Resdagen till Kläppen: batterihaveri, åksjuka, städmiss och massa snö!

Kläppen v. 4

Hela veckan i Kläppen gled på som om det inte fanns någon morgondag – till min egen höga förtjusning – och den här veckan har varit lite tajt med tid … om man säger så. Jag menar, om man betänker att jag pluggar på 50 % och med andra ord sköt 20 pluggtimmar framför mig under skidveckan, och sen fick Simon magsjuka samma kväll vi kom hem igen och efter det har det varit spurt till i onsdags (vi har bara lektion på onsdagar), så är “tajt med tid” ändå snällt uttryckt.

Det här med magsjuka i samband med skidresor känns som nåt som är vår grej, för övrigt, men jag är så oerhört förvånad och tacksam över att vi hann hem innan det bröt ut. Vi vet ju hur det är att sitta i bilen hela dagen med magsjuka barn, Björnrike har så att säga satt sina spår i familjeboken.

Resan upp

Vi skulle åka kl 08:30, tänkte vi. Det är inte ofattbart långt till Kläppen, i alla fall inte om man jämför men Björnrike, så det är rimligt att anta att om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, så kan vi räkna på 6,5 timmar plus marginal, så 8 timmar. 

Egentligen tänkte vi först att vi skulle dra vid 9, men det är bättre att sikta tidigare. Det är ALLTID bättre så. Våra resor med pojkarna har genom åren liksom kantats av diverse … incidenter, så vi är numera förberedda på det värsta.

Och du vet hur det är på resdagens morgon; det vanliga rutinerna som blandas med lite resfeber och så det sista av packningen. I vårt fall skulle all mat packas ner, allting skulle ut i bilen, barnen skulle välja sina leksaker att ta med och hej och hå. 

08:39 satte vi oss i bilen (!), alla spände fast sig, och jag sa:

“Ska vi be en gemensam bön till Universum att bilen startar nu då?”

“Haha nej,” sa Björn och vred om nyckeln.

“TRR TRR TRR,” sa bilen. 

Vår bil har inte precis ett fläckfritt register vad gäller prestanda på batterinivå, men nu var det länge sen sist det stökade. Det hjälpte förstås inte att vi glömt sätta på motorvärmaren och packat bilen med bakluckan öppen (och alltså en del lampor på) under en dryg timme. 

Björn satt kvar i förarsätet, ovillig att ta till sig faktum, och prövade några gånger till men efter ett par försök knäppte det bara i motorn. Barnen fick sitta kvar medan vi klev ur igen och Björn hämtade startbatteriet, vilket inte hade någon effekt alls.

Efter mycket om och men fick vi hjälp av en granne att starta eländet med startkablar, och vi rullade hemifrån kl 09:05.

Paus för applåder.

Åksjukan

Simon är fortfarande en åksjuk en, precis som jag. Björn började köra, och efter ungefär en timme bad Simon om kräkpåsen och ett par minuter senare seriekräktes han upp hela frullen. Allt kom i påsen, för övrigt. Då bad jag att få byta plats med Björn och resten av resan gick bra – antagligen för att det var tomt i magen.

Google VS verkligheten

Om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, som sagt, så räknar vi på 8 och det tog 7 timmar totalt dörr till dörr. I den tiden ingick min miss att svänga av på ett ställe, så att vi fick åka på vägar som inte alls var lika bra de sista 40 km. Google säger vidare att det är 90 km/h större delen av vägen, men det stämmer inte. Det är 80 km/h som gäller.

Framme äntligen

Vi skulle ha fått et sms under dagen med incheckningskod och sånt till stugan, men när vi kom fram så hade vi ännu inte fått nåt. Jag höll på att tappa tålamodet, mest för att Adrian höll på att tappat sitt och det smittade eftersom ingen hade fått i sig mellis, så vi klev ur bilen allihop och stod och huttrade medan Björn jagade rätt på nån via telefon.

“Jaha? Vad innebär det för oss?” sa han i luren och jag tänkte att nej, inte nu igen. Vi har säkert inte ens en bokning.

Det visade sig att stugan inte kommit upp på deras städlista, så den hade inte städats och alltså hade inget sms gått iväg till oss. De löste det genom att pinna i förväg och lägga nycklarna i check in-boxen, och sen ringa dit städare till huset. Städarna kom fram till huset precis 5 minuter efter oss, så de stövlade in med skorna på och började snabbstäda stället medan vi plockade in alla kassar i hallen.

Ja. Vi packar i pappkassar. Matkassar. Vi har inte tillräckligt med väskor och när det är bilen som bär tycker vi att det är enklast så – dvs när inte städare drar in snö med sig på golvet som sedan smälter. Men det gick bra till slut, det blev en tidig middag och sen gick vi en promenad på att få koll på läget.

Så mycket snö! Det var fortfarande ganska tidig kväll och folk åkte pulka i närmaste lilla backen, men se det fick man inte göra. Det kom en personal på snöskoter och sa åt alla. Hon stannade vid oss också, bara för att vi skulle få ta del av meddelandet för säkerhets skull.

“Hörrödu!!” hojtade Simon, “hej!”.

Hon vände sig mot honom där han stod, nu med snö upp till midjan på mjukisbyxorna, och hälsade. Jag minns inte hur han uttryckte sig exakt, men han sa nåt om att det var väldigt mycket snö här, och han fick det att låta som om vi aldrig hade sett riktig snö förr.

Jag kvävde ett skratt, och det gjorde även den snälla tjejen på skotern samtidigt som hon ju måste fråga Simon var han bodde. Simon pekade mot stugan vi hyrt.

“Ja, ok men var bor du i vanliga fall då?”

“I ett gult hus!” svarade Simon glatt och återgick till ämnet Snö. Jag var också glad i snön. Hela förra vintern utan den, och nu fanns det så himla mycket! Älskar snö.

Det här är jag som ger hela vintern en kram. Björn var den enda som genomförda promenaden på traditionellt vis.

Så går det när man inte tar mamma på allvar

Mormor ska skaffa hund

Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.

Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.

Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från “ja vill va hemma me maammaaaaa” till “sluuuta då kan vi åååka då”.

Min familj tar mig inte på allvar

När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.

“Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”

“Blir han? Sen närdå?”

“Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”

“Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”

Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.

“Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”

“Jaadå.”

“Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”

Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. “Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”

“Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”

“Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”

“Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”

“Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”

Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:

ta mamma på allvar

Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.

ta mamma på allvar

Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.

“Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.

“Ja. Var han tyst innan?”

“Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”

De klarade allergitestet

Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.

“Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.

“Va? Varför då?”

“Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”

“Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”

“Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.

Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.

Dagen då jag valde att ta bilen till barnläkaren

I onsdags förra veckan var vi på besök hos barnläkaren på Alva barnklinik. Anledningen var Simons never ending hosta och Adrians tendenser att ta efter den.

Vi hade tid kl 08:30 på Sabbatsberg. Sabbatsberg ligger på andra sidan Brommaplan från oss.

Korsningen från Helvetet

Låt mig berätta, för dig som inte känner till den delen av Stockholmsområdet – eller för dig som inte är från Stockholm kort och gott, för Brommarondellen är ÖKÄND för sin förmåga att driva trafikanter till vansinne på rekordkort tid – om Brommarondellen, även känd som Korsningen vid Brommaplan, alternativt Korsningen Från Helvetet.

Den ser kanske oskyldig ut, men här kuggar folk sina uppkörningar på löpande band. Jag kan inte redogöra för VARFÖR det är så svårt, men jag är säker på att bilden (källa: Google Earth) är tagen kl tidigt, på sommaren, och det är ändå trafik.

Det är en fantastisk flaskhals. Alla som ska till och från Ekerö måste åka där. Alla som ska från vårt håll in mot eller från stan måste åka där. Och sen har vi alla andra som också bara MÅSTE hänga där.

Så svårt är det inte att köra i en rondell, ändå, men Brommarondellen har troligen en magisk vägspärr på varenda ansluten väg som får en att glömma hur man gör, tappa tålamodet med alla andra som drabbats av samma tillfälliga amnesi och chansa vårdslöst på allt som förefaller förkorta tiden som man måste befinna sig på området.

Under rusningen är det katastrof. VARJE DAG.

3 alternativ

  1. Jag tar bilen hela vägen till Alva. Jag kommer få sitta i rusningen vid Brommaplan, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste åka 07:15 senast.
  2. Jag åker kommunalt; buss och pendel. Jag kanske inte får plats på bussen med tvillingvagnen, och pendeln kanske inte kommer i tid, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste gå 07:10.
  3. Jag tar bilen till pendeln. Fördelar: jag behöver inte oroa mig för bussen, och slipper vänta på den på väg till föris efter läkarbesöket. Nackdelar: mycket meck med barnvagn och barn i och ur bilen, samt mycket folk på pendeln. Och pendelns oberäknelighet förstås. Jag måste åka 07:10 senast.

Bilen vann

Bilen vann tävlingen med knapp marginal, eftersom bilen går när vi sätter oss i den, och eftersom eventuella härdsmältor, utbrott och annat kul är mindre stressande om man slipper hantera dem i rusningen på tåget.

Jag sov jättedåligt på natten, det kändes som att den var mer ansträngande än vilsam så morgonen bjöd inte på så mycket humörbuffert från min sida. Jag vägrade acceptera att det skulle ta en (1) timme (!!?) att köra till Sabbatsberg, när det i vanliga fall skulle ta max 30 min, så vi åkte hemifrån kl 07:37.

Kl 08:14, efter mycket svordomar, otålig kökörning och frenetiskt tedrickande, satte Simon i halsen där bak. Trodde jag.

“Mammaaa…?” hulkande kvälj-ljud. “Mammaa…! MAMMMMAAAA!!”

Jag tittade i backspegeln och såg honom kräkas i fontänstil rakt mot spegeln.

Det måste vara jobbigt att spy när man sitter fastspänd i ett 5-punktsbälte, omöjligt som det är att böja sig framåt. Det lät jättejobbigt. Lukten som genast spred sig i bilen var också jättejobbig.

Vi stannade, jag torkade tills vi inte hade några handdukar kvar, och valde sedan att inte koppla loss honom. Vi skulle ändå snart kliva ur.

Kl 08:22 ringde jag barnläkaren och meddelade en viss försening.

Kl 08:29 (!!!) parkerade vi utanför huvudentrén. Plus tiden det tog att fixa parkeringsbiljett, torka vidare på Simon, inse att det var singelvagnen som låg i bakluckan och att Adrian nog inte borde sitta i Simons nedspydda knä, springa vilse inne på bottenplan, samt hitta rätt, allt med Adrian (103 kg spaghettibebis) på armen, så var vi bara 10 min sena när vi med vagnen som plog knuffade upp dörren till mottagningen och sympatiskt fyllde den med den vassa doften av svettigt söndagsdike.

Hos läkaren

Simon är lite rädd för läkare och han var lite skakad av sin frulleförlust, så det var bara för mig att plocka fram den moderliga “nu gör vi det här”-attityden ur skåpet, ta min kräkkladdiga son i famnen och nästan höra plaskandet när hans blöjklädda, kräkvåta rumpa landade på mina lår.

Läkaren såg ut att ha passerat sina 65, och talade som en sann veteran. Jag hade svårt att inte se honom i en högryggad karmfåtölj med ena foten på knät och en cognac i handen framför en öppen spis, dvs jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Särskilt som Simon klättrade runt i mitt knä, nu hemvan vid rummet, tog mitt ansikte i sina kalla våta händer och ropade “Mamma! Maammmaaa!” och pekade på tavlorna på väggen samtidigt. Jag småbrottades med min tvååring och försökte lyssna på veteranens utläggning om astmans historia och aktuella statistik. Det var inte lätt att sila ut den info som jag var där för, faktum är att jag misslyckades helt. Däremot kan jag berätta att det ENDA som INTE finns i barndomen är hudförändringar.

Summan av besöket var 4 fina friska lungor, och uppmaningen att “invänta våren med tillförsikt”.

Mot föris

Det gick bättre på hemvägen. Bilen stank, Simon stank, JAG stank, men rusningen var över och efter ett internt rådslag åkte vi direkt till föris utan att stanna hemma för sanering.

På föris är man allergisk mot kräk, dvs man tror gärna att alla barn som kräks har kräksjukan och åtgärder vidtas. Hade stället haft en bakdörr hade jag ålat oss in där, men nu fanns bara den vanliga dörren att välja på.

Vi var där strax efter 10. Jag föste in Simon i kapprummet och hämtade en plastpåse samt rena innekläder från hans hylla. Klädbytet var stressigt, jag var rädd att det skulle komma in personal och känna kräkdoften och säga att Simon måste vara hemma*, och jag var för trött. Det kändes som att klockan var 5 på eftermiddan. Men det gick bra, när han sprang ut där till de andra doftade han fortfarande spya på halsen men i övrigt var mörkläggningen framgångsrik. Tror jag. Det blev i alla fall inga kommentarer på det.

Bilstädning i övertrött tillstånd

Man vill inte låta kräk och kräklukt få fäste i bilen, så det där med att sova var bara att stryka. Jag städade bilen i 3,5 timmar istället.

Adrian satt på första parkett i kanske 15 min innan han blev akut hungrig och trött, så jag fick göra nästan rubbet ensam. Där var ett svagt ögonblick av hulkande tröttgråt i baksätet när jag skulle demontera Simons bilbarnstol, som stank som bara den, och inte förstod anvisningarna i instruktionsboken, men det löste sig.

Klädseln tvättades. Skumplastdynan torkades efter bästa förmåga. Det visade sig att stolen är ganska tung, och piper om den inte har tillräckligt med tyngd på fotstödet – det sitter alltså en elektrisk pipsak i stolen. Sätesskyddet tvättades. Jag putsade till och med babyspegeln.

Det doftade svagt av citron i bilen när det var klart. Det höll i sig i en dag ungefär, nu doftar den svagt av kräk istället men jag tror det kommer gå över.

Det var helt klart rätt val att ta bilen till barnläkaren i alla fall.

Resten av dagen

Det kändes som om dagen led mot sitt slut när jag lämnade Simon på föris. Det kändes som att en ny dag började när jag skulle gå och hämta honom, och som att nån stulit natten däremellan. Jag talade om det för Adrian, men han hörde nog inte för han verkade väldigt upptagen av att sprättbåga i vagnen, göra snabba rumplyft, vråla och träna på olika ansiktsfärger. 50 nyanser av rosa russin, typ. Jag tyckte bäst om den då han vred sig som en månskära (magen utåt), tryckte ansiktet mot nätet i vagnens färdriktning och vrålade framåt. Som ett signalhorn på äldre bilar tillkännagjorde han på så sätt vår framfart på gångvägen.

Jag kände bara att det var bäst att ransonera energin som var kvar, och han gav upp precis när vi kom fram. I övrigt gick det bra, tror jag. Det är lite suddigt.

Jag hade i alla fall tur med vädret. Haha! Föreställ dig om det hade isregnat hela dan.

 


*Självklart skickar jag bara mitt barn till föris om jag är bekväm med att andra föräldrar hade gjort samma sak i min situation, men det vet inte andra föräldrar och inte heller personalen.