Första besöket på Kolmården
Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge.
Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.
Listan
Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn.
Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre.
Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:
“Packade du ner framhjulet till vagnen?”
“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”
Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.
Vägen dit
Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen.
Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.
På plats
Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga.
Bergochdalbanan Godiståget
Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana.
“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.
“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”
“Va? Vill du?”
“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”
“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”
I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.
På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.
Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.
På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.
Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.
Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt.
“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”
Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.
“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.
Elefanterna!
Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet.
Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt.
Slutspurten
När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen.
Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.
“Mamma?”
“Ja?”
“Jag vill åka Godiståget.”
“Va? Vill du?!”
“Ja. Blir du glad då?”
“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”
“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”
“Ok. Nu eller?”
“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”
Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.
“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!”
Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.
Hemma igen
Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning.
“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten.
“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”
“Vad är det?”
“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”
Man kan alltid drömma.
1 thought on “Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården”