Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu*
Klättringen är på uppgång
Vi har knappt varit iväg och klättrat i år alls. Jag är lite osäker på varför, men vi har väl haft annat att tänka på och när man väl tappat klättringsbladet ur den mentala pärmen för möjliga aktiviteter till helgen så … ja, vad ska jag säga.
Vi har tänkt rätt länge nu att vi vill ut och klättra igen, jag och Björn. Förra sommaren var pojkarna inte så sålda på klättringen utomhus och inomhus var de väldigt trögstartade (utom den där enda gången på väg hem från stugan, då), så vi bestämde plötsligt att vi skulle iväg bara han och jag.
Barnfri klättringsdejt
I lördags bokade vi barnvakt och åkte till Ryssgraven norr om Stockholm. Det är ett väldigt fint ställe, man klättrar precis vid vattnet, och vi var där med pojkarna en gång förra sommaren så det går att klättra där med barn också.
Vi klättrade lätta leder, ringrostiga som vi är, och jag tänkte att istället för att hålla på och utmana mig själv så vill jag bara hitta till där det är roligt. Även om mitt huvud minns hur kul jag tycker att det är, så hade kroppen glömt, men mot slutet av dagen mindes den också. Men ett skrubbsår på foten, ömmande hälar och värkande fingertoppar stod jag och log lyckligt mitt på klippan, och svor för sjuttioelfte gången att det här ska jag göra oftare. Det här är kryddan jag behöver i min vardag.
När vi kom hem och berättade vad vi hade gjort så visade vår barnvakt lite intresse för det hela. Hon har aldrig klättrat alls, så vi pratade på om klättringen och hur man kan komma igång eller prova på på egen hand om man vill. Jag funderar på om hon skulle vilja följa med oss nån gång, och liksom testa själv också. Vi får se, hon är en aktiv tjej så kanske.
Blodad tand och inspiration
Dagen därpå var vi sega i starten hela familjen, det har blivit så under semestern, så klockan var redan 9:45 när jag kom på att vi kunde åka till klätterhallen.
“Pojkar! Vill ni åka och klättra?”
“JAAA!!”
De är vanligtvis svårvallade mot ytterdörren men nu gick det bra och vi kom iväg ganska fort; så pass fort att jag reflekterade över det.
Väl på plats i klätterhallen fick de välja de rep där de ville klättra, och de tröttnade inte ens när vi pysslade med deras selar (som är jättekrångliga att ställa in storlek på). Väl inknutna och drillade i “säkring klar”/”jag klättrar”-rutinen så liksom studsade de uppför väggen. Jag bara stod och gapade. Va fan, hur? Har de tränat i smyg?
De är äldre, det är den enda förklaringen jag kommer på. Efter en kort instruktion lärde sig Simon att studsa ut från väggen med fötterna medan jag firade ner honom, istället för att långsamt hasas mot väggen hela vägen ner som han gjorde förut. Adrian jojoklättrade hela vägen upp gång på gång, Simon hängde och klängde och var upp flera gånger han med.
Det roliga var att de till och med klarade att ta sig upp på ett ställe på bouldringdelen (låg klättervägg med tjock matta och utan rep), och jag och Björn stod och vågade drömma om att åka på klättersemester hela familjen när de blir äldre.
“Det var nog för att vi var iväg utan dem igår som de ville åka hit idag,” sa Björn. “Vi har nog inspirerat dem.”
Jag tror han har rätt – så nu ska jag nog ta och sätta upp den där klätterlisten för fingerträning som jag köpte förra året så att jag kan småträna hemma. Det är lite trist när man vill så mycket men inte orkar.
*Presenteras i samarbete med
