Måste bara berätta, apropå gårdagens inlägg om simlekis, hur det gick för Simon på simningen igår!
Igår kväll var det som sagt dags för simlekis för Simon igen. Det är fortfarande samma succé, och han är mer bekväm i vattnet. Det märks på flera sätt. Särskilt det här med att han vågar hänga själv från bassängkanten och sen skjuta ifrån med fötterna från väggen och liksom ”hoppa” eller kasta sig till mig.
Igår då, precis innan vi skulle gå upp, felbedömde både han och jag avståndet till varandra – eller, jag trodde att jag hade minst en sekund till på mig att inta position – så Simon kastade sig ut i vattnet. Halvvägs insåg han att han inte skulle nå mig, så då drog han in armarna mot kroppen och försvann under vattnet.
När jag kom fram, typ två hela sekunder senare, då hängde han i vattnet med hjässan 10 cm under ytan och cyklade på som om han aldrig hade gjort annat än att trampa vatten. Jag drog upp honom, han spottade och fräste lite och gav ifrån sig ett irriterat ”UÄÄ”, och sen var det bra.
Två saker var bra med det här:
Han lärde sig att han klarar det, och det blev ingen grej – eller jag säger att det inte blev en grej men det blev det ju; jag var så impad och så ohanterligt stolt att jag liksom nästan tjöt av glädje och dränkte honom i beröm istället.
Han sjunker inte som en sten. Jag hade trott – oklart varför, men antagligen pga mjukt mammahjärta – att han skulle sjunka som en sten till botten och bli liggande stilla. Fullständigt logiskt.
Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.
Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.
Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.
Succé
Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.
När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.
Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.
Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.
Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle ”flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.
Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
En del har vattenvana, andra har annan vana
Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.
Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.
Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:
”Får han vara där uppe?”
Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.
”Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”
”Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. ”Tänk om han ramlar ner.”
”Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. ”Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.
Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.
