Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

”Har du samma vingbredd som en örn?”

Dagen då jag valde att ta bilen till barnläkaren

I onsdags förra veckan var vi på besök hos barnläkaren på Alva barnklinik. Anledningen var Simons never ending hosta och Adrians tendenser att ta efter den.

Vi hade tid kl 08:30 på Sabbatsberg. Sabbatsberg ligger på andra sidan Brommaplan från oss.

Korsningen från Helvetet

Låt mig berätta, för dig som inte känner till den delen av Stockholmsområdet – eller för dig som inte är från Stockholm kort och gott, för Brommarondellen är ÖKÄND för sin förmåga att driva trafikanter till vansinne på rekordkort tid – om Brommarondellen, även känd som Korsningen vid Brommaplan, alternativt Korsningen Från Helvetet.

Den ser kanske oskyldig ut, men här kuggar folk sina uppkörningar på löpande band. Jag kan inte redogöra för VARFÖR det är så svårt, men jag är säker på att bilden (källa: Google Earth) är tagen kl tidigt, på sommaren, och det är ändå trafik.

Det är en fantastisk flaskhals. Alla som ska till och från Ekerö måste åka där. Alla som ska från vårt håll in mot eller från stan måste åka där. Och sen har vi alla andra som också bara MÅSTE hänga där.

Så svårt är det inte att köra i en rondell, ändå, men Brommarondellen har troligen en magisk vägspärr på varenda ansluten väg som får en att glömma hur man gör, tappa tålamodet med alla andra som drabbats av samma tillfälliga amnesi och chansa vårdslöst på allt som förefaller förkorta tiden som man måste befinna sig på området.

Under rusningen är det katastrof. VARJE DAG.

3 alternativ

  1. Jag tar bilen hela vägen till Alva. Jag kommer få sitta i rusningen vid Brommaplan, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste åka 07:15 senast.
  2. Jag åker kommunalt; buss och pendel. Jag kanske inte får plats på bussen med tvillingvagnen, och pendeln kanske inte kommer i tid, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste gå 07:10.
  3. Jag tar bilen till pendeln. Fördelar: jag behöver inte oroa mig för bussen, och slipper vänta på den på väg till föris efter läkarbesöket. Nackdelar: mycket meck med barnvagn och barn i och ur bilen, samt mycket folk på pendeln. Och pendelns oberäknelighet förstås. Jag måste åka 07:10 senast.

Bilen vann

Bilen vann tävlingen med knapp marginal, eftersom bilen går när vi sätter oss i den, och eftersom eventuella härdsmältor, utbrott och annat kul är mindre stressande om man slipper hantera dem i rusningen på tåget.

Jag sov jättedåligt på natten, det kändes som att den var mer ansträngande än vilsam så morgonen bjöd inte på så mycket humörbuffert från min sida. Jag vägrade acceptera att det skulle ta en (1) timme (!!?) att köra till Sabbatsberg, när det i vanliga fall skulle ta max 30 min, så vi åkte hemifrån kl 07:37.

Kl 08:14, efter mycket svordomar, otålig kökörning och frenetiskt tedrickande, satte Simon i halsen där bak. Trodde jag.

”Mammaaa…?” hulkande kvälj-ljud. ”Mammaa…! MAMMMMAAAA!!”

Jag tittade i backspegeln och såg honom kräkas i fontänstil rakt mot spegeln.

Det måste vara jobbigt att spy när man sitter fastspänd i ett 5-punktsbälte, omöjligt som det är att böja sig framåt. Det lät jättejobbigt. Lukten som genast spred sig i bilen var också jättejobbig.

Vi stannade, jag torkade tills vi inte hade några handdukar kvar, och valde sedan att inte koppla loss honom. Vi skulle ändå snart kliva ur.

Kl 08:22 ringde jag barnläkaren och meddelade en viss försening.

Kl 08:29 (!!!) parkerade vi utanför huvudentrén. Plus tiden det tog att fixa parkeringsbiljett, torka vidare på Simon, inse att det var singelvagnen som låg i bakluckan och att Adrian nog inte borde sitta i Simons nedspydda knä, springa vilse inne på bottenplan, samt hitta rätt, allt med Adrian (103 kg spaghettibebis) på armen, så var vi bara 10 min sena när vi med vagnen som plog knuffade upp dörren till mottagningen och sympatiskt fyllde den med den vassa doften av svettigt söndagsdike.

Hos läkaren

Simon är lite rädd för läkare och han var lite skakad av sin frulleförlust, så det var bara för mig att plocka fram den moderliga ”nu gör vi det här”-attityden ur skåpet, ta min kräkkladdiga son i famnen och nästan höra plaskandet när hans blöjklädda, kräkvåta rumpa landade på mina lår.

Läkaren såg ut att ha passerat sina 65, och talade som en sann veteran. Jag hade svårt att inte se honom i en högryggad karmfåtölj med ena foten på knät och en cognac i handen framför en öppen spis, dvs jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Särskilt som Simon klättrade runt i mitt knä, nu hemvan vid rummet, tog mitt ansikte i sina kalla våta händer och ropade ”Mamma! Maammmaaa!” och pekade på tavlorna på väggen samtidigt. Jag småbrottades med min tvååring och försökte lyssna på veteranens utläggning om astmans historia och aktuella statistik. Det var inte lätt att sila ut den info som jag var där för, faktum är att jag misslyckades helt. Däremot kan jag berätta att det ENDA som INTE finns i barndomen är hudförändringar.

Summan av besöket var 4 fina friska lungor, och uppmaningen att ”invänta våren med tillförsikt”.

Mot föris

Det gick bättre på hemvägen. Bilen stank, Simon stank, JAG stank, men rusningen var över och efter ett internt rådslag åkte vi direkt till föris utan att stanna hemma för sanering.

På föris är man allergisk mot kräk, dvs man tror gärna att alla barn som kräks har kräksjukan och åtgärder vidtas. Hade stället haft en bakdörr hade jag ålat oss in där, men nu fanns bara den vanliga dörren att välja på.

Vi var där strax efter 10. Jag föste in Simon i kapprummet och hämtade en plastpåse samt rena innekläder från hans hylla. Klädbytet var stressigt, jag var rädd att det skulle komma in personal och känna kräkdoften och säga att Simon måste vara hemma*, och jag var för trött. Det kändes som att klockan var 5 på eftermiddan. Men det gick bra, när han sprang ut där till de andra doftade han fortfarande spya på halsen men i övrigt var mörkläggningen framgångsrik. Tror jag. Det blev i alla fall inga kommentarer på det.

Bilstädning i övertrött tillstånd

Man vill inte låta kräk och kräklukt få fäste i bilen, så det där med att sova var bara att stryka. Jag städade bilen i 3,5 timmar istället.

Adrian satt på första parkett i kanske 15 min innan han blev akut hungrig och trött, så jag fick göra nästan rubbet ensam. Där var ett svagt ögonblick av hulkande tröttgråt i baksätet när jag skulle demontera Simons bilbarnstol, som stank som bara den, och inte förstod anvisningarna i instruktionsboken, men det löste sig.

Klädseln tvättades. Skumplastdynan torkades efter bästa förmåga. Det visade sig att stolen är ganska tung, och piper om den inte har tillräckligt med tyngd på fotstödet – det sitter alltså en elektrisk pipsak i stolen. Sätesskyddet tvättades. Jag putsade till och med babyspegeln.

Det doftade svagt av citron i bilen när det var klart. Det höll i sig i en dag ungefär, nu doftar den svagt av kräk istället men jag tror det kommer gå över.

Det var helt klart rätt val att ta bilen till barnläkaren i alla fall.

Resten av dagen

Det kändes som om dagen led mot sitt slut när jag lämnade Simon på föris. Det kändes som att en ny dag började när jag skulle gå och hämta honom, och som att nån stulit natten däremellan. Jag talade om det för Adrian, men han hörde nog inte för han verkade väldigt upptagen av att sprättbåga i vagnen, göra snabba rumplyft, vråla och träna på olika ansiktsfärger. 50 nyanser av rosa russin, typ. Jag tyckte bäst om den då han vred sig som en månskära (magen utåt), tryckte ansiktet mot nätet i vagnens färdriktning och vrålade framåt. Som ett signalhorn på äldre bilar tillkännagjorde han på så sätt vår framfart på gångvägen.

Jag kände bara att det var bäst att ransonera energin som var kvar, och han gav upp precis när vi kom fram. I övrigt gick det bra, tror jag. Det är lite suddigt.

Jag hade i alla fall tur med vädret. Haha! Föreställ dig om det hade isregnat hela dan.

 


*Självklart skickar jag bara mitt barn till föris om jag är bekväm med att andra föräldrar hade gjort samma sak i min situation, men det vet inte andra föräldrar och inte heller personalen.