Etikett: livspussel

Trots att jag mindes, så hade jag glömt

Precis som det är skillnad på att ”veta” och ”inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.

Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.

Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.

Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; ”Allting-genast.nu,” som min far säger, och ”Välkommen till livet,” säger min mor rart.

Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.

Bild från i somras.

Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.

Skulle du kunna tänka dig att skaffa au pair?

aupair au pairAu pair, definition enligt Wikipedia:
”en person som bor i en värdfamilj och hjälper till med barnpassning och visst hushållsarbete under en på förhand avtalad tid, som ofta är ett år.”

Svara gärna på den rekordkorta undersökningen i slutet av inlägget!

När jag var au pair

Jag jobbade i min ungdom – dvs för 10-15 år sen – som aupairflicka, jeune fille au pair, i Frankrike i flera år. Det är förhållandevis länge, eftersom det vanligen är något man bara gör i ett år. Jag gjorde det i 4 år, lite från och till. Sammanlagt har jag bott hos 6 familjer, i 3 olika städer.

Det är både fina och jobbiga minnen. De jobbigaste är från första familjen, de första 8 veckorna på min relativt långa aupairkarriär. Jag var 19 år, och kunde knappt språket alls. Familjen var uppochner, med 5 barn från 2 tidigare håll, psykisk ohälsa och prepubertala anfall.

De finaste minnena är från den näst sista familjen. Jag hade en 10-årig flicka med mycket speciell begåvning under mina vingar och vi har fortfarande kontakt idag.

Det som alla familjer haft gemensamt är att barnen fäste sig vid mig väldigt fort, dvs ännu fortare än jag fäste mig vid dem, och att avskedet har varit hjärtskärande svårt.

Det är klart att det blev jobbigt att åka. Jag bodde i familjen, deltog i vardagens flesta bestyr, var ofta ensam med barnen. Vi filosoferade mycket, diskuterade känslor och deras diverse upphov, kramades och lekte och så en dag kom orden över deras läppar, lika självklara och lätta som andetag, sådär som barn ofta gör:

”Lisa, jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Jag ska aldrig

Jag tänkte då att aldrig, ALDRIG ska jag skaffa au pair till min egen familj om jag kan klara mig utan. En au pair som stannar länge blir, om det fungerar bra, en anknytningsperson som sen lämnar oss och aldrig kommer tillbaka, samtidigt som en ny tar dess plats.

Det blir en sorg, en förlust, för barnen. Mer för vissa än andra förstås, och de är barn så de kommer över det, men ändå. För min 10-åriga flicka till exempel tog det flera månader att bli sig själv igen.

På föräldrasidan

Det finns risker med aupairandet också, givetvis. Jag har hört många historier om aupairer som krossat äktenskap, tagit illa hand om barnen, stulit, ljugit, misskött och varit allmänt outhärdliga.

Idag, nu när jag står på familjesidan av den här frågan, är jag tveksam till om jag skulle klara av det som förälder. Skulle det funka dåligt så skulle hela den tyngden hänga länge på mina axlar, för sån är jag. Skulle det gå bra så skulle hela tyngden av avsked och uppslitande separationer, om man nu ska måla fan på väggen, också hänga på axlarna rätt länge.

Delade känslor

Skulle det vara värt det, ställt mot alla fördelar som en au pair kommer med? Jag är tveksam, men med det sagt så skulle jag utan tvekan pröva detta om jag varit ensamstående eller haft andra tidsbekymmer – om möjligheten fanns. Språk är en dyrbar gåva att ge sina barn, och allting har ett pris.

För vår del är det alltså delade känslor. Hur tänker du? Kanske kan du tänka dig att svara på enkäten; det är ju bara en fråga så det går fortare än fort 😉

Skapa en egen enkät för användarfeedback