Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen


* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

Sammanfattning av solohelg med massa besök

I fredags var det sommar. Det var kanske samma för alla överallt – jag vet att Björn hade det lite jobbigt i Tallinn med bara svarta jeans och skjorta i packningen och med ett hotellrum precis under takbjälkarna. Du vet sådär varmt att man börjar tänka saker som ”jag kanske är mer av en vintermänniska när allt kommer omkring” och så.

Syssling-Anna kom över vid 16 och underhöll Simon medan jag lagade mat, med Adrian på köksgolvet, och sen kom Niclas lagom till middan. Vi åt inne, eftersom vi saknar både paviljong och tillräckligt parasoll. Fortfarande. Men melonen åt vi ute i alla fall.

I lördags kom barnens farmor Annette på eftermiddan och hon stannade över natten. På kvällen premiärbadade vi båda barnen tillsammans för första gången; vi har skaffat en badstol till Adrian så att man törs släppa honom.

Det gick jättebra, ända tills Adrian tappade humöret fullständigt. Antagligen för att Simon snodde hans leksaker hela tiden. Han tog sina stämband till nya höjder medan Simon öste vatten på sin farmor tills hon efter många varningar tröttnade och avslutade badet, varpå Simon också tappade det fullständigt och blev skogstokig där i karet och vägrade kliva upp. Så han fick sitta kvar.

Jag smorde in Adrian, klädde på honom, lyfte tillbaka skötbordet, torkade vatten på golvet, plockade tillbaka kläder, laddade med blöjor, och höll på. Simon satt kvar, i ett nu ganska kallt och framför allt tomt badkar, med huvudet bakåt och vrålade krokodiltårar så att vi fick gömma badkarsproppen.

Men som sagt, det gick bra, över lag. I söndags åkte Carina hem vid 9, och farmor stannade till efter lunch. Sen kom Björn hem innan Simon vaknade. Nu har han pratat om sin pappa i 2 dagar, och när han var ledsen på föris igår hade han ropat på pappa istället för på mig.

Det är väl som jag sa på skämt till en kompis som också har en liten son; njut av den första tiden, för sen vänder han sig mot pappa och eftersom han är pojke går det aldrig över. Typ.

Och som jag saknade Björn…! Jag trodde inte jag skulle det, alltså inte så mycket för min solohelg varade bara 3 nätter och det var ju folk här hela tiden, men jo.