I julas fick jag och Björn en barnfri dejt, dvs en smartbox med ett restaurangbesök av mamma, Jonas och Monica. Eftersom barnvakt av båda barnen ingick och Adrian ännu var så liten i julas, samt att det är klurigt att koordinera 3 människor att dyka upp på samma plats vid samma tillfälle, så har vi väntat tills nu för att utnyttja det.
Restaurang Waipo, som vi skulle till i lördags, ligger på Drottninggatan och eftersom det här var kvällen efter attentatet kom vi på att man kanske borde kolla att de inte hade stängt, men de hade öppet som vanligt.
Vi gick hemifrån vid 16 för att ta bussen. Jag kunde gå utan väska, och bära min vackra rödluvekappa utan att få den märkt av små leriga gummistövlar – precis som förr. Björn kammade undan den där luggen som frisören senast, fullständigt oförklarligt, tyckt passade honom och konstaterade att han köpt för stora snyggskor.
På bussen komponerade vi ihop ett instruktionsblad för Adrian på sms innan vi sa att vi skulle släppa barnen för en stund.
Vi hinner i princip aldrig prata med varandra längre. Det var väntat, förstås, men såna här små andningshål blir då i det närmaste magiska. Och det är väl klart att vi pratade om barnen, men det var långt ifrån det enda ämnet som berördes under kvällen och det kändes himla bra att få bekräftat att vi fortfarande har annat att säga varandra.
Först gick vi mot nåt ställe på Vasagatan som jag mindes luddigt från mitt förra liv, men så passerade vi detta:
Jag tvärstannade, pekade med hela armen och började nästan låta som Simon (”Dä! Däää!!”). Jag babblade entusiastiskt om copy-paste från Paris och åh åh de kanske har rosé och vi kan väl gå och titta?
Le Relais de la Gare
De hade rosé, och lite drinkar, men framför allt hade de känslan. Stället är så mitt i prick TYPISKT, så det kändes lite som att komma hem. För mig.
Jag satt och myste, och sålde utan problem in att jag och Björn skulle åka till Paris över en långhelg utan barnen. Vi satt och drömde en stund innan verkligheten kom ikapp:
”Men det är väl ett par år kvar till vi kan göra det.”
Man vill ju kunna slappna av och inte tänka på barnen hela tiden, och då måste de vara lite äldre. Så det är minst 3 år till dess… men man får drömma under tiden. Var sak har sin tid, eller?
Waipo
Det var mycket folk i stan, tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig sådär dagen efter. Inte smockat men definitivt inte glest. På pendeln på vägen in sa vi att av alla dagar det här året så var vår kväll förmodligen den säkraste att vara i city.
Vi hade bord kl 18; ingen mening med att inbilla sig att vi ska orka vara ute länge bara för att vi fick det. Stället ligger mitt på turiststråket som sagt, de hade låga fåtöljer vid låga bord och man fick liksom vika ihop sig för att komma ner på sin plats. Serveringspersonalen var trevlig, hjälpsam, och de flesta led av ryggsmärtor (pga låga bord).
Deras grej var kinesisk tapas, maten var god men vissa rätter mer än andra. Tonfisken till exempel. Det slutade med att jag beställde in en till som Björn inte fick röra.
Efterrätten förtjänade en matbild.
Beskrivningen i menyn inkluderade ordet ”fluffig”, och menyförfattaren och jag har helt klart olika uppfattningar om vad det betyder men gott var det. Glass på grönt te är inte min grej däremot.
Uppe långt in på sena natten
Kl 19:45 frågade jag Björn vad klockan var, för då kändes det som att den måste närma sig 21:30. Minst.
”Hur länge får vi vara ute?” sa han.
”Jaa… Ett bra tag till i alla fall, skulle jag tro.”
Vi kämpade på som två trasor i våra låga fåtöljer innan vi 45 min senare bedömde att vi kunde dra hem med gott samvete.
Vi var hemma 21:30. Det hade gått bra med barnen – det ju knappast så att man kommenterar detaljer eller så när man fått välsignelsen av barnvakt en hel kväll, men Adrian somnade utan sin kvällsflaska så Björn var uppe både vid 00:30 och 05:30 med honom. Men det var det värt, i alla fall för mig som sov i gästrummet.
Nu försöker vi få till att boka ett nytt tillfälle med barnvakt på samma sätt, för det var så skönt att få rå om oss själva en stund och höra vad den andre säger.