Jag avskyr TV-reklam. Jag avskyr gränslösheten.

Det här inlägget handlar om att överfallas och attackeras av information som man inte vill ha. Exemplet är en vansinnig tragedi. Känsliga föräldrasjälar; läs försiktigt. Eller inte alls. Är du som jag så läs inte. Och titta inte på Kalla fakta ikväll.

Jag hatar reklam

Jag och Björn följer Idol. Jag tycker det är jättemysigt att titta på det med honom, men innan vi träffades såg jag nästan aldrig på det. Det är att se det med honom som är en del av grejen.

I fredags hann vi få i säng ungarna nästan innan kl 20, när fredagsfinalen börjar, så vi tittade på det under direktsändning för en gångs skull.

Jag brukar undvika TV och istället se programmen på Play. Anledningen är reklamen. Lite hänger det på tidpunkten också men framför allt reklamen. Jag avskyr TV-reklam. Jag hatar att inte ha någon som helst tillstymmelse till kontroll över vilken information min hjärna ska matas med när jag är trött (det är bara då jag ser på TV).

Ett undantag

I fredags blev ett undantag då, som sagt. Tror du inte, att sista reklampausen innan nyheterna kl 22, meddelar att Kalla Fakta tar sig an ett nytt fall ”nu på måndag” och att det ska handla om (känsliga föräldrasjälar bör DEFINITIVT sluta läsa nu) en pappa som slängt sin ettåriga dotter över kanten på en damm.

Fatta.

”Hoppas hon dog” ska han dessutom han sagt.

Det är den sista informationen min hjärna får, fullständigt ofrivilligt, precis innan vi ska sova.

Vad hände sen

Det här inlägget handlar inte om tragedin vid dammen, utan om att jag fick höra om den när jag inte var beredd.

Jag blir så arg.

Mest blir jag arg över att barn drabbas – vem blir inte det – och att jag inte kan ta alla utsatta barn till mig och skydda dem så som mina moderskänslor talar om för mig att jag borde. Och så vidare. Här finns för mycket att säga och jag orkar inte.

Vad jag näst efter det, eller ”framför allt” kan vi säga eftersom det är på en nivå som jag kan påverka, blir så vansinnigt ledsen och arg över är att inte få välja själv. Som konsekvens av det blir jag ledsen på mig själv, då, för att jag inte har vett att filtrera; Jag vet ju hur det fungerar med TV, reklam, och världen. Det är ingen nyhet. Det som fortfarande känns nytt för mig däremot är att jag inte kan avskärma mig, och att så fort det är barn inblandade så reagerar min fantasi genom att så långt den förmår göra dem till mina:

I fredags natt tvingades jag stå högst uppe på en damm, höra bruset som djupa tomrum och höga höjder ger ifrån sig, lyssna på vågskvalpet, känna den kalla vinden blåsa håret i ansiktet på mig och mellan de flygande hårslingorna se på när en främmande man hivar Adrian över stängslet.

Se honom försvinna.

Det ligger utanför mig

Det är ju så, att allt fruktansvärt som du kan föreställa dig har hänt. Någonstans. Någon gång. Om det KAN hända, om det GÅR att göra, så har det hänt. Det har gjorts. Saker för hemska att klä i ord, och som ligger bortom min horisont tack och lov, händer hela tiden i världen och jag får kramp i halsen när jag tänker på det.

MEN JAG BEHÖVER INTE HÖRA OM DET.

Jag vill inte veta jämt. Jag vill inte höra om specifika tragedier, och om det är nödvändigt så tittar jag på nyheterna när jag känner att jag kan värja mig. När jag känner att jag kan hantera det utan att ligga vaken och drömma mina vakenmardrömmar om att det är MITT barn som svälter i ett flyktingtält, begravs under rasmassor, kastas i en kraftverksdamm eller kidnappas och säljs.

Det hjälper ingen att jag inte får välja när jag vill ta emot informationen.

Aldrig mer

Jag ska sluta se på TV. Reklamen finns på Play också, men då är den mildare och pauserna något kortare.

För den som VILL se sånt där fruktansvärt, bli tokförbannad och slippa sova, så går Kalla Fakta på fyran ikväll kl 20.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan

Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte orkar bära det, så jag lägger ut det på allt och alla för att inte bli knäpp.

Den gångna veckan är ett LYSANDE exempel på hur jag lyckas förbli mitt eget problem trots att ett halvt livs erfarenheter försökt lära mig motsatsen. Skam den som ger sig, typ.

Jävla skit.

Det var så här

Jag skulle skriva ett antagningsprov till nåt jag vill göra igår. Jag behövde repetera lite matematik inför detta – ingenting svårt eller så, men det måste ändå repeteras för HÖR OCH HÄPNA, jag minns inte innehållet i gymnasiekurserna jag läste för 17 år sedan så bra som jag skulle önska:

Att någonting inte är svårt betyder inte att det kan ignoreras, och för att repetera behövs tid.

Jag ville inte börja för tidigt, av oro att hinna glömma bort igen lagom till provet, så jag pratade med Björn för länge sedan och vi kom överens om att den veckan, den innan provet, så skulle jag avlastas så mycket det gick för att jag skulle kunna koncentrera mig.

Prolog

Det började med att Björn var bortrest i 4 dagar. Jag skulle inte ha läst nåt då i alla fall, men jag var lite trött(are) när han kom hem igen. Sedan följde 2 vanliga dagar då jag fick sova ikapp (HAAH!!), sedan kom tisdagen som markerade starten på ”min” vecka.

Min vecka

Den dagen, tisdagen alltså, hade Björn plötsligt fått operationstid (inget allvarligt, men det måste göras). Resultat:

  • Björn får inte lyfta något av barnen på en vecka. ALLS.
  • Jag tar alla läggningar = NOLL tid på kvällen.
  • Jag tar alla nätter = sover dåligt = blir ännu tröttare = permanent irriterad

Onsdagen flöt på som vanligt och jag fick 2 timmar själv på förmiddan när Adrian sov. Sen var det tvärtkört.

Torsdagen var av nån jävla anledning röd dag OCH vi hade planerat in middagsbesök på kvällen. Hål i huvet. Tvärkört hela dan.

Fredagen var vanlig dag, Björn jobbade hemifrån halvdag, Adrian sov en stund på morgonen och sen var det tvärkört. Igen.

I lördags kom pappa på besök tack och lov, jag fick lite tid på morgonen och lite på eftermiddan.

I söndags fyllde min bror år och jag hade lovat att vi skulle fira honom här.

Att pappa var här är enda anledningen till att jag fick nånting alls gjort i helgen.

I måndags var det av nån mystisk skitorsak stängt på föris. Björn jobbade hemifrån på förmiddan för att jag skulle få lite tid. Han tog med sig Simon till parken på förmiddagen och jag skulle söva Adrian i vagnen som vanligt, dvs 1-2 varv runt kvarteret. Jag gick 10 varv runt kvarteret, sen valde jag ett annat kvarter som gick bättre, sen sov ungen en halvtimme. Ingen tid på kvällen heller.

Mamma sjuk

Det var tänkt att mamma skulle komma över lite ibland, men hon blev jättesjuk och sen drog hon till Åland över helgen.

Pollenexplosion

Den veckan var också den då försommaren gjorde entré i kalendern och i Stockholm. Ute var det strålande varmt och härligt, och inne satt jag – när jag inte jobbade med allt annat som måste göras för att vardagen ska gå runt – då jag i och för sig också var inne – och våndades över exponentialfunktioner, transversaler och lådagram*.

Varmt väder, på det där sättet, den här tiden på året, innebär pollenexplosion. Jag brukar alltid, sen jag var tonåring, sova middag den här perioden för allergin och medicinen tar så väldans mycket energi.

Sammanfattning

Av de ca 3-4 timmar om dagen som jag så kallt räknat med, fick jag bara en bråkdel. Med hjärnan inlindad i bomull. Det som alltid varit 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan blev istället 25 timmar om dagen, 8 dagar i veckan.

Sen var det tisdag

Provet var inne i stan kl 16-18. Det var störningar (älska SL) i pendeltågstrafiken men jag var helt oväntat där i tid ändå. Det var många som stod i korridoren och väntade på att få bli insläppta, och när dörren öppnades sa hon som höll i det:

”Ja, det är väldigt många fler anmälda än vad jag har lagt ut prov så jag hoppas verkligen att det går bra det här.”

 

Det är en populär kurs.

Klockan slog 16, jag började bläddra bland sidorna för att få en överblick och kunde konstatera följande:

  • Det är för enkelt. Det måste alltså vara jättesvårt egentligen.
  • Ingen matematik.
  • Universum är emot mig.

Man kan inte få minuspoäng

Jag kan inte säga hur det gick, mer än att jag var bland de sista att lämna salen strax före kl 18 efter att ha suttit 30 min med att försöka skriva ett kort mail, med papper och penna alltså, till ett okänt företag om varför jag ska få vara praktikant hos dem. Att sälja mig själv är min absolut sämsta gren. Det är min antigren. Jag skrämmer bort istället. Men det stod i början att man inte kan få minuspoäng på provet så det är ju alltid nåt att hålla fast vid.

Jag gissar att vi får veta resultaten i juli nån gång. Jag håller andan till dess. Och när jag får veta så ska jag berätta vad det är för kurs 😉

Var det gick snett

Anledningen då, till att jag är så arg på mig själv alltså, är att jag hade kunnat förutse det mesta av detta och planera annorlunda. Jag hade kunnat göra det ofattbart mycket lättare för mig själv genom att:

  1. titta i kalendern
  2. tänka efter

Fatta vilken skillnad det hade kunnat göra. Jag hade kunnat ha en plan B, och lägre förväntningar.

Låga förväntningar gör en jäkla skillnad.

 


*Matematik 2, f.d. Matematik B, Matteboken.se