25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan

Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte orkar bära det, så jag lägger ut det på allt och alla för att inte bli knäpp.

Den gångna veckan är ett LYSANDE exempel på hur jag lyckas förbli mitt eget problem trots att ett halvt livs erfarenheter försökt lära mig motsatsen. Skam den som ger sig, typ.

Jävla skit.

Det var så här

Jag skulle skriva ett antagningsprov till nåt jag vill göra igår. Jag behövde repetera lite matematik inför detta – ingenting svårt eller så, men det måste ändå repeteras för HÖR OCH HÄPNA, jag minns inte innehållet i gymnasiekurserna jag läste för 17 år sedan så bra som jag skulle önska:

Att någonting inte är svårt betyder inte att det kan ignoreras, och för att repetera behövs tid.

Jag ville inte börja för tidigt, av oro att hinna glömma bort igen lagom till provet, så jag pratade med Björn för länge sedan och vi kom överens om att den veckan, den innan provet, så skulle jag avlastas så mycket det gick för att jag skulle kunna koncentrera mig.

Prolog

Det började med att Björn var bortrest i 4 dagar. Jag skulle inte ha läst nåt då i alla fall, men jag var lite trött(are) när han kom hem igen. Sedan följde 2 vanliga dagar då jag fick sova ikapp (HAAH!!), sedan kom tisdagen som markerade starten på ”min” vecka.

Min vecka

Den dagen, tisdagen alltså, hade Björn plötsligt fått operationstid (inget allvarligt, men det måste göras). Resultat:

  • Björn får inte lyfta något av barnen på en vecka. ALLS.
  • Jag tar alla läggningar = NOLL tid på kvällen.
  • Jag tar alla nätter = sover dåligt = blir ännu tröttare = permanent irriterad

Onsdagen flöt på som vanligt och jag fick 2 timmar själv på förmiddan när Adrian sov. Sen var det tvärtkört.

Torsdagen var av nån jävla anledning röd dag OCH vi hade planerat in middagsbesök på kvällen. Hål i huvet. Tvärkört hela dan.

Fredagen var vanlig dag, Björn jobbade hemifrån halvdag, Adrian sov en stund på morgonen och sen var det tvärkört. Igen.

I lördags kom pappa på besök tack och lov, jag fick lite tid på morgonen och lite på eftermiddan.

I söndags fyllde min bror år och jag hade lovat att vi skulle fira honom här.

Att pappa var här är enda anledningen till att jag fick nånting alls gjort i helgen.

I måndags var det av nån mystisk skitorsak stängt på föris. Björn jobbade hemifrån på förmiddan för att jag skulle få lite tid. Han tog med sig Simon till parken på förmiddagen och jag skulle söva Adrian i vagnen som vanligt, dvs 1-2 varv runt kvarteret. Jag gick 10 varv runt kvarteret, sen valde jag ett annat kvarter som gick bättre, sen sov ungen en halvtimme. Ingen tid på kvällen heller.

Mamma sjuk

Det var tänkt att mamma skulle komma över lite ibland, men hon blev jättesjuk och sen drog hon till Åland över helgen.

Pollenexplosion

Den veckan var också den då försommaren gjorde entré i kalendern och i Stockholm. Ute var det strålande varmt och härligt, och inne satt jag – när jag inte jobbade med allt annat som måste göras för att vardagen ska gå runt – då jag i och för sig också var inne – och våndades över exponentialfunktioner, transversaler och lådagram*.

Varmt väder, på det där sättet, den här tiden på året, innebär pollenexplosion. Jag brukar alltid, sen jag var tonåring, sova middag den här perioden för allergin och medicinen tar så väldans mycket energi.

Sammanfattning

Av de ca 3-4 timmar om dagen som jag så kallt räknat med, fick jag bara en bråkdel. Med hjärnan inlindad i bomull. Det som alltid varit 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan blev istället 25 timmar om dagen, 8 dagar i veckan.

Sen var det tisdag

Provet var inne i stan kl 16-18. Det var störningar (älska SL) i pendeltågstrafiken men jag var helt oväntat där i tid ändå. Det var många som stod i korridoren och väntade på att få bli insläppta, och när dörren öppnades sa hon som höll i det:

”Ja, det är väldigt många fler anmälda än vad jag har lagt ut prov så jag hoppas verkligen att det går bra det här.”

 

Det är en populär kurs.

Klockan slog 16, jag började bläddra bland sidorna för att få en överblick och kunde konstatera följande:

  • Det är för enkelt. Det måste alltså vara jättesvårt egentligen.
  • Ingen matematik.
  • Universum är emot mig.

Man kan inte få minuspoäng

Jag kan inte säga hur det gick, mer än att jag var bland de sista att lämna salen strax före kl 18 efter att ha suttit 30 min med att försöka skriva ett kort mail, med papper och penna alltså, till ett okänt företag om varför jag ska få vara praktikant hos dem. Att sälja mig själv är min absolut sämsta gren. Det är min antigren. Jag skrämmer bort istället. Men det stod i början att man inte kan få minuspoäng på provet så det är ju alltid nåt att hålla fast vid.

Jag gissar att vi får veta resultaten i juli nån gång. Jag håller andan till dess. Och när jag får veta så ska jag berätta vad det är för kurs 😉

Var det gick snett

Anledningen då, till att jag är så arg på mig själv alltså, är att jag hade kunnat förutse det mesta av detta och planera annorlunda. Jag hade kunnat göra det ofattbart mycket lättare för mig själv genom att:

  1. titta i kalendern
  2. tänka efter

Fatta vilken skillnad det hade kunnat göra. Jag hade kunnat ha en plan B, och lägre förväntningar.

Låga förväntningar gör en jäkla skillnad.

 


*Matematik 2, f.d. Matematik B, Matteboken.se

Den oundvikliga och värsta stunden i livet

En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.

Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan ”vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.

Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:

”Det var nog när mina föräldrar dog.”

Björn fyllde år igår

Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.

Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:

”Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”

Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:

”Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”

”Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”

Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.

Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.

Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.

Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.

Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.

”Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: ”du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”

Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.

Den dagen kommer

Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.

”Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.

”Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”

Sensmoral

Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.

 


Bildkälla: Unsplash

Dagen då jag valde att ta bilen till barnläkaren

I onsdags förra veckan var vi på besök hos barnläkaren på Alva barnklinik. Anledningen var Simons never ending hosta och Adrians tendenser att ta efter den.

Vi hade tid kl 08:30 på Sabbatsberg. Sabbatsberg ligger på andra sidan Brommaplan från oss.

Korsningen från Helvetet

Låt mig berätta, för dig som inte känner till den delen av Stockholmsområdet – eller för dig som inte är från Stockholm kort och gott, för Brommarondellen är ÖKÄND för sin förmåga att driva trafikanter till vansinne på rekordkort tid – om Brommarondellen, även känd som Korsningen vid Brommaplan, alternativt Korsningen Från Helvetet.

Den ser kanske oskyldig ut, men här kuggar folk sina uppkörningar på löpande band. Jag kan inte redogöra för VARFÖR det är så svårt, men jag är säker på att bilden (källa: Google Earth) är tagen kl tidigt, på sommaren, och det är ändå trafik.

Det är en fantastisk flaskhals. Alla som ska till och från Ekerö måste åka där. Alla som ska från vårt håll in mot eller från stan måste åka där. Och sen har vi alla andra som också bara MÅSTE hänga där.

Så svårt är det inte att köra i en rondell, ändå, men Brommarondellen har troligen en magisk vägspärr på varenda ansluten väg som får en att glömma hur man gör, tappa tålamodet med alla andra som drabbats av samma tillfälliga amnesi och chansa vårdslöst på allt som förefaller förkorta tiden som man måste befinna sig på området.

Under rusningen är det katastrof. VARJE DAG.

3 alternativ

  1. Jag tar bilen hela vägen till Alva. Jag kommer få sitta i rusningen vid Brommaplan, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste åka 07:15 senast.
  2. Jag åker kommunalt; buss och pendel. Jag kanske inte får plats på bussen med tvillingvagnen, och pendeln kanske inte kommer i tid, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste gå 07:10.
  3. Jag tar bilen till pendeln. Fördelar: jag behöver inte oroa mig för bussen, och slipper vänta på den på väg till föris efter läkarbesöket. Nackdelar: mycket meck med barnvagn och barn i och ur bilen, samt mycket folk på pendeln. Och pendelns oberäknelighet förstås. Jag måste åka 07:10 senast.

Bilen vann

Bilen vann tävlingen med knapp marginal, eftersom bilen går när vi sätter oss i den, och eftersom eventuella härdsmältor, utbrott och annat kul är mindre stressande om man slipper hantera dem i rusningen på tåget.

Jag sov jättedåligt på natten, det kändes som att den var mer ansträngande än vilsam så morgonen bjöd inte på så mycket humörbuffert från min sida. Jag vägrade acceptera att det skulle ta en (1) timme (!!?) att köra till Sabbatsberg, när det i vanliga fall skulle ta max 30 min, så vi åkte hemifrån kl 07:37.

Kl 08:14, efter mycket svordomar, otålig kökörning och frenetiskt tedrickande, satte Simon i halsen där bak. Trodde jag.

”Mammaaa…?” hulkande kvälj-ljud. ”Mammaa…! MAMMMMAAAA!!”

Jag tittade i backspegeln och såg honom kräkas i fontänstil rakt mot spegeln.

Det måste vara jobbigt att spy när man sitter fastspänd i ett 5-punktsbälte, omöjligt som det är att böja sig framåt. Det lät jättejobbigt. Lukten som genast spred sig i bilen var också jättejobbig.

Vi stannade, jag torkade tills vi inte hade några handdukar kvar, och valde sedan att inte koppla loss honom. Vi skulle ändå snart kliva ur.

Kl 08:22 ringde jag barnläkaren och meddelade en viss försening.

Kl 08:29 (!!!) parkerade vi utanför huvudentrén. Plus tiden det tog att fixa parkeringsbiljett, torka vidare på Simon, inse att det var singelvagnen som låg i bakluckan och att Adrian nog inte borde sitta i Simons nedspydda knä, springa vilse inne på bottenplan, samt hitta rätt, allt med Adrian (103 kg spaghettibebis) på armen, så var vi bara 10 min sena när vi med vagnen som plog knuffade upp dörren till mottagningen och sympatiskt fyllde den med den vassa doften av svettigt söndagsdike.

Hos läkaren

Simon är lite rädd för läkare och han var lite skakad av sin frulleförlust, så det var bara för mig att plocka fram den moderliga ”nu gör vi det här”-attityden ur skåpet, ta min kräkkladdiga son i famnen och nästan höra plaskandet när hans blöjklädda, kräkvåta rumpa landade på mina lår.

Läkaren såg ut att ha passerat sina 65, och talade som en sann veteran. Jag hade svårt att inte se honom i en högryggad karmfåtölj med ena foten på knät och en cognac i handen framför en öppen spis, dvs jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Särskilt som Simon klättrade runt i mitt knä, nu hemvan vid rummet, tog mitt ansikte i sina kalla våta händer och ropade ”Mamma! Maammmaaa!” och pekade på tavlorna på väggen samtidigt. Jag småbrottades med min tvååring och försökte lyssna på veteranens utläggning om astmans historia och aktuella statistik. Det var inte lätt att sila ut den info som jag var där för, faktum är att jag misslyckades helt. Däremot kan jag berätta att det ENDA som INTE finns i barndomen är hudförändringar.

Summan av besöket var 4 fina friska lungor, och uppmaningen att ”invänta våren med tillförsikt”.

Mot föris

Det gick bättre på hemvägen. Bilen stank, Simon stank, JAG stank, men rusningen var över och efter ett internt rådslag åkte vi direkt till föris utan att stanna hemma för sanering.

På föris är man allergisk mot kräk, dvs man tror gärna att alla barn som kräks har kräksjukan och åtgärder vidtas. Hade stället haft en bakdörr hade jag ålat oss in där, men nu fanns bara den vanliga dörren att välja på.

Vi var där strax efter 10. Jag föste in Simon i kapprummet och hämtade en plastpåse samt rena innekläder från hans hylla. Klädbytet var stressigt, jag var rädd att det skulle komma in personal och känna kräkdoften och säga att Simon måste vara hemma*, och jag var för trött. Det kändes som att klockan var 5 på eftermiddan. Men det gick bra, när han sprang ut där till de andra doftade han fortfarande spya på halsen men i övrigt var mörkläggningen framgångsrik. Tror jag. Det blev i alla fall inga kommentarer på det.

Bilstädning i övertrött tillstånd

Man vill inte låta kräk och kräklukt få fäste i bilen, så det där med att sova var bara att stryka. Jag städade bilen i 3,5 timmar istället.

Adrian satt på första parkett i kanske 15 min innan han blev akut hungrig och trött, så jag fick göra nästan rubbet ensam. Där var ett svagt ögonblick av hulkande tröttgråt i baksätet när jag skulle demontera Simons bilbarnstol, som stank som bara den, och inte förstod anvisningarna i instruktionsboken, men det löste sig.

Klädseln tvättades. Skumplastdynan torkades efter bästa förmåga. Det visade sig att stolen är ganska tung, och piper om den inte har tillräckligt med tyngd på fotstödet – det sitter alltså en elektrisk pipsak i stolen. Sätesskyddet tvättades. Jag putsade till och med babyspegeln.

Det doftade svagt av citron i bilen när det var klart. Det höll i sig i en dag ungefär, nu doftar den svagt av kräk istället men jag tror det kommer gå över.

Det var helt klart rätt val att ta bilen till barnläkaren i alla fall.

Resten av dagen

Det kändes som om dagen led mot sitt slut när jag lämnade Simon på föris. Det kändes som att en ny dag började när jag skulle gå och hämta honom, och som att nån stulit natten däremellan. Jag talade om det för Adrian, men han hörde nog inte för han verkade väldigt upptagen av att sprättbåga i vagnen, göra snabba rumplyft, vråla och träna på olika ansiktsfärger. 50 nyanser av rosa russin, typ. Jag tyckte bäst om den då han vred sig som en månskära (magen utåt), tryckte ansiktet mot nätet i vagnens färdriktning och vrålade framåt. Som ett signalhorn på äldre bilar tillkännagjorde han på så sätt vår framfart på gångvägen.

Jag kände bara att det var bäst att ransonera energin som var kvar, och han gav upp precis när vi kom fram. I övrigt gick det bra, tror jag. Det är lite suddigt.

Jag hade i alla fall tur med vädret. Haha! Föreställ dig om det hade isregnat hela dan.

 


*Självklart skickar jag bara mitt barn till föris om jag är bekväm med att andra föräldrar hade gjort samma sak i min situation, men det vet inte andra föräldrar och inte heller personalen.