Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.

Tips i småbarnslivet med dagens begrepp: Time to context

Dagens tips

Nytt begrepp för mig. Det var, föga förvånande, Björn som presenterade det.

Time to context

Det var söndag morgon. Jag hade sovit bredvid Adrian, som haft en livlig natt vilken utöver drömmar av diverse karaktär även gått ut på närvarokontroll av vårdnadshavare med jämna mellanrum. Alltså, jag var trött.

Jag nämnde för Björn att städ kommer imorgon, och att vi måste komma ihåg att plocka undan idag. Lite senare dök mamma upp och tog med sig båda pojkarna till 4H-gården, varpå vi helt oväntat stod hemma utan barn båda två, jag och Björn. Händer i princip aldrig – att det kommer oväntat, alltså.

Jag hade två saker att göra; plugga och plocka undan.

“Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag borde städa, men jag skulle kunna plugga. Plugga är nog bäst, ikväll är jag för trött för det.”

“Ja, man måste tänka time to context.”

“Vadförnåt?”

Det är alltså tiden det tar att sätta sig in i sammanhanget innan man kan börja jobba vidare på det.

  • TTC städning: 2 sekunder.
  • TTC plugg: från 2 minuter (öppna relevanta dokument, komma ihåg vilka det är, leta rätt på vad jag tänkte sist, tänka ut var det brinner som värst, hantera stresskänslor, börja jobba).

Alltså: med begränsad tid och energi måste man välja strategiskt. Att städa kräver ingen betydande mental ansträngning medan pluggandet kräver mer.

Alltså: Plugga nu, städa sen.

Jag pluggade, och kände mig som en bra bästa person resten av dagen.

Barnen kom tillbaka med mormor, vi åt lunch, hade en mysig eftermiddag, jag röjde på vinden, la upp grejer till försäljning på Blocket … Adventspyntade det sista som inte hunnits med i lördags.

Kom vi ihåg att städa, tror du?

Björns tillägg

Om du förväntas multitaska med uppgifter som har lång TTC, så blir du ineffektiv. Därför kan det ibland vara bra att inte göra saker på det absolut bästa sättet, för det är inte bäst om den som plockar upp bollen efter dig i princip måste börja om för att fatta.

begrepp time to context

Det är, med andra ord, helt ok att dumma ner sina förehavanden och gömma sig bakom argumentet att det är för andras skull.

Kör hårt, världen är din. Nämn gärna mig i ditt tacktal.

Positiv energi — helt gratis!

Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.

Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:

“Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. “Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”

“Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.

Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.

Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.

happy place


*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.