra viner först men när vi inte gillade dem så lyckades vår servitör gräva fram en kyld tipsad flaska ändå och det blev jättebra. Tog ingen bild på den så kan inte säga vad det var men gott var det i alla fall.

vassa eggen tonfisk

Tonfisk till förrätt; den var jättegod och precis sådär rå i mitten som den ska vara. Brödet är deras glutenfria bröd, det var svampigt som glutenfritt bröd tyvärr ofta är men inte torrt och inte otrevligt (som glutenfritt bröd lätt blir).

vassa eggen råbiff

Råbiff. Bäst av dem jag testat i Stockholm hittills, men fortfarande inte riktigt som den jag minns från Paris. Nu är det dessutom så länge sen att jag kanske bara jagar ett minne, och då blir det svårt att hitta det man letar efter. God var den i alla fall. ”Råbiff VE-style” hette den, och Björn sa att det kanske står för ”Vägra Egg”, eller kanske ”Våga Eggvägra”.

vassa eggen pommes

Minnen

Vi satt kvar en stund efter maten – jag var för mätt för att orka röra på mig – och pratade mera minnen. Från tiden innan vi kände varandra. Eftersom vi träffades förhållandevis sent i livet, Björn är dessutom 10 år äldre än mig, så har vi hunnit med mycket på varsitt håll och det finns så många anekdoter och grejer att berätta. Problemet är att vi inte minns de flesta av dem. Sen är det lätt att tänka att varje minne vi delar med oss av måste ha en poäng, eller en punchline, eller åtminstone vara relevant apropå något annat som vi redan pratar om, och då kommer många minnen aldrig över tröskeln.

vassa eggen

Sakta vi går genom stan

Vi tog oss ut efter ett tag i alla fall, och fick en vattenflaska i handen när vi lämnade entrén (tack och bock). Klockan var runt 21:30 men sommarkvällen var ändå fuktigt varm när vi strosade hand i hand längs gatorna. Det spelades musik från olika ställen, stan var på intet vis sömnig och vi övervägde att sätta oss nånstans men tvingades inse att vi inte orkade. Vi tog en taxi hem, lyssnade på mammas redogörelse för hur kvällen hade gått hemma (bra) och somnade väl till 23.

Underbar födelsedag. Hurra för mig.

4-årsjubileum på Djuret

Jag känner att jag ligger redigt efter i dagarna här, men… vem bryr sig.

4-årsjubileum

Björn och jag har haft svårt att komma ihåg när vi träffades, alltså vilket ÅR vi träffades – och då har vi inte varit tillsammans särskilt länge med tanke på hur mycket vi hunnit med – men nu har vi enats om att det var den 5e juni 2013 och således är detta inlagt i den gemensamma kalendern och tillika omöjligt att glömma. Någonsin.

För 4 år sen, alltså, gick jag på en träff med en kille som kontaktat mig på Pannkakan. Jag åkte dit utan förväntningar. Det var EN av hans bilder tillsammans med löftet om att dricka Amarone på en vinbar som fick mig att tacka ja.

Vinbaren hade stängt, så vi gick till Piren istället. Jag blev kvar hela eftermiddagen, och hela kvällen. Jag glömde bort att äta middag, vilket för mig är omöjligt. Och jag fick åka hem utan kyss.

Anyway, 4-årsdagen inföll förra måndagen och mamma accepterade att vara barnvakt åt bägge pojkarna själv så att vi skulle kunna gå ut på restaurang, och liksom umgås som två vuxna människor.

Vi gick till ”Djuret” i Gamla Stan.

Vill bara säga att vinet var himmelskt och lokalen intim och mysig, men maten levde inte upp till ens skuggan av sitt eget rykte. Gå inte dit, inte om du vill äta mat i alla fall.

Vinet, i alla fall det som fick mig att förlåta dem allt och lite till, blev jag tvungen att be henne hämta igen så jag kunde fota underverket. Ett rött bubblande dessertvin, sött men inte godisvarning, friskt och alldeles, alldeles underbart…!

Vi hade det jättemysigt, satt och småpratade och ventilerade tankar om Italienresan i juli… Har jag sagt att vi ska till Italien snart? Vi ska till Italien snart, om några veckor. Längtar så jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Hursomhelst, Jonas kom för att hjälpa mamma med pojkarna strax före kl 20, men då var allting i princip redan klart. Vi kom hem till 21:30, och allt hade gått jättebra tyckte hon men jag märkte att hon var lite uppe i varv, ungefär som man kan vara efter en träning. Hon verkade inte helt avskräckt från att vara själv en kväll i alla fall, även om sällskap såklart är att föredra.

 

Barnfri dejt på Drottninggatan i lördags

I julas fick jag och Björn en barnfri dejt, dvs en smartbox med ett restaurangbesök av mamma, Jonas och Monica. Eftersom barnvakt av båda barnen ingick och Adrian ännu var så liten i julas, samt att det är klurigt att koordinera 3 människor att dyka upp på samma plats vid samma tillfälle, så har vi väntat tills nu för att utnyttja det.

Restaurang Waipo, som vi skulle till i lördags, ligger på Drottninggatan och eftersom det här var kvällen efter attentatet kom vi på att man kanske borde kolla att de inte hade stängt, men de hade öppet som vanligt.

Vi gick hemifrån vid 16 för att ta bussen. Jag kunde gå utan väska, och bära min vackra rödluvekappa utan att få den märkt av små leriga gummistövlar – precis som förr. Björn kammade undan den där luggen som frisören senast, fullständigt oförklarligt, tyckt passade honom och konstaterade att han köpt för stora snyggskor.

På bussen komponerade vi ihop ett instruktionsblad för Adrian på sms innan vi sa att vi skulle släppa barnen för en stund.

Vi hinner i princip aldrig prata med varandra längre. Det var väntat, förstås, men såna här små andningshål blir då i det närmaste magiska. Och det är väl klart att vi pratade om barnen, men det var långt ifrån det enda ämnet som berördes under kvällen och det kändes himla bra att få bekräftat att vi fortfarande har annat att säga varandra.

Först gick vi mot nåt ställe på Vasagatan som jag mindes luddigt från mitt förra liv, men så passerade vi detta:

Jag tvärstannade, pekade med hela armen och började nästan låta som Simon (”Dä! Däää!!”). Jag babblade entusiastiskt om copy-paste från Paris och åh åh de kanske har rosé och vi kan väl gå och titta?

Le Relais de la Gare

De hade rosé, och lite drinkar, men framför allt hade de känslan. Stället är så mitt i prick TYPISKT, så det kändes lite som att komma hem. För mig.

Jag satt och myste, och sålde utan problem in att jag och Björn skulle åka till Paris över en långhelg utan barnen. Vi satt och drömde en stund innan verkligheten kom ikapp:

”Men det är väl ett par år kvar till vi kan göra det.”

Man vill ju kunna slappna av och inte tänka på barnen hela tiden, och då måste de vara lite äldre. Så det är minst 3 år till dess… men man får drömma under tiden. Var sak har sin tid, eller?

Waipo

Det var mycket folk i stan, tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig sådär dagen efter. Inte smockat men definitivt inte glest. På pendeln på vägen in sa vi att av alla dagar det här året så var vår kväll förmodligen den säkraste att vara i city.

Vi hade bord kl 18; ingen mening med att inbilla sig att vi ska orka vara ute länge bara för att vi fick det. Stället ligger mitt på turiststråket som sagt, de hade låga fåtöljer vid låga bord och man fick liksom vika ihop sig för att komma ner på sin plats. Serveringspersonalen var trevlig, hjälpsam, och de flesta led av ryggsmärtor (pga låga bord).

Deras grej var kinesisk tapas, maten var god men vissa rätter mer än andra. Tonfisken till exempel. Det slutade med att jag beställde in en till som Björn inte fick röra.

Efterrätten förtjänade en matbild.

Beskrivningen i menyn inkluderade ordet ”fluffig”, och menyförfattaren och jag har helt klart olika uppfattningar om vad det betyder men gott var det. Glass på grönt te är inte min grej däremot.

Uppe långt in på sena natten

Kl 19:45 frågade jag Björn vad klockan var, för då kändes det som att den måste närma sig 21:30. Minst.

”Hur länge får vi vara ute?” sa han.

”Jaa… Ett bra tag till i alla fall, skulle jag tro.”

Vi kämpade på som två trasor i våra låga fåtöljer innan vi 45 min senare bedömde att vi kunde dra hem med gott samvete.

Vi var hemma 21:30. Det hade gått bra med barnen – det ju knappast så att man kommenterar detaljer eller så när man fått välsignelsen av barnvakt en hel kväll, men Adrian somnade utan sin kvällsflaska så Björn var uppe både vid 00:30 och 05:30 med honom. Men det var det värt, i alla fall för mig som sov i gästrummet.

Nu försöker vi få till att boka ett nytt tillfälle med barnvakt på samma sätt, för det var så skönt att få rå om oss själva en stund och höra vad den andre säger.