När man inte vet vad man ska säga

Är du trött på ältandet kring Stockholmsattacken i fredags så är det bara att hoppa över det här inlägget. Vissa varken vill eller orkar höra mer om det… men jag vill inte lämna händelsen bakom mig utan att nämna den.

Men vad säger man?

Helgen har berört attacken på ett eller annat sätt mest hela tiden. Nyheter, vänner, bekanta, kollegor, facebook, ja du vet. Vi vänder och vrider, upprepar och ältar i vår bearbetning av… det där. Orden räcker aldrig till.

Jag blev så arg. Och rädd. Och  a r g.

Jag drabbades i egenskap av stockholmare och svensk, men inte närmare än så. Men det var så nära ögat ändå. Inte mig, men en av mina bästa vänner. Och min bror.

Han jobbar på Drottninggatan. De sitter på ett kontor ovanför stället där lastbilen kapades. Min bror berättade för mig att hans kollega som sitter vid fönstret tittat ner och sett det hela. Kommenterat.

”Jävlar vad fort det går.”

”Oj, han körde på en.”

”Han körde på en till!”

De där orden jagade mig på kvällen, hjärnan kunde inte släppa dem och skapade sin egen film till dem. I fantasin såg jag folk släpa en blodig människa åt sidan för att kunna ge första hjälpen.

Tänk om

Alla Föräldrar Som Inte Vill Sovas favorittanke. Tänk om.

Tänk om min bror hade gått ner på gatan på rast. Tänk om min vän inte ändrat sig och gått hemåt istället för till Åhléns som hon först hade planerat. Tänk om jag fått tid hos barnläkaren i fredags istället för i onsdags. Tänk om Björn varit på konsultmöte i stan i fredags istället. Tänk om, tänk om, tänk om.

Och tänk dem som måste vända på tanken. De som faktiskt var där. Tänk om jag bara hade gått hem direkt istället.

Det är så vidrigt. Nu hände det till slut utanför våra egna dörrar, och vi kan inte längre tänka naiva tankar som ”det där händer inte oss, inte här”.

Som de flesta andras tankar, går mina till offrens familjer. Såklart. Jag gråter för dem. Jag hade kunnat vara en av dem.

Tack och lov är jag inte det.

 

 

Lämna ett svar