Kläppen v. 4
Hela veckan i Kläppen gled på som om det inte fanns någon morgondag – till min egen höga förtjusning – och den här veckan har varit lite tajt med tid … om man säger så. Jag menar, om man betänker att jag pluggar på 50 % och med andra ord sköt 20 pluggtimmar framför mig under skidveckan, och sen fick Simon magsjuka samma kväll vi kom hem igen och efter det har det varit spurt till i onsdags (vi har bara lektion på onsdagar), så är ”tajt med tid” ändå snällt uttryckt.
Det här med magsjuka i samband med skidresor känns som nåt som är vår grej, för övrigt, men jag är så oerhört förvånad och tacksam över att vi hann hem innan det bröt ut. Vi vet ju hur det är att sitta i bilen hela dagen med magsjuka barn, Björnrike har så att säga satt sina spår i familjeboken.
Resan upp
Vi skulle åka kl 08:30, tänkte vi. Det är inte ofattbart långt till Kläppen, i alla fall inte om man jämför men Björnrike, så det är rimligt att anta att om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, så kan vi räkna på 6,5 timmar plus marginal, så 8 timmar.
Egentligen tänkte vi först att vi skulle dra vid 9, men det är bättre att sikta tidigare. Det är ALLTID bättre så. Våra resor med pojkarna har genom åren liksom kantats av diverse … incidenter, så vi är numera förberedda på det värsta.
Och du vet hur det är på resdagens morgon; det vanliga rutinerna som blandas med lite resfeber och så det sista av packningen. I vårt fall skulle all mat packas ner, allting skulle ut i bilen, barnen skulle välja sina leksaker att ta med och hej och hå.
08:39 satte vi oss i bilen (!), alla spände fast sig, och jag sa:
“Ska vi be en gemensam bön till Universum att bilen startar nu då?”
“Haha nej,” sa Björn och vred om nyckeln.
“TRR TRR TRR,” sa bilen.
Vår bil har inte precis ett fläckfritt register vad gäller prestanda på batterinivå, men nu var det länge sen sist det stökade. Det hjälpte förstås inte att vi glömt sätta på motorvärmaren och packat bilen med bakluckan öppen (och alltså en del lampor på) under en dryg timme.
Björn satt kvar i förarsätet, ovillig att ta till sig faktum, och prövade några gånger till men efter ett par försök knäppte det bara i motorn. Barnen fick sitta kvar medan vi klev ur igen och Björn hämtade startbatteriet, vilket inte hade någon effekt alls.
Efter mycket om och men fick vi hjälp av en granne att starta eländet med startkablar, och vi rullade hemifrån kl 09:05.
Paus för applåder.
Åksjukan
Simon är fortfarande en åksjuk en, precis som jag. Björn började köra, och efter ungefär en timme bad Simon om kräkpåsen och ett par minuter senare seriekräktes han upp hela frullen. Allt kom i påsen, för övrigt. Då bad jag att få byta plats med Björn och resten av resan gick bra – antagligen för att det var tomt i magen.
Google VS verkligheten
Om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, som sagt, så räknar vi på 8 och det tog 7 timmar totalt dörr till dörr. I den tiden ingick min miss att svänga av på ett ställe, så att vi fick åka på vägar som inte alls var lika bra de sista 40 km. Google säger vidare att det är 90 km/h större delen av vägen, men det stämmer inte. Det är 80 km/h som gäller.
Framme äntligen
Vi skulle ha fått et sms under dagen med incheckningskod och sånt till stugan, men när vi kom fram så hade vi ännu inte fått nåt. Jag höll på att tappa tålamodet, mest för att Adrian höll på att tappat sitt och det smittade eftersom ingen hade fått i sig mellis, så vi klev ur bilen allihop och stod och huttrade medan Björn jagade rätt på nån via telefon.
”Jaha? Vad innebär det för oss?” sa han i luren och jag tänkte att nej, inte nu igen. Vi har säkert inte ens en bokning.
Det visade sig att stugan inte kommit upp på deras städlista, så den hade inte städats och alltså hade inget sms gått iväg till oss. De löste det genom att pinna i förväg och lägga nycklarna i check in-boxen, och sen ringa dit städare till huset. Städarna kom fram till huset precis 5 minuter efter oss, så de stövlade in med skorna på och började snabbstäda stället medan vi plockade in alla kassar i hallen.
Ja. Vi packar i pappkassar. Matkassar. Vi har inte tillräckligt med väskor och när det är bilen som bär tycker vi att det är enklast så – dvs när inte städare drar in snö med sig på golvet som sedan smälter. Men det gick bra till slut, det blev en tidig middag och sen gick vi en promenad på att få koll på läget.
Så mycket snö! Det var fortfarande ganska tidig kväll och folk åkte pulka i närmaste lilla backen, men se det fick man inte göra. Det kom en personal på snöskoter och sa åt alla. Hon stannade vid oss också, bara för att vi skulle få ta del av meddelandet för säkerhets skull.
”Hörrödu!!” hojtade Simon, ”hej!”.
Hon vände sig mot honom där han stod, nu med snö upp till midjan på mjukisbyxorna, och hälsade. Jag minns inte hur han uttryckte sig exakt, men han sa nåt om att det var väldigt mycket snö här, och han fick det att låta som om vi aldrig hade sett riktig snö förr.
Jag kvävde ett skratt, och det gjorde även den snälla tjejen på skotern samtidigt som hon ju måste fråga Simon var han bodde. Simon pekade mot stugan vi hyrt.
”Ja, ok men var bor du i vanliga fall då?”
”I ett gult hus!” svarade Simon glatt och återgick till ämnet Snö. Jag var också glad i snön. Hela förra vintern utan den, och nu fanns det så himla mycket! Älskar snö.
