Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

“Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens “spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse “borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.

Så går det när man inte tar mamma på allvar

Mormor ska skaffa hund

Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.

Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.

Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från “ja vill va hemma me maammaaaaa” till “sluuuta då kan vi åååka då”.

Min familj tar mig inte på allvar

När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.

“Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”

“Blir han? Sen närdå?”

“Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”

“Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”

Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.

“Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”

“Jaadå.”

“Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”

Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. “Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”

“Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”

“Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”

“Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”

“Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”

Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:

ta mamma på allvar

Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.

ta mamma på allvar

Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.

“Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.

“Ja. Var han tyst innan?”

“Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”

De klarade allergitestet

Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.

“Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.

“Va? Varför då?”

“Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”

“Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”

“Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.

Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. “I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. “Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan “som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

“AAAJ!”

“Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?